Kakao
Medan talare efter talare pratar sig till utmattning går Harm går runt i lokalen och bjuder alla på choklad. Jag står bakom stolsraderna där vi har riggat ett bord för vår choklad. En efter en reser de sig och kommer till mig och vill veta mer. Är det verkligen choklad gjord i Nicaragua? Ja, det är det, vi gör den i vår borg i Matagalpa. Ååå, men inte är det bara kakao i den, eller hur? Jodå, det är bara mald kakao, mald tillsammans med tjugofem procent socker. Men, är det verkligen bara det? Ja, det är bara det. Exporterar ni, eller kan man köpa den i Nicaragua? Nejdå, vi exporterar inte, först ska vi fylla lokalmarknaden. Men det finns ju ingen, Nicas gillar inte choklad, säger EUs expert. Det gör de visst, se dig omkring, säger vi där vi står bland chokladfrossande nicas.
Öppnad kakaofrukt
TV kommer fram och jag bussar dem på Harm och han gör fyra intervjuer och när talen är slut säljer slut vad vi har med oss snabbare än snabbt. Säkert är någon sur på att kvällens tvinslag från Pronicas bildande handlar om El Castillo del Cacao och en holländare som säger att det är bättre att sälja till den lokala marknanden först och att tv hoppade över de där viktiga, de som talade så fint om export, export och export. För att satsa lokalt är fel, det säger världsbank, NGOer och välbetalda rådgivare. Men som alla företagsekonomer vet är det billigare att sälja där man är än där man inte är. Vi är nöjda som spelemän som vet att just skrivit en hit. Bättre framfört statement mot strömmen än vårt är svårt att tänka sig. Och jodå, nog retade det expertena. Men de tog för sig av chokladen de också, i smyg så där sött.
Kakaopasta ur kvarnen
Ja, jag jobbar igen som ni kanske märker, det är därför jag bloggat lite glest sista månaden. Jag har blivit en del av El Castillo del Cacao, Kakaborgen. Här kommer hybrisvarianten av vad vi sysslar med. Ta en uppslagsbok och läs om kakao. Du kommer att lära dig att kakao plockas från träd, fermenteras och sänds till Europa, eller USA, där den förädlas. Så är det och så har det varit sen spanjorerna tog kakaon till Europa för sisådär femhundra år sedan. Och det är det som vi vill ändra på. Nicaraguas kakao är bland den bästa i världen men nicas äter inte choklad, det finns liksom inte. Ta mötet några stycken längre upp. Där var vi med kakaoproducenter. De om några borde väl veta, men de gör de inte. De producerar, men inget mer. Ungefär som att kaffeplockare inte dricker snobbigt kaffe för tre euros koppen.
Orkidéblom och trähägrar
Så kan vi inte ha det, tänkte Harm när han hamnade här (hans fru arbetar i biståndssvängen) i det sena 2004. Tänkt och gjort och han började göra choklad hemma i köket som han testsålde på stan, på ambassadfester och överallt han kom åt. När han sen vann en internationell affärsidétävling släppte det rejält och han började bygga på ett slott, som nu är vår fabrik, bakom huset. Förutom Harm är det en chilenare (som arbetar i annan organisation om dagarna), ytterligare en holländare (som bor i Honduras men flyttar till Holland i dagarna) och jag. Det finns tre anställda som, förutom Harm och jag, är de som arbetar dagligen.
El Castillo del Cacao
Nu producerar och säljer vi sju sorters choklad och försöker hinna med. Det största problemet är att säkra tillgången på bra kakao. Sen mayas storhetstid fermenterar centralamerikanska odlare inte sin kakao. Ofermenterad kakao går att sälja lokalt men industrin behöver fermenterad, som i sin tur inte går att sälja lokalt. Det lönar sig därför inte för småodlarna att fermentera vilket är problematiskt för oss – de korta och långa perspektiven möts inte så att säga. Vår lösning är att beställa mycket kakao och etablera oss som en stor, pålitilig kund. Efterfrågan ger utbud, är tanken. Så, vi sprider nu ut att vi vill köpa ett ton i månaden och att vi betalar tio procent mer för fermenterad än icke-fermenterad för att på så sätt etablera förtroende och långsiktiga relationer med producenter – och framförallt säkra ett utbud av kakao.
Chokladkaksproduktion och supervision
Jaha, och vad ska vi göra med all kakao då? Ett ton i månaden är ju trots allt en del. Jo, det vi inte kan processa har vi hittat en holländsk partner till. De köper containrar med kakao av oss och säljer vidare på den europeiska marknaden. Vi får mer kulor och kan bygga ut fabriken och köpa mer kakao och så är det tänkt att hjulet ska snurra. Vi får se. Kul är det i alla fall.
Castillobars
Varför en borg? Tja, det är ballare än en trist fyrkant. Trettio turister i veckan kommer förbi, och det är nu det, innan vi satsat på turisterna. När vi bygger nästa torn, showtornet med ett visningskök, blir det bättre. Ja, alltså, framtidsplanerna är ganska omfattande. Men ok, lite snabbt: Slottet ligger på tomten som sagt, den är ett äpple stort (0,7 hektar). Vi har just köpt loss egendomen så nu är det fritt fram att vara kreativ. Vi anlägger en exotisk trägård med växter från överallt, hittills har vi en bambuskog, groddammar (en fiskdamm fyller regnet just) och blommor från var vi hittar dem ju mer heterogena desto bättre. Huset fyller vi med konst, antikviteter och olika byggnadsstilar om vartnannat. Bambutak till exempel. Vi vill skapa ett kakao- och chokladcenter, ett kakaomuseum och utställning och vadhelst. Men också vara ett föredöme och visa vad som finns i området och vad man kan göra om man bara vill (om inte annat kan vi om vi gör bra företagande sälja våra konsulttjänster till andra). Och så det ballaste av allt: chokladdalen:
Borgen i torrsäsong med utsikt åt det fulare hållet
Chocolatevalley.org är ett koncept där vi kombinerar humanitärt bistånd och bizniz; turism med produktion; miljö och fastighetsmarknad och hållbar utveckling. Vi vill skapa ett projekt där kompetens används till att skapa ett projekt som visar hur bistånd kan organiseras efter NGOernas tid. I all ödmjukhet förstås. Slottet har en utsikt över en helt fantastisk miljö, berg med molnregnskog och all den biodiversitet som det innebär. Som så ofta är globalt sett är miljön hotad av föråldrat svedjebruk, hard-core industrialisering och fattigdom som prioriterar miljön och långsiktighet fett lågt.
En press
Samtidigt finns det ett intresse, i Europa och USA, för rättvis handel (och så vidare, välj själv bästa PK-uttryck). Det intresset vill vi utnyttja. Chocolatevalley.org är, ja tänk dig ett dataspel på webben. En dal i 3D. Med slottet i ena änden och dalen over skärmen. Där kan du logga in och köpa kakaoträd, investera i återplantering, vattenrening eller varför inte en anställd? Du betalar en struntsumma och vi använder den till vad det var tänkt. Köp en get och vi fixar en get till dalen. Semestern tillbringar du i dalen på någon av de anläggningar som finns där. Som Jurassic Park men med mindre ödlor. Än så länge finns slottet, chokladen, planerna och ett allt store intresse från omgivningen. Resten kommer snabbare än väntat. Tror jag nästan helt säkert.
Blomma
Annars? Vi blir mer och mer integrerade vilket vi märker på att fler och fler av våra nicaraguanska vänner lånar av oss. Pengar till en kista att begrava mor i, pengar till att bygga ut huset, överleva månaden eller kanske behöver de bilen över helgen. Det är skönt att kunna låna ut när vänner behöver.
Rosteriet
MJ jobbar på och det märks att vi börjar bli mer hemmastadda här, med vettiga sysselsättningar och socialt liv: vi har fått tid och möjlighet att fokusera på annat än att komma igång. Till exempel på hur otroligt trevligt det skulle vara att spendera en söndag i Madrid, med affärer, el rastro, tapas och barer. Eller att lulla Linnégatan, Kungsgatan, Östra Hamngatan, Vasagatan och sen hem till nån. Matagalpa city erbjuder just inte det. Och kolibrier och hästar på storgatan i all ära, men en stad ersätter de inte. Bo i hus kommer vi nog aldrig fatta poängen med, men om vi nu ska pröva några år så är hemma på fincan en mycket bra plats att prova på tills vi hamnar i stad igen.
Det var lite mycket trist jobbprat, men det kan det också få vara i en blogg emellanåt. Men bara emellanåt. Det finns mycket i skrivpipe-linen som kommer till den här bloggen snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar