Lite av varje

Det är jultid och tingeltangel, uppblåsbara tomtar, krubbor och ja, annat lågsmakligt som julen lockar fram. Var firas det inte jul alls?

I förra veckan var jag på posten och skickade paket till Europa. Vi säljer en hel del över nätet. I alla fall, jag stod där och tittade när de vägde paketen exakt på grammen. När jag väl kom på varför de vägde så noggrant insåg jag att den prislista för sändningar vi har och den de har är helt olika. Med deras priser måste varje paket vägas med vår räcker det att veta om det är ett, två, eller tre kg etc. Därför frågade jag artigt om jag kan få se deras prislista. Det kunde jag inte med hänvisning till att den är hemlig. Jag ska inte gå in närmare på diskussionen som följde, den slutade med att jag fick låna deras enda original för att gå till en kopieringsbod (de finns överallt här och det brukar kosta en cordoba per kopia så det var inte så konstigt - väldigt få företag har egen kopiator). Jag gick dit och när jag lämnade fram prislistan för kopiering hörde jag mig själv säga "två exemplar, tack" utan att riktigt veta varför. Väl tillbaks på Posten med originalet frågade Postchefen om jag möjligen kunde göra en kopia åt honom också, för deras orginal var så dåligt. Det hade min hjärna redan registrerat och därför de två kopiorna - kanske betyder detta att jag lärt mig hur saker och ting funkar?

Politik

Den här bloggen är inte särskilt politisk av olika skäl. Men ibland går det inte att låta bli. Som för någon månad sen, när Nicaraguas lagstiftare i all sin vishet avskaffade den gamla abortlagen som tillät så kallad terapeutisk abort, det vill säga då graviditeten orsakats av våldtäkt, incest eller om den är livshotande för kvinnan. En lag som funnits i hundra år på ett ungefär. På den tiden då lagstiftare var mer öppensinnade och påven mindre blåst - eller så hördes han inte från sitt marmortorn i Rom på den tiden.

I och med detta får Nicaragua världens hårdaste abortlag, tillsammans med El Salvador, Chile, Malta och Vatikanstaten (vem som kan tänkas göra abort där är för mig mycket oklart). Även den tidigare lagen var hård och dum, och som så ofta när det är så är antalet aborter jättemånga. Illegala och utomlands. Det lär knappast ändras, kvinnor kommer att fortsätta men kanske inte läkarna då de nu riskerar mer.
Kvinnor som utför en abort riskerar att dömas till fyra års fängelse (fint alternativ till att dö i barnsäng), och läkaren riskerar åtta år. De kvinnor som trots gubblagen ändå vill bestämma över sig själva men som inte har råd att åka till Miami är alltså hänvisade till jordemor och jordgolv. Heja Ratzinger och lagstiftarna, må de alla få en stor, vass sten i huvvet.

Dagens ord

Chanboa, av: Chancho (gris) och boa (boaorm): äter som en gris och sover som en boa.

Och det något mer avancerade, Chanboaca, av: Chancho (gris), boa (boaorm) och vaca (ko): äter som en gris, sover som en boa och går som en ko.

Kan passa fint nästa gång ni ätit übermycket.

San José

Startar man 0500 och kör söderut, mepplar sig igenom tullen och stångar sig igenom varierad trafik så är man i San José vid pass fyratiden på eftermiddagen. Det gjorde vi igår. På vägen plockade vi upp Nestor, Petrona och Helena. Nestor öppnade resan med att förstöra stereon. Sen blev det bättre. De tre och MJ är på mässa snedstreck konferens här. Den handlar om community based tourism och är nog hur intressant som helst. De låter så när de pratar om det i alla fall.

Själv har jag lallat runt på stan och kollat. Det är som att vara i en blandning av Chiapas, Europeiska städer och Miami – lite mindre av det men lite mer San José liksom. Mycket tid har jag suttit på kafé och glott, och så har jag varit i mataffärer och bunkrat sånt som inte finns i Nicaragua och i järnaffärer för att göra ungefär samma sak där (vi behövde tvingar …). Det är kallt också. Igår hade vi långärmat och frös ändå. Under tjugo grader är lätt chockerande sådär hastigt.

På kvällen var vi ute i San José och hittade riktiga barer, schysst livemusik och beslöt genast att åka hit oftare. Storstad liksom, man får sin avgas-, trängsel- och shoppingfix och kan leva vidare på berget ett tag till. Att folk inte kan säga r kan man ta. Ticos (det vill säga costaricaner) uttalar r som USAare, sådär som barn som fortfarande tränar. Låter helkonstigt. Men en trevlig stad ändå. Fast som vanligt när man besöker städer hjälper det att man känner någon i dem. Vi har en av dem som byggt upp Costa Ricas turistarrangörsnätverk som guide. Som jag brukar säga, ska man resa ska man resa med MJ.

Rom i solen

Under valet fanns det ström. Nu har den börjat ransoneras igen. Så det är tillbaks till rutinen där det lagas mat i mörker och avhandlingsknåpas i lampssken (när maten är klar byts fotogenlampan mot en gasdito). Kunde Aristoteles och de där andra skriva utan elektriskt ljus kan MJ också.


Strömlöst avhandlingsslit

Chokladen blir bättre och bättre och godare och godare. Snart kan vi börja sälja den tempererade. Den på bilden är 75 procent god.


utveckling

Mandlar växer inte i Nicaragua. Därför vill vi byta ut mandlarna vi använder mot jordnötter och cashew. Finns det någon annan sorts någonting man kan blanda i tar vi det också. Våra vänner Marc och Ronald, journalist och fotograf, är tillbaks i Nicaragua för att göra en guide. Eller, en sorts tillägg till guider. De skriver en liten bok med tio berättelser från Nicaragua ackompanjerade av bra foton. En berättelse handlar om El Castillo del Cacao (en variant av den ska visst komma i National Geographic – sug på den) och en annan om nationalromen, Flor de Caña.


Jordnötter

Romfabriken och nötodlingen pågår i samma område så det passade utmärkt med en resa där Harm och jag letar nöt, hjälper Ronald och Marc med spanskan, besöker några antikaffärer och har lite trevligt i León. Just det, lite playa också.

Efter att ha mött de båda resenärerna, levererat choklad till våra kunder i León, träffat några nya och köpt ett antikt skrivbord var det bara jordnötter och cashewnötter kvar. Hur man hittar en leverantör? Well, vi tog bilen och körde, när vi såg silos stannade vi och sa till vakten att vi hört av någon att man kunde köpa väldigt bra produkter därinne och att vi vill träffa direktören. Det fick vi och han fick samma story samt lite choklad. Efter det var han jättenöjd med att låta oss köpa jordnötter, cashew och sesamfrön i säck istället för container. Som vanligt ska allt exporteras och eftersom det inte direkt främjar inhemsk processande är det svårt för små fabriker som vår att få tag på råvaror i halvsmå kvantiteter – om man nu inte har råd att ha ett jättelager.


Melass

Dagen efter skulle vi besöka romfabriken och som en god journalist menade Marc att vi måste förbereda oss väl. Med det menade han att vi skulle gå till en restaurang och beställa in en flaska rom och hjälpa honom att komma på frågor. Eftersom Nicaragua är Nicaragua och eftersom vi var i romtrakter så fick vi in två flaskor när vi beställde en. Happy hour liksom. Väl förberedda stod vi morgonen efter och tittade på melassen som flöt så trögt ur en tankbil ned i en jorden. Den luktade sötare än oss, men ändå likt på något sätt.


Utsikt från destillatortornstoppen

Rom alltså. Det börjar med socckerrör. Massor av dem. Och så mal man ned dem och pressar ut saften. Så har man melass. Den jäser man i lite olika steg, sen destillerar man den och lagrar på fat. Flor de Caña (= sockerrörsblomma, som det finns många av nu men som jag glömt fota) äger förstås också sockerrörsfabriken, köper sina fat från whiskydestillerier i USA och Canada – fast det är nog bourbon de menar, och bränner dem lite för gottig smak. Det var något med tanniner och grejer. Romen är i alla fall väldigt god.


Rom till tunna

Jag är ingen fabriksexpert men har ändå besökt några stycken. Volvo såklart, och SAAB och ja, ganska många när jag körde budbil. När man besöker fabriker sådär turistbesökaktigt brukar det hela följa en mall. Man börjar någonstans där man får se bilder av fabriken förr, priser och pampfyllda porträtt och sånt. Sen blir det tur med guide och man får se på dem som arbetar och fråga guiden som oftast vet det som står i manus och just inget mer. Besöket på Flor de Caña började mycket riktigt med kaffe i diplomrummet. Med kex till. Vi satt i direktionsrummet där alla stolar var olika. Hippt även om det inte var menat så.


Romlagring

Sen gick vi runt i fabrikens olika delar lite slumpmässigt (Utan Marc som vägrade gå någonstans över en meter från marken - han har höjdskräck, en av hans typ tjugo fobier. Helt obegripligt hur killen kan resa jorlden runt och besöka de mest märkliga, avlägsna och obskyra platser - alltid i lågskor) och sköt ur oss frågor som guiden inte kunde svara på alls. Så går det när manus inte finns. Men det gjorde inget, vi frågade dem som arbetade lite hursomhelst och fick helt kryptiska svar. Som i kontrollrummet där mannen som var vår Homer Simpson sa att där är mätare si och mätare så och sen gick han och tappade upp ett glas 96-procentigt som han tyckte vi skulle smaka på. Med tanke på vår förberedelse dagen innan var det nog bra att vi bara luktade.


Kvalitetskontroll av flaskor, inte stol

I delen av fabriken där rom hälls på flaskor , etiketteras och packas mer eller mindre utefter ett löpande band är jag ganska säker på att en svensk fabriksrobotmänniska fått svår ångest, alternativt kavlat upp ärmarna och styrt upp hela skiten. Titta på killen ovanför, han sitter och kontrollerar flaskor. Kan de inte skaffa honom en stol som passar, kan man undra. Klart de kan, men varför bry sig, han är ett kontrollorgan, punkt. Men det kan man väl ta. Till och med jag fattar att det inte så listigt att flaskorna kommer upp på bandet för hand, nog måste det finnas mekanik som kan lösa det. Men som sagt, arbetskraft är billigt. Heja modernismen.


Kvalitetskontroll, notera handen som stoppar flaskflödet

Eller kvinnan som kollar ljusbelysta flaskor, kolla bilden ovan, nog kan man ordna så att hon slipper stoppa flödet med handen. Hennes axel mår nog fint efter några år. Men romen är god som sagt. Sett från ett annat perspektiv, som chokladfabrikör med liten fabrik, var det skönt att se att vi inte är helt crazy. Vår etikettering går till så att vi köper färdigprintade etiketter, tidigare printade vi dem på vår printer, och så står de anställda och limmar på dem. Vi tycker den lösningen är sådär och letar efter en förpackningsmaskin och en förpackning som är färdigprintad. Vi skickar ut sisådär tusen förpackningar i månaden. Flor de Caña skickar ut 140.000 lådor med rom i månaden. Varje flaska i de 140.000 lådorna, multiplicera på ni, limmas på förhand. Det vill säga, lim stryks på etiketterna och sen läggs de på flaskorna. Hepp!


Etikettlimning

Sen intervjusamtalade vi med fabrikschefen. Det var den absolut mest kaotiska intervju någon av oss varit med om. Och då har vi ändå gjort några intervjuer sammanlagt. Marc, journalist sen tjugo år. Ronald, proffsfotograf i tio. Harm, antropolog och före detta UNDP-karriärist. Och jag. Nog med skryt. Det var kaotiskt, tro mig. Chefen berättade för oss att Flor de Caña har 93 procent av marknaden. Så jag frågade artigt vilka som hade de andra sju procenten och väntade mig ett svar typ Havana Club och Bacardi. Därför blev jag lite häpen när han sa ”Whiskey, gin, vodka …”. Och så tillade han, ”men de mesta av dem är det vi som importerar”! Det är att äga marknaden det.


Romlager

Sen rotade han fram en 23årig rom ur gömmorna och vi smakade i tur och ordning 7årig, 12årig, 15årig, 18årig och den 23åriga. Alla var bäst, på sitt sätt. Sen var klockan ett och vi släppte av de två. Vid två skulle Ronald bestiga en vulkan, en helt svart vulkan, för en annan historia. Jag ska träffa honom på söndag, det ska bli kul att höra hur kul det var att knalla upp på vulkanen.

Det var så här

Bror Kajsajuntti ger ut den förnämliga tidskriften Krattan och i den har han publicerat några texter från den här bloggen. Dem satt Maria och läste där i Umeå. Hennes dotter Sara och Saras kursare Marlene skulle åka till Nicaragua på MFS-stipendie. Så Maria sa till Sara att jag var här. Sara mejlade och frågade om Nicaragua och sånt, jag kunde såklart inte svara. Det gjorde absolut ingenting utan de två har snurrat runt i Niragua för sin studie de senaste två månaderna.

För några helger sedan kom Sara och Marlene förbi hemma hos oss. Det var kul. I helgen kom de igen, nu med Maria och Pål, som är ihop med Marlene. Det var också mycket trevligt. Vi har druckit Brors skål, gått kilomtervis i solen, ätit paella och slappat lite allmänt. Kvar lämnades en påse Gott och Blandat. Och en webbsideadress till det superinspirerande Mannaminne däruppe i Robert Linds trakter. Det är kul att det finns människor som gör helt fläppa saker. Samla på hus, lysande!

Skitrecept!

Det blev soggigt. Empanadillas utan övervärme är dumt. Och efteråt är det disken. Den är på något sätt inget rolig när maten blev kass. Att diska hos oss om kvällarna är annars ganska skoj. Dels för att vi bara diskar om helgerna. Dels, och framförallt, för vad som finns på andra sidan nätet.

Vi har ingen fläkt. Men vi har två fönster bakom spisen och två till vänster om densamma. Öppnar man dem försvinner oset i korsdraget. Eftersom vi bor i en molnregnskog är det inte så listigt att öppna fönster om kvällarna utan att ha moskitnät. Men det har vi, man lyfter upp själva glasdelen och kvar blir nätet. Jättefiffigt.


El Castillo lunchtid en torsdag

På andra sidan är djungel, på vår sida är vi. Därute finns allt från minsta lilla blodsugande äckelgrej till pumor, gamar, kor och andra stora farliga djur. Hur det är med kor och pumor vet jag inte, men många av de mindre djuren dras till ljuset i husen. Så när man står där och diskar och tittar ut mot eldflugornas dans är det med sällskap.

(När jag härommorgonen gick till jobbet passerade jag en flock hankor. OK, hjord med tjurar – om bara tjurar kan vara en hjord? De var troligen jävligt förbannade för att de separerats från korna för de brölade, krafsade med klöven, frustade och höll på sådär störigt. Och där gick jag, med röd t-shirt och blev skitskraj. Är det något särskilt med spanska tjurar som gör att de rivstartar på rött, eller varför gjorde inte det de här korna det, någon? Med tanke på hur deras landsmän beter sig i trafiken vore det i alla fall inte förvånande om tjurarna tänt till på den röda färgen, förutom att de är just tjurar då förstås. Nå, nog om det, jag ville bara säga att kor visst är farliga djur. Allt som väger flera hundra kilo och är dumt är farligt. Dessutom luktar de illa)


Retail-kit

Mot nätet studsar olika sorters fjärilar, obestämda flygfän och gräshoppor. Olika sorts myror springer förbi, tätt förbi förvirrade spindlar och emellanåt kommer en kolibri och snappar åt sig några insekter. Liksom ödlorna. Och på insidan står man och diskar. Kampen mellan människa och natur pågår alltjämt, en av gränserna är vårt kök.

Och de två trevliga ume-studenterna Marlene och Sara var förbi häromveckan. Sånt är skoj, mer sånt! De har varit i Nicaragua och roat sig med sitt exjobb i två månader. Tänka sig, de hade lidigt chokladbrist hela tiden och uppskattade sitt besök på CdC lite extra, sa de. Det förstår jag. Men jag undrar varför de inte kom hit genast, och slapp två månaders lidande. Jag bör troligen inte ifrågasätta varken umu eller antagningspoängen för juriststuderanden, men lite undrar jag ju … well, de kommer tillbaks till helgen. Det ser vi fram emot, då kan de slå tillbaks.

Ny regering

OK, så vann han då, Daniel. Nu återstår att se vad det blir av det. Min gissning är, inte så värst mycket. Men i alla fall innebär det en möjlighet för Sandinisterna att regera i fredstid. Går det inte bra kan man i alla fall släppa den drömmen. Men att det skulle gå sämre än nu tror jag inte. Visserligen är det aldrig för sent att ge upp, men ändå, så inkompetenta är de inte.

Roligast var att se hur olika bevakningen var på USAiska och mexikanska CNN.

det pågår

Robimson och jag mitt i tisdagsslitet. Bordet är nytt, det gjorde Don Camillo i förra veckan

Daniel (jag menar förstås Daniel Ortega, men alla säger bara Daniel, man vill väl vara familjär) kom till Matagalpa idag. Daniel är väldigt populär och vad det verkar vinner han valet. Han lär få det stressigt med alla löften. Vi får se. Sämre kan det knappast bli. Han kom hit för att han skulle inviga den nya bron över Rio Grande Matagalpa. Den gamla rasade under Mitch 1998 och nu var det äntligen dags för invigning av den nya. Klockan nio skulle han komma. Och det gjorde också hela världen. Men inte Daniel. Han kom med helikopter klockan två, det är väl lite stressigt i valtiden. Eftersom det var så sent hann han visst inte inviga bron. Vi får vänta lite till. Robimson, vår revisor, säger att det kommer ta lika lång tid att inviga den som det tog att bygga den och att den troligen kommer svepas bort i en orkan - som den gamla.


det blommar och det blommar

Jag var lite tidigt ute när jag skrev att elbolaget slagit på strömmen igen. Vi väntar fortfarande på det, men eftersom halva huset funkar är det inte så hetsigt. Det går ju att läsa med ficklampa också. Men jag borde ha skrivit att de sa att de ska slå på strömmen. Jag borde ha veta att förhållandet mellan prat och genomförande är mer intrikat än så. Nils nya bok ligger hemma, jag ska läsa den genast.

I helgen var vi i San Juan del Sur och såg på sköldpaddor, hälsade på resande vänner som surfade sig igenom dagarna och så passade jag på att sälja in choklad lite här och lite där. På vägen hem stannade vi till på ett "ruralt vandrarhem", tror jag att man kan översätta det. MJ gjorde en fokusintervju med tolv spanska biståndsarbetarturister och nu vet vi mer om vad människor vill ha när de reser här. Själv är jag mest förvånad över att kommunikationen brister även för spansktalande. Det handlar uppenbarligen mer om att vilja kommunicera än att kunna.


Skörd

Våra studenter från Holland är det roligaste just nu. Eller rättare, deras hej och hå med sin Lada Niva är roligt. De kan ses stående med Nivan mest överallt. De träffar folk på så vis. Ibland kör de också. I helgen var de i Granada, där blev de hjältar bland de andra studenterna och backpackarna som minsann inte glassar runt i en Lada. Vad gör det då att den stannar mest hela tiden, luktar skit och är apvarm? I morgon kommer svenska studenter på besök. Skoj!

Protestsånger

Vi var på konsert i fredagskväll. Guardabarranco spelade. Att de har namnet efter en av nationalfåglarna är ingen slump, för det var nationalistiskt så det förslog. De två, en som sjöng och en som spelade gitarr, är världsberömda i hela Nicaragua. Under revolutionen var deras sånger med och nu var revolutionen med i deras sånger. Mycket ner från bergen, kämpa på och det är hårt, hårt och hårt som fan. Som Raskens men med mindre grättighet och färre torp, om ni förstår.


Guardabarranco, fågelversionen

Och här sitter jag och gör mig lustig över revolutionen, över lidande, svält och romantik. Ett folk som lidit sig igenom kolonisation, övergrepp från Mr Walker, diktatur och inbördeskrig har tamigfan rätt till hur mycket romantiskt smör de vill.

Så gick mina tankar och Guardabarranco sjöng om obesvarad kärlek i bergen. Alla sjöng med och alla levde sig in. Jag tänkte på hur vi lyckats övertyga Union Fenosa om att deras elräkning var fel. Det var ju bra för oss, men alla dem som vi sett sitta tysta och vänta på sin tur i väntrummet, de som inte vet att tala för sig, som inte vet att skriva en officiell protest och som tar av sig hatten för den snäsiga damen bakom skärmen. De får nog betala.


Guardabarranco, bandversionen

Det är vid såna tillfällen som verkligheten hinner ikapp en. Det är inget datorspel, livet. Inte ens en lek. Det är på riktigt och ibland riktigt jävla allvarligt. Det är vid såna tillfällen jag funderar lite över vad vi egentligen gör här. Visst, vi gör säkert gott på något sätt. MJ skapar massa arbetstillfällen genom förbättrad framtida turismsektor och i CdC anställer vi så många vi kan. Tolv är inte så dåligt efter ett år. Men ändå, det är så mycket lättare för mig än för en stackars fattig bonddräng. De blir uppskörtade högt och lågt och det är svårt att se vad de ska göra åt de. Men de borde åtminstone kunna begära att jag inte gör mig lustig över sånger om deras smärta, även om de rimmar sämre än Arne Hegerfors.

För övrigt är det slitigt. Dillskogen är nedhuggen och upphängd på torken, men basilikadungen är på väg att bli skog och ska nypas och torkas och det ska göras pesto. Som om det inte vore nog är det fullt med grapefrukt, apelsin, cedrat, mandarin, lime och citron i snart sett varenda träd. Chilebuskarna lyser röda och det är bara att plocka och kasta ned i maten. Najs. Macheten är det ideala kokosnötsöppningsinstrumentet har jag lärt mig, i kombination med fisksåsen vi hittade i Costa Rica kan vi nu laga thaimat. Slitigt, men ganska gott.

HA!

MJ gick till elbolaget och sa till dem på skarpen. De slog på strömmen och gav oss till slut ett bud om ett pris för vår el från och med i mars om tusen cordobas. Det är 400 kronor. HA!

Valtider

Du kommer säkert ihåg vår hopplösa kamp mot elbolaget som vill att vi ska betala för ström vi inte fått och inte får. Kampen går vidare. Vi var i Europa en dryg månad alldeles nyss. Vi lämnade pengar hemma så att Griselda skulle kunna betala räkningarna när de kom. Men, det kom inga. De skickar inte ut några så länge vi har ett reklamationsärende som väntar sa de. Därför blev vi lite förvånade när Griselda ringde häromdagen och meddelade att de stängt av strömmen (hon hade gått några kilometer för att hitta en fungerande telefon. Kabeln är stulen igen och telefonbolaget har låtit meddela att de inte tänker byta den innan jul. Som plåster på såren har det visat sig att det finns lite mobiltäckning en kilometer upp på berget – om man har en annan leverantör än vad vi har).


De är för snabba, så är det bara

Eftersom vi är lite trötta på att laga mat i mörker gjorde vi det enda tänkbara och gick ut. När vi sent omsider kom hem tryckte jag på en ljusknapp på pin kiv, och det vart ljus! Det visade sig att de vise från elbolaget bara stängt av strömmen i halva huset. Så efter att ha flyttat kylen till ett annat uttag var det bara att fortsätta som vanligt. Att det är mörkt i sovrummen gör liksom inte så jättemycket. Roligare än så här blir det knappast. Frågan är nu om vi ska klaga eller om vi bara ska fortsätta med strömmen avstängd.


Om det inte var för trädet så

Harm och jag åkte till Estelí för att titta på bilar häromdagen. Vi ska köpa en till El Castillo och i Estelí finns det alltid bilar. Vi letade runt lite och hittade först en indisk jeep som de två studenterna, som också var med, kanske var intresserade av. Efter någon timma eller så visade det sig att den nog inte gick att starta trots försök med allt från olja till magi, vi fortsatte därför. Magi och magi förresten, de knöt ihop två rostiga vajerstycken med en misslyckad robansknop, slog så två enkelknopar i var ände. Öglorna som bildades stoppade de sen in i dragöglan på Raven och i den andra änden på Jeepen. I öglorna stoppade de in skiftnycklar som skulle funka som mothåll när jag drog jeepen. Det tyckte jag var en riktigt dålig idé – low tech när den är som sämst.


Land Cruiser Hardtop 4x4

En bra metod att leta bilar i Nicaragua är att fråga vem som helst man möter om de känner någon som vill sälja en Land Cruiser (eftersom det är vad vi letar efter). Vi hittade några som kanske kunde sälja några. En var inte hemma och en visade sig bo i La Trinidad. När dagen började bli sen åkte vi hem, via La Trinidad. Land Cruiser-mannen i La Trinidad var inte hemma men vi hittade däremot en gammal Lada Niva som intresserade studenterna. Den är vit och ful och eftersom de köpte den dagen efter vet vi också att den luktar illa. Bra gjort av dem och lycka till. Hur de klarade av de legala bitarna vet vi inte, och troligen inte de heller. Mitt tips är att sagan om Nivan fortsätter.


Rizo-kaos

Dagen därpå åkte vi åter till Estelí och fastnade på vägen ut ur Matagalpa Det var presidentkandidat Rizo som var på besök och polisen gjorde sitt allra bästa för att skapa kaos ur ordningen. De lyckades. En timma senare var vi förbi och lite senare i Estelí där Don Armando väntade med sin Land Cruiser. Vi tog den till ”svenskens bilverkstad”, ja Jonas som har verkstaden är svensk, där de tackade för chokladen vi gav dem, kollade på bilen och rekommenderade att vi inte köpte den. Det gjorde vi inte. Don Armando blev sur.

I La Trinidad fick vi kontakt och tittade på en bil, men den var så extrautrustad att, ja den var liksom för mycket. Jakten fortsätter. Vilken dag som helst hittar vi nog en.

Jag sitter och för över vår bokföring till datorvariant. Det är sådär skoj. Idag har jag fört in de anställda. Tolv stycken, jösses! Det börjar bli organisation på riktigt. Bland de absolut bästa vi gjort är ändå att införskaffa en whiteboard. Vi har delat in den i tre delar. En del är fält där vi skriver vad Harm och jag ska göra. En del är vad andra ska göra och den tredje är en veckoplan. Och, osannolikt nog, med en gång det stod där vad jag ska göra de närmaste dagarna blev hjärnan helt avslappnad. Snacka avlastning. Tillsammans med en nyanställd chaufför/distributör/säljare är vi nu nästan som lediga. Vi kan till och med tänka. Varför står inte det tricket på sida ett i alla managementböcker istället för all annan skit där står?


oj

Livet här är som ett datorspel. Att köra bil är att vara beredd på vilket som helst hinder, hela tiden och på riktigt. En flock kor på Storgatan, ett borttaget brunnslock, bilen framför som saknar bromsljus eller en mötande bil som fått fel på styrningen. Och vad som kan hända när människor får det minsta otydliga instruktioner. Jag pratade med vår trädgårdsmästare om att det skulle vara bra med några odlingsbänkar i ett soligt HÖRN av trädgården. Kanske det hörnet, eller det, sa jag och pekade på de båda hörn jag tänkte mig. Visst sa han, lita på mig, jag fixar det under dagen. När jag kom hem hade han gjort en stor och fin bänk (eller heter det säng?) där det var utmärkt för att odla kryddor och sånt, menade han. Och visst var det en bra plats, förutom att den fanns exakt mitt i gräsmattan. Jamen, det är mest sol där sa han. Min kommentar om att det är mer sol mitt i vägen tyckte han var taskig, och det var den ju. Nu är den i alla fall flyttad, men hålet finns kvar. Fast det växer väl ihop på en vecka eller så.

Bizzy

Jag har varit lite upptagen med att skriva och greja på elcastillodelcacao.com för att skriva här. Jag ska ändra på det. Å andra sidan kan ni ju läsa där, väl så läsvärt om jag får vara blygsam.

Det är väl snart vintertid i sveriges land? Så ni kan slappa en hel söndagstimma extra. Vi däremot var i Mexico när de införde sommartid och blev bestulna på en timma. När de stal timmen här var vi här. Det är alltså två stulna timmar i år. Och när de gav tillbaks timmen här var vi i europas land. Surt.

Uniform

I Europas land köpte jag på mig massa böcker. En hel del deckare och sånt eftersom det verkar vara mest det som skrivs numer och man vill ju vara med i strömmen. Under min tid som läsare av deckare och annat med poliser i har jag alltid undrat hur det kommer sig att alla som inte är poliser alltid vet om en annan person är polis eller inte. Någon sorts nedärvd kunskap verkar det, eller magi. Jag har i alla fall inte förmågan. Tills nu, jag såg en polis igår, och fattade direkt att det var en.

Under min tid i Nicaragua har jag hittills träffat en svensk, och han var en vän på besök. Igår åt jag lunch på ett sånt där köpcentrumrestaurangtorg i Managua. Jag åt kinamat. När jag satt där och åt och slötittade på valkampanjande på jättetv:n blev jag inte jätteförvånad, men ganska, när en svensk polis kom bärande på en lunchbricka mot mig. En vanlig svensk polis i vanlig svensk polisuniform, den blå om ni undrar. Så vad göra annat än fråga honom om han kört fel, det hade han. ”Så inåthelvete”, sa han. ”Men det var inte jag som körde, det var han”, fortsatte han och pekade mot kollegan som stod vid en annan restaurang och som också bar uniform. Hepp!

De var här och utbildade poliser, nicaraguanska poliser. Det är nog bra, bara de inte lär dem för bra. Det har sina fördelar med poliser som är något mindre nitiska med bötesblocket, i alla fall i trafiken och i alla fall gentemot mig. Polisen jag pratade med trodde inte det var någon uppenbar risk, åtminstone inte på ett tag. Den uppmärksamma kan spåra sarkasm och frustration här. Men som han sa polisen, vädret är skönt.

Så vi sa smaklig måltid och jag åt vidare. Det är ju val på gång som sagt. På vägen ut från restaurangen stannade jag därför till vid ett bord där gästerna bar skjortor som berättade att de var utsända av EUkommissionen som valobservatörer och frågade dem om hur vi ska gå till väga för att också bli valobservatörer. Efter litet samtalande om det frågade de om mitt medborgarskap och jag såg ingen annan utväg än att erkänna att jag är svensk och då visade det sig att det var de också. Hepp igen!

Att veta att man är tillbaks

Mobilen funkade inte, för den var urladdad och behövde göras något med. Så Marvin, vår nyanställde säljare/chaufför, tog den och åkte iväg. Efter en timma kom han tillbaks med en fungerande telefon som jag skulle ladda genast. Det gick inte. Det var visst taskig kontakt. Då åkte han med mobilen igen och efter några timmar var han tillbaks, nu var det jätteviktigt att den laddades genast för annars skulle batteriet gå sönder. Då gick strömmen. Laddningen fick vänta och det gick bra det med. I Sverige hade jag antagligen fortfarande väntat på att få beställa tid.

Vår landtelefon funkade inte när vi åkte. Någon på kopparjakt stjäl visst kabeln och så sätts den upp och sådär håller det på. När vi åkte var kabeln nysnodd. Den har inte ersatts, telefonbolaget har meddelat att de nog inte kommer att ersätta den heller. Vi är inte lönsamma nog. Nähä, tacka fan för det, vi har ju ingen telefon. Räkningarna kommer förstås som vanligt.

MJ har tillbringat helgen i karibiska havet. Hon åkte militärbåt från Puerto Cabeza till Los Cayos Miskitos. (kolla kartan och eller här). Förutom att det väcker viss avundsjuk är det bra för chokladen hon hade med togs tacksamt emot av turistminister och andra som ska ta en tur till fabriken snart. Sånt är bra. Annat bra är att vi igår efter ganska mycket men och om lyckades registrera oss som exportföretag och dessutom skicka iväg några hundra kilo kakao. Och vi nyanställer.


ett hus vid någon av los cayos. Snodd bild

Annat? Tja, vi har en dillskog på tomten. Vem kunde ana att dill blir två meter hög om man lämnar den några veckor. Och vi plockade in två kg basilika. Det är gott. Vi har besök från en tv- och radiojournalist och två ingenjörstudenter som springer runt och skruvar, grejar, tänker och skickar sms till nyhittade bekantskaper. Det tog en dag att hitta såna. Ballt, fast de såg lite pressade ut i baren i lördags. Ännu ballare var när vi skickade iväg dem till järnaffären för att köpa en fläktpropeller. Det tog också en dag. Men de lärde sig mycket.

Val är det snart och det märks. Överallt kampanj. Jag tror att jag ska informera mig innan jag säger något mer om det. Fast ok, det är många färger och många flaggor. Obegripligt.

Igår stod ett par skor prydligt uppställda mitt på la panamericana. Varför? Jag går till jobbet. Det är varmt och det är sju kilometer. Men går jag bara innan sju funkar det bra. Allra bäst om det finns vatten att duscha med i andra änden.

bara bagage

Det är så härligt att flyga via usa. Först och främst får man valuta för det höga priset på passet. I Europa är ingen intresserad av det men i det härliga usa är det passtitt mest hela tiden. Och titta i iris och på fingeravtrycken. Och väl det är gjort efter någon halvtimma i kö är det på det igen i nästa jättesal där resenärer står på rad.

Det tar tid och man slipper sitta och dega mellan flighterna. Det konstiga är varför bagaget inte hinns med. Till Europa fastnade vårt bagage någonstans och var lite sönder när det väl kom. Det kan ju hända att vi kompenseras för, någon gång. Nu är vår nya väska, och de två andra, någonannanstans än vi, men det gör inte så mycket för det var ingen som hade koll på att vi skulle komma igår så vi hade ändå ingen transport hem. Därför bor vi på hotell i Managua och hoppas på bagage senare idag. Dessutom är det som vanligt övervarmt här. Vad mer är nytt?

Valet, ska jag säga något om valet? OK, det mest fascinerande med det svenska valet är att det är som om det inte fanns. Under valdagen var det helt stilla, som en långfredag. Och så var det statsvetarna i rutan hela kvällen fast det var klart klockan åtta och sen är det väl mest tystnad. Lite prat om att tröttgöran till slut tröttat ut alla och vem som ska få vilken post – i all tysthet. Ingen bryr sig verkar det som och det var väl ungefär som väntat. Om fyra år är det val igen och vem bryr sig? Garfield-demokrati.

Europabrejk

Det är inte att jag inte vill skriva något här. Det vill jag, men det är problematiskt. Om dagarna har vi ingen ström på El Castillo så där kan jag inte skriva vilket är synd för att skriva blogg ser ut ungefär som att skriva planer, eller något annat som är jobb sådär på riktigt. Om kvällarna har vi ingen ström hemma, och laptopen jag skriver på har ingen fungerande skärm så vad hjälper det med ett laddat batteri?

Problem och frågor för dagen i min del av chokladbranschen:

Kakao, hur säkra tillgång på femton ton certifierat organisk och fermenterad kakao till ett hyfsat pris (max 1400 cordobas per quintal), eller 1900 USD tonet?

Produktion. Vi har nu alla nödvändiga tillstånd och kan börja sälja i större skala, kan vi producera? Mja, jo, ett ton i månaden ska vi nog klara men vi behöver förnya maskinparken (alternativt skaffa maskiner), anställa nytt och utnyttja de två teknikerstudenterna som kommer i höst på bästa möjliga sätt. Kan de kanske bygga en tempererare? Kan de bygga en kyltunnel? Var finns fler teknikerstudenter som vill göra sina specialjobbb i vår prodktionslinje? Någon som är bra på hygien och livsmedelsprocessindustri? Någon organisationsvetare som vill skriva exjobb? Någon annan? Välkommen!

Presentation. Den stora stora supermatketkedjan i USA som börjar på W finns också här. De vill sälja våra produkter, och vi har alla tillstånd. Bingo! Nå, återstår paketeringen. I ett möte med en förpackningsleverantör från El Salvador tidigare idag framgick idag att de kan sälja oss snygga förpackningar (ex etikett, har vi redan) för 2 cent styck. Minimiorder tvåhundratusen stycken. Är det vettigt att lägga 4100 usd där eller finns annan lösning?

Kontoret var förut garage, därför lutar golvet. Det går inte att jobba med en lutning på fem grader. För sisådär 1000 dollar kan vi fixa till rubbet. Men hur vettigt är det att satsa på ett kontor? 1000 dollar är fem säljare i en månad. Och sådär håller det på.

På fredag åker vi till Europas land. Här kan bli lite stiltje, men inte så värst, tror jag.

Protester

kunde vi vinna mot Somoza kan vi sparka ut Union Fenosa!

Det protesteras, bränns och stås på barrikader. Nicas har tröttnat rejält på att betala mer och mer och mer och mer för att inte få vatten och för att vara utan ström åtta timmar om dagen. Av fyra kraftverk är fyra sönder och det måste bytas turbiner, lagas något annat och man undrar varför företagen inte investerat innan och varför måste staten nu skjuta till ytterligare nio miljoner USD? Faktureringsavdelningen fungerar som vanligt förstås, och eftersom det fattas pengar i kassan saltas fakturorna. Vi har inte betalat sen i mars och ligger i fejd med företaget om orimliga fakturor, som alla andra. Och nu måste jag lämna er, för jag ska ut och köpa en dieselgenerator ...


Från La Prensa 060817

I paddtider

Slitigt

I affären hittade vi fisk- och ostronsås, bambuskott, cocosmjölk och andra såna där livets nödvändigheter som vi inte sett på åtta månader. Det är det bästa jag kan säga om Costa Rica – det finns grejer där. Det är dyrt, jättedyrt, femton dollar för mat och pilsner. Hisnande. För övrigt ser det ut som Nicaragua, fast med bättre standard. Resan från Latinamerikas fattigaste land näst Haiti till Centralamerikas rikaste land, Costa Rica(Centralamerikas Schwwiz som de lätt godtroget kallar sig), innebär som med alla landbyten en passering av tullen.


Ryggsäcksfynd

MJs pass är nytt och den fina spanska ambassade glömde informera om att hon måste ha en stämpel i det som visar att hon rest in i Nicaragua. Det hade hon inte, och utan en sån fick hon inte komma ut. Men det var inga problem sa de, det är bara att åka till Managua (tre timmar bort) och fixa en stämpel. Det ville vi nu inte och efter lite snällt prat, mörka blickar och tålamod fanns där en tullare som kunde tänka sig ringa till flygplatsen och be dem hitta MJ i datorn. Det tog bara några timmar och vi var igenom och kunde efter ytterligare timmar med bilutförselkrångel köra söderut på Costa Ricas del av la PanAmericana. Den är sämre än Nicaraguas, å andra sidan är la PanAmericana den enda väg som är bra i Nicaragua.


La bandera Española

I alla fall, välståndet märks genom att det finns mer lastbilar, bättre bilar, målade hus, och mer självsäkra, utbildade människor. Och så talade de engelska. Ganska udda känsla att behöva tolka engelska för spanjorer i ett spansktalande land. De borde kanske åkt till Miami istället.


Flygfä

Costa Rica ser ut som Nicaragua, fast det finns liksom mindre. Så här: vi var vid vulkanen Arenal, Centralamerikas mest aktiva vulkan. Vi tittade på den och den brummade och det ramlade stenar efter sidan och om natten glöder lavan fint. Runt vulkanen finns oräkneliga hotell, varmakäll-badställen, souvenirshops, turistbyar, gringopensionärsbyar, campingplatser och så vidare. Massa tillfällen till vulkanturism alltså. Och bra utfört dessutom. Fast dyrt, jättedyrt. Som i Europa, men med bättre service.


Arenal

I Nicaragua, till exempel vid vulkanen San Cristóbal, en av Centralamerikas topp-fem mest aktiva vulkaner – också den närmast perfekt konformad – kan man också stanna till, man kan fråga bonden om man kan slå upp sitt tält och sen är det bara att gå upp mot kratern och titta. Brevid vulkanen finns sju andra vulkaner, och ett fält med puttrande lera som luktar svavel. Men jag ska inte vara elak, det finns tour operators som kan fixa en del turer också. Inte så utvecklat men med potential med andra ord.


Ned mot vattenfall, helst utan fall

Och det är inte nog med det. En halvtimma från San Cristóbal finns León, en gammal Nicaraguansk huvudstad med vackra koloniala hus och en spännande historia, bland annat från revolutionen (Somoza avrättades där, till exempel). Tjugo minuter västerut finns Stilla Havet med playor och fiskebyar med god och billig mat. Vidare finns regnskogen någon timma bort, Två magnifika och stora insjöar och en timmes bilväg bort Managua, och så vidare och så vidare.


Cobra falsa

Poängen jag så lokalpatriotiskt försöker häva ur mig är att i Costa Rica behöver man betala mycket för att se mindre, och resa längre mellan olika, sämre, mål. Regnskogen tillexempel är mer regnskog här. Men turisterna åker till Costa Rica. Jag förstår dem, det är enklare, det är mer annonserat, det är på många sätt bättre. Många vill också att det ska vara bättre oavsett hur det är. Våra vänner spanjorerna som vi reste med var tillexempel helt blinda för att ett vattenfall vi badade under (för sex dollar) var närmast exakt likadant som det vi badade gratis i en kilometer från vårt hus, de visste att Costa Rica är mer flashigt och se, då var det så. Konstruktionens makt är stor.


Kolibri

Resan var som jag föreställer mig det är för någon som bor i Afghanistans bergsmassiv som är på resa i Sälenfjällen när hon inser att oj, jävlar vad de har turism här. Vilken potential vi inte utnyttjar hemmavid. Men inte kan man äta potential. När min angolanske vän och jag kom till Johannesburg började han gråta när han såg vad som borde finnas men inte finns i Luanda och när vi landade i Geneve var han tyst i timmar. Sen sa han att det var kallt. Där fick dom sig!

Nog om det, Costa Rica är fint, åk dit. Men stanna inte i allinclusivekomplexet utan ta vägen över Nicaragua, det är det mer än värt.


Playa de Coco

På vägen söderut stannade vi till på Playa Coco, där är vågorna höga och strömmen ibland starkare än man tror. Det är bra att kunna simma. Bredvid Playa Coco finns Playa del Flor. Det är sköldpaddsäsong nu. Mer än tjugotusen sköldpaddor kravlar upp på playan och lägger sina ägg under några månader. Fint.

Nya perspektiv - nu med bilder

Först kopior på bilens id-kort, sen kopior av det av notarius publicus vidimerade brevet som förklarar att MJ som bilens ägare inte kör för att hon tappat sitt körkort, kopior av mitt körkort, kopior av mitt pass och dito av mitt nicaraguanska id-kort. Sen till Polisen med hela alltet, betala avgiften, vänta en dag, komma tillbaka och gå ut igen för att kopiera om en del kopior som inte duger och sen en hel del väntan innan tillståndet att lämna landet med raven är vårt. Sen raskt till Union Fenosa, det spanska skämtföretag som någon idiot inte kastat ur landet eller tvingat sköta uppdraget att leverera ström. Det enda som fungerar hos dem är faktureringsavdelningen. Och den fungerar helt värdelöst.


En stolpe i ett grustag

Vi var utomlands mestadelen av mars. Ändå fakturerades vi 1500 C$ för mars mot 400 i februari. Hepp. Vi klagade på fakturan, och vår klagan avslogs. Så vi klagade på avslaget, vilket avslogs. Nu är vi på klagan nummer sex, eller om det är sju. Vi har inte betalt sen i februari och har en fet skuld, enligt Fenosa. Häromdagen var de hemma och upptäckte att mätaren var trasig, så de bytte den. Men fakturorna kvarstår, för inte kan faktureringsenheten ha fel. Såpan fortsätter till trist musik.


Bzzz

Den trista musiken är för att det problem jag sitter här och ironiserar över är så inihelvete vanligt. Vi kan betala och skoja om det, men de stackars fenosa-kunder som sitter tysta och tittar när jag stövlar in och tvingar personalen att kalla mig doktor (det finns alltså en anledning till att doktorera) och spelar viktig för att slippa stå fem timmar i kö, de ironiserar knappast. För de har inget alternativ annat än att betala. De kan inte komma ifrån jobbet hursomhelst, de vet inte hur man skriver en klagan och de vet inte vad konsumentmakt är. Om jag vore en bättre människa skulle jag engagera mig i konsumentföreningarna, eller nåt. Men jag säljer choklad, det är också nyttigt men inte lika snällt.


En död pyton med liv i buken, tills jag backade över den

Apropå det så har livet som företagare och chef börjat påverka mig något. Jag läser tillexempel ingenting längre. Det ska chefer inte göra, har jag läst, så jag gör mitt bästa för att låta bli. Men en bok läser jag trots allt utan att smyga: L Russel Cooks fantastiska Chocolate Production and Use (Books for Industry, NY) från 1972 och när jag gör det känner jag mig som om jag gått på Chalmers och burit miniräknarhölster. Men förutom det läser jag inget. Förutom allt jag kommer över då förstås (vad som verkligen fattas mig är BOKLÅDOR). Texten är lite trasslig här, jag vet.


Mina sympatier till Kalle A. Fotot är taget genom fönstret och är kass. Men det är en kolibri i alla fall

Den största förändringen är ändå hur jag ser på den fysiska omgivningen. Jag stannar vid gamla industrier och kollar vilka maskiner de har (kan vi använda någon?, vet någon var det finns en bra press?, gamla kvarnhjul?, oj kolla, en sockerplantage!). Häromdagen vid en lunch vid kusten frågade jag kyparen var de köpt sina marmorbord, för jag vill ha marmor för att kunna temperara choklad i borgen, så där koolt med långa svepande drag med spateln. Och så har att sälja blivit något reellt och viktigare än att analysera allt som pågår överallt. Vad som pågår i tidningarnas värld har jag inte en aning om (förutom annonspriserna), jag ser bara på CSI och Desperate Houswives, om avsnitten inte är för djuplodande. Svinkonstigt. Nå, det är nog bara en fas. Om det nu är sant.


Flygande kryp i buske hemmavid

De som liksom jag bara tittar på bilderna i bloggarna är nog lite besvikna på mig (jag kan inte fråga dem för de läser ju inte) för att det bara är text. Det finns flera bilder att se fram emot i kameran: en död pyton med en levande grej inne i sig, ett stort stort rött kryp i ett träd, ett getingbo hemmavid och lite annat gottis. Men de får komma senare, för uppkopplingen är så hysteriskt trög att det inte går att ladda upp bilder härifrån. Jag klistrar in en musiktext istället. Liksom bilderna jag vanligen postar har den inte heller något med texten att göra, jag gillar den ändå. Tjipp och hej.

Nya perspektiv
Ola Magnell - 1975
När du tappat alla fästen och kontakter,
Och blir varse ditt förrödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter,
Och sörjer dina svikna ideal
När du saknar dina vänner och garanter,
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter,
Som väntar sig att du ska hålla tal

Och när du inte längre har nån chans att vända,
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
De är då först då som saker börjar hända,
Det är då som du kan börja skönja nya perspektiv

ljud

Vi har besök igen. Från Spanien. Det är MJs kompisar från uni och turistkonsulteriet som är här och ger seminarier på UCA och lite här och lite där. Det är kul. Och det är gott för de kom tankade med skinka, olja och annat sjukt gott som Spanien har.

Jag hade glömt hur mycket de låter. Tre spanjorer låter ungefär som alla Nicas. Ballt. Också ball är att jag kan prata med spanska kompisar nästan som om jag kan tala spanska. Det kunde jag inte i vintras. Uppenbarligen har det effekt att tala ett språk varje dag.

Så, det är lite mycket nu med besök och choklad högt och lågt. Cacao i containrar och exporttillstånd och vad är kakaopriset just nu och ja ... jobb. Bara för det åker vi till Costa Rica nästa vecka, semester med de tre spanjorerna. Det ska bli skönt och extremt välbehövligt, jag har ju ändå jobbat i nästan två månader!

Var och får leva med sin DNA

Sköldpaddan är död. Sju barn som attackerade den i poolen blev för mycket och mycket annat var inte att vänta. Men se ändå så fin och snäll den var när den levde.


Lycka

En kväll går vi ut i Managua. Först fiskrestaurang där vi träffar en vän från Honduras, han sätter sig ned och beställer. Och sen kommer mexikanska T förbi och trycker i sig lite ceviche på väg till en fest nånstans, hon hejar på tre fyra personer under tiden. Så stor är Managua, det är inte vi som är jet-wow-set.

Det är sen kväll och det är trettiotrettiofemgrader när vi åker mot dansplacet. Inträde och stämpel minsann. Jösses, men ok, det är väl så det ska vara. Inne är det svinkallt. Bartendern häller is i drinkarna, vad den nu ska vara bra till. Det hade varit bättre med vantar. På dansgolvet finns några tappra - i stroboskopljuset som aldrig stängs av. Det är svårt att se genom blinket men de rör sig troligen. Vi ställer oss utefter en sån där barhyllegrej liksom, en sån som finns på såna ställen och som är som ett armstöd men för högt, och dricker under tystnad våra pilsner. Efter en halvtimme går vi.

Nu låter det som om jag blivit uppflyttad en generation, minst, och att jag snart kommer att vara emot walkmans och tycka att det är normalt att gå upp vid pass fyra ”så att inte hela dagen sovs bort” och annat som hör de äldre till. Inte alls, det är bara det att jag är emot att betala inträde för att mörbultas av kass musik (denna reggeaton, förbjud den!) bland för få människor. Festen var uppenbarligen någonannanstans den kvällen. Om det finns en läxa så är den att inte betala inträde när det inte behövs.

En helt annan kväll var vi hemma hos folk, det hade grillats hel chancho (gris) och följaktligen var där fullt av kubaner och andra med dans-DNA. Med andra ord en dansnatt. Suveränt för oss stelledade norbor, för om man tänker efter så är det såna nätter vi bör dansa som mest. Att kubaner kan dansa vet alla, de tycker inte ens att det är märkvärdigt. Och det minsta lilla åt danshållet vi kan prestera är en seger som vi bör premieras för, och visst premieras vi. Kubaner ska inte premieras för att dansa, nejdå, de premieras med applåder när de hoppar ned i isvaken efter bastun i den nordiska vintern, eller när de klarar att äta en hel bit matjes med en lille. Såna grejer. Så det så.

Tato, chanchogrillaren, var i Sverige på åttiotalet och boxade landskamp. Han anklagar Sverige för fusk. För på kubanernas hotell fanns hur mycket coca-cola som helst och för den unge kubanen som aldrig varit av ön var det som att möta Che Guevara, fast tvärtom men ändå liksom ouppnåeligt. Och de drack och de drack och de drack av den goda och syndiga colan. Sen match. Stapplig svensk dunkar på i cola-fyllda magen och exit Cuba.

Från bladet

Ödlor till salu på la Pan-Americana

La Prensa, Nicaraguas största dagstidning, ser ut ungefär som andra dagstidningar. Också La Prensa har haft fotboll på framsidan den senaste månaden, men nu är baseballen tilbaks . Till skillnad från de svenska tidningarna handlar La Prensas nyheter inte om Sverige utan om Nicaragua – men i likhet med de svenska är det inte mycket som står om världen i övrigt.

Troligen har ni missat att Herty Lewites Rodríguez dog den 2 juli, fyra månader innan valet. Herty var politiker och ett av alternativen till Ortega, som inte bara ser trött ut efter tusen år i Nicaraguas politiska centrum. Men vald blir han alltså inte, den gode Herty. Att politiker dör innan val ställer onekligen till det på många vis. Här också.

Kanske missade ni också förstesidenyheten häromveckan: en Nicaraguansk fiskebåt sänktes av usa:s kustbevakning för att de, som de sa, var övetygade om att fiskebåten hade knark på väg till usa ombord, knarksmuggling således. Jahaja, men det hade den inte, och de var ju otur. Kanske köper George en ny båt till fiskarna? Kanske George kan fundera lite över hur han kan arbeta för att sänka efterfrågan på kokain istället för att grina sig till sömns över utbudet? Visserligen är det usa som genom sin politik omvandat gruvarbetare till cocabönder, men ändå, det vore klädsamt om de vände sig mot sig själva lite och funderade över efterfrågan - för den är väl inte heller någon annans fel? Utbudet följer nog efter, men det vet George redan, han är ju en hejare på det där med marknad och grejer.

Den 7 juli fanns en notisen ”Dödlig fart”, en mycket typisk notis om gårdagens trafikdöda, eller om det är våldsbrottsdöda eller kanske råndödade:

Dödlig fart
Danilo García Herrera och Bianca Estéfani López Rivas förolyckades igår kväll (21.00) då de föll av en Suzuki 35o hästkrafters motorcykel som de framförde i över 100 km/h. Olyckan inträffade mellan trafikljuset El Paraisito och el Dorado, i nordlig riktning. Ingen av dem bar hjälm eller id och motorcykeln var utan skyltar. Enligt vittnen körde ynglingen och hans medresenär satt bakpå. När han körde om några bilar förlorade föraren kontrollen över motorcykeln när den kom i kontakt med mitträcket, passageraren flög in i ett träd och föraren i ett elskåp. Hon dog före honom. Motorcykeln stannade 40 meter från olycksplatsen.

På bilden ovanför notisen ser man den döda Bianca Estéfani López Rivas blodiga ansikte och några vittnen som böjer sig över henne. Vi bläddrar vidare.

Igår var nyheten att flera sjukhus i Managua saknar vatten och el. I Granada är det svårt för turistnäringen för de har varit utan vatten i tre dagar. Granada ligger vid stranden til världens tionde största sjö, Managua ligger vid stranden av en inte lika stor men ändå jättestor sjö. Det är regnsäsong. Båda städerna saknar vatten, hur är det möjligt?

Jorge, vars hand ni ser på bilden ovan, vill vara anonym. Det är olagligt att sälja ödlor sådär som han gör. Fast han gör det utefter la Pan-Americana, så det han gör är knappast lika socialt belastat som att som att se arg ut mot en hund på Skansen eller att, hemska tanke, säga till en unge att hålla käften på ett internet-café. Men visst, Jorge har det tufft och det blir inte lättare för att han skapar sig sin utkomst illegalt. Han vill ha 130 cordobas per ödla, jag skulle nog kunna pruta ned det till hundra, kanske åttio (fyrtio, femtio kronor alltså). Mitt fåfänga tips om att det vore bättre att fånga några ödlor och ha dem som avelsdjur och sälja avkomman för att på så sätt dels få fler ödlor att sälja, dels hindra att de utrotas lyssnar han till ända till jag ger honom de tjugo cordobas jag lovat honom som betalning för fotot.

Vi stannade till och pratade med Jorge på väg till hotell Montelimar där vi spenderade en natt i studiesyfte. Fy fan. Men ok, stranden och bodysurfingen var bra.

Juice

Regnet har mer tryck än duschen, så vi åt frukost länge och tittade ut. Dagens juicetips:

en god ananas
sju, åtta apelsiner
någon eller några grapefrukter
två, tre limefrukter
tre stjälkar bladselleri
kör allt i mixer

Egentligen ska vi vara i Honduras och dyka den här helgen, äntligen. Men eftersom vår kubanske vän Tato grillar en chancho som vi är bjudna att äta senare idag och eftersom MJ har tappat sitt pass är vi fortfarande här i bergen. Vi har tagit ledigt måndag och tisdag, då åker vi till stillahavskusten och dyker där istället. Rockor och lite haj är också ganska ok. Tjoho.

En krabba!

MJ åkte till Managua vid femtiden i morse. Det är tretton mil dit, fortsätter man några till hamnar man vid stillhavskusten. Åt andra hållet är det längre men också där ligger ett hav, det Karibiska havet. Vi bor i bergen ungefär mittemellan. När jag gick ut på terrassen vid sextiden, fortfarande i bergen, mötte jag en ... en, en krabba! MJ var som sagt i Managua och kameran var inte laddad så ingen kommer tro mig. Det är ok, jag fick dagens förvåning tidigt idag.


Maskiner

Juanita, som är SNV Matagalpas alltiallo, följde med Mieke och hennes två lekmaskiner till Ometepe. Vi mötte dem vid Cerro Negro (det svarta berget) där det första årsmötet för Nicaraguas förening för rural turism hölls. Cerro Negro är en vulkan i en lång rad av vulkaner. Imponerande. Juanita som aldrig varit utanför Matagalpa tidigare var full av intryck vilket inte hindrade henne vare sig från att oroa sig över hur Matagalpa klarade sig utan henne eller från att vara precis som vanligt, lekmaskiner till trots Väl hemma berättar hon fortfarande om allt som hände henne och vill resa med oss igen. Sån är den, resfebern. Lava och tältspik funkar sådär, inte alls faktiskt.


Till höger, Cerro Negro. I bakgrunden, andra vulkaner

En blöt hund satt och darrade framför dörren när vi kom hem en dag. Som de hårda, tuffa och rationella realister vi är gav vi genast upp och gav henne mat. Köpte en sån där hundtvål, hundmat och en korg. Som tur är ville Griseldas dotter väldigt gärna ha hunden så nu bor den där. Det är andra gången på kort tid vi klarar oss ur hundgreppet. Piuh.


Fast klara mördartendenser, ingen pickup-hund direkt

Efter att ha rest närmast som besatta de första månaderna här har vi ägnat en tid åt cocooning. Det var skönt ett tag men som jag hintat lite om var gränsen väl nådd häromveckan och vi led stadsbrist. En långhelg i Managua hjälpte lite. I torsdags var det opera på nationalteatern. Carmen minsann. Toreador sjung de fint men ska vi vara helt ärliga så var det en ganska blodfattig Carmen. De andalusiskt svarta ögonen och klacksmattret infann sig aldrig riktigt men skitsamma, det var ett annat kulturuutryck än ännu en custom-tuta till bilen eller ny sadel till hästen.


MJs Väska från El Chile, en by utanför Matagalpa, vävd på en Glimåkra

VM pågår som ni kanske märkt? I dörren till baren ”Hippos” såldes brasilianska matchdräkter, grejer att väsnas med, flaggor och annat bra att ha när det är Brasilien- Frankrike på kanal-bar. Oväsendet var totalt. Vi stod bland brasilienmålade hysteriskt hejande nicakompisar och en engelsman som var lite smådyster för att England förlorat tidigare under dagen. MJ hade som alla andra spanjorer återigen stolt accepterat att Spanien inte kan prestera i mästerskap. Jag sket i princip i vilket men eftersom jag var i en bar var jag nöjd. Vi tre européer var nog lite hemligt åt Frankrikehållet, även om varken MJ eller engelsmannen skulle erkänna det särskilt högt.


Päron

När det började visa sig Frankrike nog skulle vinna hände det något. Nicas började heja på Frankrike. ”La Copa en Europa” skanderade de och vi fick dunkar i ryggen för vi var ju nästan fransmän. Noll lojalitet alltså. Och varför inte? Att alltid gå med vinnaren gör livet roligare, i alla fall för stunden. Och ett Brasilien som förlorar är lika mycket suckers som vemsomshelst annars, undantaget GAIS.

Vi har det i oss

Det tar några minuter att komma över förlägenheten, sen är det ingen hejd på dem. Trängseln är stor och Luz Marina, Meyling, Hazel och jag svarar på frågor och fredar oss så gott vi kan. Vi är i El Castillos kök och har besök från femtio campesinas, det vill säga kvinnor från landsbygden, bondfolk. De har med sig många barn men inte en enda hund mer än borghunden Whiskey (som egentligen heter Tiskey men det vet hon inte om).


Visa fabrik

De femtio som skulle ha varit trettio (redan det var för många)har gått en kurs i allmän kunskap om lite av varje, som tillexempel hushållskeonomi, gender, hygien, agrikultur och annat. Flera av dem producerar kakao och självklart skulle de besöka El Castillo del Cacao. Det gör för övrigt fler och fler, vi ger några guidade turer i veckan. Vi har ansökt om att bli officiell turistattraktion och hoppas kunna anställa en guide som också kan demonstrera chokladproduktion och sälja choklad och annat, Castillo-shopen, innan jul helst.(ALLA borgar säljer grejer.)


1 kg choklad

Men nu var det de femtio det handlade om. De stod där på borggården och var sådär nyfikkna som Robert, Arvid och hon som jag inte kommer ihåg namnet på men som Robert försöker lära engelska fast han inte kan. Men hon tror och det funkar ju som raggteknik. Där stod de alltså och välkomna sa jag och de sa blygt hej och tack och jag blabbade på om kakao och bla bla bla. Det är inte ofta jag har haft en grupps uppmärksamhet så odelad.


Chokladsmakning

I vanliga fall kommer besökarna om kvällarna Harm och jag turas om som guider. Men nu var det dag och ett utmärkt tillfälle för Luz Marina och de andra att visa hur duktiga de är. Efter tre dagars nervositet var det så dags för dem att visa El Castillo. Jag inledde och bredvid stod Luz Marina och var otålig, hon ville ha ordet, hon fick det och aldrig att hon lämnar det åter. Där stod de tre och briljerade, demonstrerade, svarade på frågor och sålde choklad som om de aldrig gjort annat. Jävlar vad bra gjort, tycker jag. Delegering när den är som bäst. Nu talar de mest om nästa gång de får showa. Det är om några veckor. Det är mycket vi inte vet att vi har i oss.

Vår rav har varit på Ometepe (ön med vulkaner på, tre, fyra timmar härifrån, se (www.vianica.com). En av MJs kolleger är från Ometepe och hans mamma dog i dagarna. Kistorna är inte fina nog på ön sa han och köpte en i Matagalpa. Transporten stod raven för. Jag såg det inte men jag kan tänka mig att det var snyggt med en kista på taket mot den gröna färgen. Under tiden har jag kört en röd pickup som sett bättre dagar. Den gnisslar och stånkar och luktar olja och något mer obestämbart. Som en pickup ska vara. Jag sitter där bakom ratten och lyssnar på Jonny Cash och Bonny Tyler (eller om det var Rod Stewart) och det känns så där cowboy, i samklang med omgivningen liksom. När jag tankar häller jag lite olja i mototn, lite vätska så att kopplingen inte ger sig och som om det inte är nog så har jag grejer på flaket också. Det visste jag inte att jag hade i mig. Fattas bara keps och boots,
eh, jag kanske kan bo i Norrland en dag!?

Det ska fan vad gud

Utefter vägen står barn och viftar med handen och vill ha betalt för att de fyller igen hålen. Vid sidan av vägen gräver de upp lite jord och så reparerar de sin vägsnutt så gott de kan. Ett i stort sett meningslöst arbete eftersom första bästa regnskur sköljer bort rubbet. Barn som står sådär och arbetar mitt på vägen mitt på dagen är en vanlig syn i länder med stor utvecklingspotential. Om de inte står där är det ett bra varningstecken. Kanske är det natt och man bör sova, eller så väntar en orkan bakom berget eller så är det kriget som har kommit. Vi är inte emot barnen, inte alls. Men vi är mycket emot människor som ger dem pengar. Det vill vi se mindre av.

Visserligen gör väglagarbarnen något till skillnad från de som bara tigger rakt upp och ned. Men det gör det inte bättre. Det visar att de har initiativ, men det är ändå kasst. Det är det här med tiggande, det är ju så svårt att hantera. Men, att ge efter är att ge efter för sitt eget dåliga samvete, inte att ge för att hjälpa. Häromdagen pratade jag med tre småkillar som brukar arbeta på på vägen jag kör för att komma hem. De kom upp till El Castillo och undrade om de kunde städa lite, mot betalning. Jag frågade dem hur mycket de tjänar på en dag på sin snutt av vägen. Sisådär 30-40 Cordobas, sa de. Femton, tjugo kronor alltså. Säg att de gör 150 Cordobas i veckan, det är 600 i månaden. Det är inte ovanligt att trädgårdsmästare, hemhjälp eller lantbruksarbetare tjänar tusen, plus minus några hundra. Barnen tjänar alltså ganska bra.

Varför går ni inte till skolan, frågade jag. För att vi inte har råd med skor, sa de. Jo, tjena. Här har vi alltså tre barn som istället för att vara i skolan arbetar utefter vägen. Säkert bidrar deras arbete till familjekassan och det är ju bättre än att de skulle använda pengarna till lim att sniffa. I själva verket hjälper deras pappa ofta till att gräva upp jord ur vägkanten. Och det kan man ju förstå, alla slantar räknas. Men sen då, ska barnen fylla hål i vägen hela livet? Vad händer om regeringen mot alla odds lagar vägarna?

Den enda anledningen till att barnen står där dag efter dag är att vi som kör förbi inte klarar av att stå emot och tänka ett steg längre. Vi måste göra det som vi brukar säga är skillnaden mot vuxna och barn, tänka ett steg längre och reflektera. Men ok, jag menar inte att vi inte kan vara empatiska och att vi inte bör ge. Men ge med hjärna istället för med den den där muskeln i bröstet. Vissa tiggare ger jag rakt av, direkt. I Luanda var det lätt. De utan vare sig armar och ben och armar fick. Jag skiter i om de blir rika på sitt tiggande, de kan få ändå. De spetälska likaså och föralldel de som bara saknar sina benn eller armar). Gatubarn som är riktiga gatubarn och inte fake-varianten med föräldrarna bakom hörnet kan också få (man måste kolla var barnen bor och fråga barnchefen i kvarteret om också den här ungen är ett gatubarn. Lite lurigt men man lär sig snart), men då tycker jag det är bra om de gör något för pengen. Tillexempel tvättar bilen, bär vad man handlar på marknaden eller varnar en för potentiell fara.

Det känns sådär att låta barn arbeta för en, men återigen, det hjälper att fundera över varför man tvingar dem att göra något för pengar och inte bara få. I Nicaragua är det fattigt, men inte lika fattigt som i Angola och det är svårare att veta vem som är vem och vem som behöver mer än en annan. Men det går. Med tid och kunskap. Det är av det här skälet jag inte gillar godtyckligt bistånd, tillexempel de fadderorganisationer som ordnar faddrar till söta barn snarare än fula, misshandlade och outvecklade barn (vem vill ha ett foto hemma i billy-hyllan på ett snorigt, smutsigt, utmärglat fadderbarn med näsan i en limpåse när det finns söta, lite mer chict fattiga barn?). Professionellt bistånd, det vill vi ser mer av. Om vi nu alls ska ha bistånd, men det är en annan diskussion för en annan dag.

Vi vill också se mindre av strömavbrott, telefonstrul, internetfrånvaro och vattenmeck. De senaste tre dagarna har strömmen stängts av klockan åtta på morgonen och kommit tillbaks runt ett. Elbolaget stänger av för ”att förbättra sina system”. Jaha, och vi som behöver el för att producera något då? Vem betalar de tre anställda som inte kan göra något på hela dagen och vad ska vi sälja till våra kunder när vi inte kan göra choklad? Telefonen funkar ibland. Mer i stad än utanför. Men ok, det går att lära sig leva utan telefon. Men internet? Det är hemskt utan, man kan inte göra något. Testa att arbeta några dagar utan och se själva. Vatten, åh, pust. El Castillo får vatten från en brunn. Den torkade ut under torrperioden och vi fick vatten med lastbil, ibland och ibland inte. Nu börjar den fylllas på igen men det är ett ständigt meckande med pumpar, slangar och takrännor. Sen ska vattnet filtreras och bla bla bla. Så mycket tid jämfört med en fungerande kran i väggen. Såna skulle vi vilja vi se fler av.

Byråkratin orkar jag inte gå in på, låt mig bara säga att momsredovisningen och betalningen är väldigt mycket enklare adminstrerad i Sverige. Men att den offentliga apparaten inte är helt funkis än är inte bara dåligt. Fastigheten där El Castillo finns var innan Harm började bygga borgen där en tomt med ett bostadshus på. Nu är den en tomt med en chokladfabrik, och ett bostadshus på. Inom snart kommer El Castillo köpa fastigheten och därmed kommer huset att bli kontor, besökscentrum och lite annat. På tomten kommer vi anlägga en del saker som förrådslokaler, övernattningskabiner och tja, en park. Det vill säga ändamålet med fastigheten kommer att ändras avsevärt. Det är rätt struligt för att inte säga omöjligt att tänka sig en liknande manöver i Europa. Mycket smidigt. För oss i alla fall. Vad grannen säger om ökad trafik? Tja, här hycklar jag och säger att vi följer regler som finns. Omoraliskt såklart, men smidigt.

Här skulle jag kunna fortsätta och bitcha om kor (är jag i Indien?, som det heter i ”Mannen på taket”?) och hästar (ensamma, promenerande hästar) mitt i gatan, eller taxixchaufförer som inte hajar att när de stannar så måste alla andra också stanna så länge de inte flyttar sig. Men, det blir för bitchigt. Låt mig istället ta upp äckligt positiva saker med livet vi lever här. Livskvalitet liksom. Ta bara en sån sak som plocka ingredienserna till sin mojito i trädgården. Eller att aldrig behöva mer än en kortärmad skjorta (fast vi behöver långbyxor av sociala skäl, och kan inte bara gå i flipflops av samma skäl), det är grilläge varje kväll (fast vi grillar inte) och vill vi dyka är det tre timmar till antingen Stilla havet eller fem till Karibien och Roatan. Folk är trevliga, välmenande och goda människor som vi kommer bra överens med. Det är en sanslös lyx att ha Griselda som ser till att huset är rent och i ordning. Vi har saknat tidning hemma men kom häromdagen på att Jimmy trädgårdsmästare varje morgon kommer med buss från Matagalpa. Så nu köper han tidningen åt oss varje dag, vi har den vid dörren klockan sju. Sen kan Griselda läsa den när vi gått, Jimmy läser den på bussen. Vi får tidningen och Jimmy får lite extrakulor, tio dollar i månaden (han tvättar också vår bil när det behövs) och alla läser vi tidningen. Så redigt.

Glad midsommar förresten.

Kakaoborgen

Det är en historisk dag för Nicaragua och för kakao, säger han, ordföranden för ProCacao och föreslår den den sextonde juni att för alltid vara kakaons dag i Nicaragua. Han pratar i en mikrofon i mötesalen på Magfor (ministeriet för jord- och skogsbruk). Dagen är viktig för det är ProCacao första dag. ProCacao är en nationell förening för kakaointressenter. Vi var inte direkt inbjudna men vi bjöd in oss själva, lite on the side. Inte alla de viktiga på podiet tar oss på allvar, men det är ok för det gör vi.


Kakao

Medan talare efter talare pratar sig till utmattning går Harm går runt i lokalen och bjuder alla på choklad. Jag står bakom stolsraderna där vi har riggat ett bord för vår choklad. En efter en reser de sig och kommer till mig och vill veta mer. Är det verkligen choklad gjord i Nicaragua? Ja, det är det, vi gör den i vår borg i Matagalpa. Ååå, men inte är det bara kakao i den, eller hur? Jodå, det är bara mald kakao, mald tillsammans med tjugofem procent socker. Men, är det verkligen bara det? Ja, det är bara det. Exporterar ni, eller kan man köpa den i Nicaragua? Nejdå, vi exporterar inte, först ska vi fylla lokalmarknaden. Men det finns ju ingen, Nicas gillar inte choklad, säger EUs expert. Det gör de visst, se dig omkring, säger vi där vi står bland chokladfrossande nicas.


Öppnad kakaofrukt

TV kommer fram och jag bussar dem på Harm och han gör fyra intervjuer och när talen är slut säljer slut vad vi har med oss snabbare än snabbt. Säkert är någon sur på att kvällens tvinslag från Pronicas bildande handlar om El Castillo del Cacao och en holländare som säger att det är bättre att sälja till den lokala marknanden först och att tv hoppade över de där viktiga, de som talade så fint om export, export och export. För att satsa lokalt är fel, det säger världsbank, NGOer och välbetalda rådgivare. Men som alla företagsekonomer vet är det billigare att sälja där man är än där man inte är. Vi är nöjda som spelemän som vet att just skrivit en hit. Bättre framfört statement mot strömmen än vårt är svårt att tänka sig. Och jodå, nog retade det expertena. Men de tog för sig av chokladen de också, i smyg så där sött.


Kakaopasta ur kvarnen

Ja, jag jobbar igen som ni kanske märker, det är därför jag bloggat lite glest sista månaden. Jag har blivit en del av El Castillo del Cacao, Kakaborgen. Här kommer hybrisvarianten av vad vi sysslar med. Ta en uppslagsbok och läs om kakao. Du kommer att lära dig att kakao plockas från träd, fermenteras och sänds till Europa, eller USA, där den förädlas. Så är det och så har det varit sen spanjorerna tog kakaon till Europa för sisådär femhundra år sedan. Och det är det som vi vill ändra på. Nicaraguas kakao är bland den bästa i världen men nicas äter inte choklad, det finns liksom inte. Ta mötet några stycken längre upp. Där var vi med kakaoproducenter. De om några borde väl veta, men de gör de inte. De producerar, men inget mer. Ungefär som att kaffeplockare inte dricker snobbigt kaffe för tre euros koppen.


Orkidéblom och trähägrar

Så kan vi inte ha det, tänkte Harm när han hamnade här (hans fru arbetar i biståndssvängen) i det sena 2004. Tänkt och gjort och han började göra choklad hemma i köket som han testsålde på stan, på ambassadfester och överallt han kom åt. När han sen vann en internationell affärsidétävling släppte det rejält och han började bygga på ett slott, som nu är vår fabrik, bakom huset. Förutom Harm är det en chilenare (som arbetar i annan organisation om dagarna), ytterligare en holländare (som bor i Honduras men flyttar till Holland i dagarna) och jag. Det finns tre anställda som, förutom Harm och jag, är de som arbetar dagligen.


El Castillo del Cacao

Nu producerar och säljer vi sju sorters choklad och försöker hinna med. Det största problemet är att säkra tillgången på bra kakao. Sen mayas storhetstid fermenterar centralamerikanska odlare inte sin kakao. Ofermenterad kakao går att sälja lokalt men industrin behöver fermenterad, som i sin tur inte går att sälja lokalt. Det lönar sig därför inte för småodlarna att fermentera vilket är problematiskt för oss – de korta och långa perspektiven möts inte så att säga. Vår lösning är att beställa mycket kakao och etablera oss som en stor, pålitilig kund. Efterfrågan ger utbud, är tanken. Så, vi sprider nu ut att vi vill köpa ett ton i månaden och att vi betalar tio procent mer för fermenterad än icke-fermenterad för att på så sätt etablera förtroende och långsiktiga relationer med producenter – och framförallt säkra ett utbud av kakao.


Chokladkaksproduktion och supervision

Jaha, och vad ska vi göra med all kakao då? Ett ton i månaden är ju trots allt en del. Jo, det vi inte kan processa har vi hittat en holländsk partner till. De köper containrar med kakao av oss och säljer vidare på den europeiska marknaden. Vi får mer kulor och kan bygga ut fabriken och köpa mer kakao och så är det tänkt att hjulet ska snurra. Vi får se. Kul är det i alla fall.


Castillobars

Varför en borg? Tja, det är ballare än en trist fyrkant. Trettio turister i veckan kommer förbi, och det är nu det, innan vi satsat på turisterna. När vi bygger nästa torn, showtornet med ett visningskök, blir det bättre. Ja, alltså, framtidsplanerna är ganska omfattande. Men ok, lite snabbt: Slottet ligger på tomten som sagt, den är ett äpple stort (0,7 hektar). Vi har just köpt loss egendomen så nu är det fritt fram att vara kreativ. Vi anlägger en exotisk trägård med växter från överallt, hittills har vi en bambuskog, groddammar (en fiskdamm fyller regnet just) och blommor från var vi hittar dem ju mer heterogena desto bättre. Huset fyller vi med konst, antikviteter och olika byggnadsstilar om vartnannat. Bambutak till exempel. Vi vill skapa ett kakao- och chokladcenter, ett kakaomuseum och utställning och vadhelst. Men också vara ett föredöme och visa vad som finns i området och vad man kan göra om man bara vill (om inte annat kan vi om vi gör bra företagande sälja våra konsulttjänster till andra). Och så det ballaste av allt: chokladdalen:


Borgen i torrsäsong med utsikt åt det fulare hållet

Chocolatevalley.org är ett koncept där vi kombinerar humanitärt bistånd och bizniz; turism med produktion; miljö och fastighetsmarknad och hållbar utveckling. Vi vill skapa ett projekt där kompetens används till att skapa ett projekt som visar hur bistånd kan organiseras efter NGOernas tid. I all ödmjukhet förstås. Slottet har en utsikt över en helt fantastisk miljö, berg med molnregnskog och all den biodiversitet som det innebär. Som så ofta är globalt sett är miljön hotad av föråldrat svedjebruk, hard-core industrialisering och fattigdom som prioriterar miljön och långsiktighet fett lågt.


En press

Samtidigt finns det ett intresse, i Europa och USA, för rättvis handel (och så vidare, välj själv bästa PK-uttryck). Det intresset vill vi utnyttja. Chocolatevalley.org är, ja tänk dig ett dataspel på webben. En dal i 3D. Med slottet i ena änden och dalen over skärmen. Där kan du logga in och köpa kakaoträd, investera i återplantering, vattenrening eller varför inte en anställd? Du betalar en struntsumma och vi använder den till vad det var tänkt. Köp en get och vi fixar en get till dalen. Semestern tillbringar du i dalen på någon av de anläggningar som finns där. Som Jurassic Park men med mindre ödlor. Än så länge finns slottet, chokladen, planerna och ett allt store intresse från omgivningen. Resten kommer snabbare än väntat. Tror jag nästan helt säkert.


Blomma

Annars? Vi blir mer och mer integrerade vilket vi märker på att fler och fler av våra nicaraguanska vänner lånar av oss. Pengar till en kista att begrava mor i, pengar till att bygga ut huset, överleva månaden eller kanske behöver de bilen över helgen. Det är skönt att kunna låna ut när vänner behöver.


Rosteriet

MJ jobbar på och det märks att vi börjar bli mer hemmastadda här, med vettiga sysselsättningar och socialt liv: vi har fått tid och möjlighet att fokusera på annat än att komma igång. Till exempel på hur otroligt trevligt det skulle vara att spendera en söndag i Madrid, med affärer, el rastro, tapas och barer. Eller att lulla Linnégatan, Kungsgatan, Östra Hamngatan, Vasagatan och sen hem till nån. Matagalpa city erbjuder just inte det. Och kolibrier och hästar på storgatan i all ära, men en stad ersätter de inte. Bo i hus kommer vi nog aldrig fatta poängen med, men om vi nu ska pröva några år så är hemma på fincan en mycket bra plats att prova på tills vi hamnar i stad igen.

Det var lite mycket trist jobbprat, men det kan det också få vara i en blogg emellanåt. Men bara emellanåt. Det finns mycket i skrivpipe-linen som kommer till den här bloggen snart.