Chanboa, av: Chancho (gris) och boa (boaorm): äter som en gris och sover som en boa.
Och det något mer avancerade, Chanboaca, av: Chancho (gris), boa (boaorm) och vaca (ko): äter som en gris, sover som en boa och går som en ko.
Kan passa fint nästa gång ni ätit übermycket.
lördag, november 25, 2006
San José
Startar man 0500 och kör söderut, mepplar sig igenom tullen och stångar sig igenom varierad trafik så är man i San José vid pass fyratiden på eftermiddagen. Det gjorde vi igår. På vägen plockade vi upp Nestor, Petrona och Helena. Nestor öppnade resan med att förstöra stereon. Sen blev det bättre. De tre och MJ är på mässa snedstreck konferens här. Den handlar om community based tourism och är nog hur intressant som helst. De låter så när de pratar om det i alla fall.
Själv har jag lallat runt på stan och kollat. Det är som att vara i en blandning av Chiapas, Europeiska städer och Miami – lite mindre av det men lite mer San José liksom. Mycket tid har jag suttit på kafé och glott, och så har jag varit i mataffärer och bunkrat sånt som inte finns i Nicaragua och i järnaffärer för att göra ungefär samma sak där (vi behövde tvingar …). Det är kallt också. Igår hade vi långärmat och frös ändå. Under tjugo grader är lätt chockerande sådär hastigt.
På kvällen var vi ute i San José och hittade riktiga barer, schysst livemusik och beslöt genast att åka hit oftare. Storstad liksom, man får sin avgas-, trängsel- och shoppingfix och kan leva vidare på berget ett tag till. Att folk inte kan säga r kan man ta. Ticos (det vill säga costaricaner) uttalar r som USAare, sådär som barn som fortfarande tränar. Låter helkonstigt. Men en trevlig stad ändå. Fast som vanligt när man besöker städer hjälper det att man känner någon i dem. Vi har en av dem som byggt upp Costa Ricas turistarrangörsnätverk som guide. Som jag brukar säga, ska man resa ska man resa med MJ.
Själv har jag lallat runt på stan och kollat. Det är som att vara i en blandning av Chiapas, Europeiska städer och Miami – lite mindre av det men lite mer San José liksom. Mycket tid har jag suttit på kafé och glott, och så har jag varit i mataffärer och bunkrat sånt som inte finns i Nicaragua och i järnaffärer för att göra ungefär samma sak där (vi behövde tvingar …). Det är kallt också. Igår hade vi långärmat och frös ändå. Under tjugo grader är lätt chockerande sådär hastigt.
På kvällen var vi ute i San José och hittade riktiga barer, schysst livemusik och beslöt genast att åka hit oftare. Storstad liksom, man får sin avgas-, trängsel- och shoppingfix och kan leva vidare på berget ett tag till. Att folk inte kan säga r kan man ta. Ticos (det vill säga costaricaner) uttalar r som USAare, sådär som barn som fortfarande tränar. Låter helkonstigt. Men en trevlig stad ändå. Fast som vanligt när man besöker städer hjälper det att man känner någon i dem. Vi har en av dem som byggt upp Costa Ricas turistarrangörsnätverk som guide. Som jag brukar säga, ska man resa ska man resa med MJ.
Rom i solen
Under valet fanns det ström. Nu har den börjat ransoneras igen. Så det är tillbaks till rutinen där det lagas mat i mörker och avhandlingsknåpas i lampssken (när maten är klar byts fotogenlampan mot en gasdito). Kunde Aristoteles och de där andra skriva utan elektriskt ljus kan MJ också.
Strömlöst avhandlingsslit
Chokladen blir bättre och bättre och godare och godare. Snart kan vi börja sälja den tempererade. Den på bilden är 75 procent god.
utveckling
Mandlar växer inte i Nicaragua. Därför vill vi byta ut mandlarna vi använder mot jordnötter och cashew. Finns det någon annan sorts någonting man kan blanda i tar vi det också. Våra vänner Marc och Ronald, journalist och fotograf, är tillbaks i Nicaragua för att göra en guide. Eller, en sorts tillägg till guider. De skriver en liten bok med tio berättelser från Nicaragua ackompanjerade av bra foton. En berättelse handlar om El Castillo del Cacao (en variant av den ska visst komma i National Geographic – sug på den) och en annan om nationalromen, Flor de Caña.
Jordnötter
Romfabriken och nötodlingen pågår i samma område så det passade utmärkt med en resa där Harm och jag letar nöt, hjälper Ronald och Marc med spanskan, besöker några antikaffärer och har lite trevligt i León. Just det, lite playa också.
Efter att ha mött de båda resenärerna, levererat choklad till våra kunder i León, träffat några nya och köpt ett antikt skrivbord var det bara jordnötter och cashewnötter kvar. Hur man hittar en leverantör? Well, vi tog bilen och körde, när vi såg silos stannade vi och sa till vakten att vi hört av någon att man kunde köpa väldigt bra produkter därinne och att vi vill träffa direktören. Det fick vi och han fick samma story samt lite choklad. Efter det var han jättenöjd med att låta oss köpa jordnötter, cashew och sesamfrön i säck istället för container. Som vanligt ska allt exporteras och eftersom det inte direkt främjar inhemsk processande är det svårt för små fabriker som vår att få tag på råvaror i halvsmå kvantiteter – om man nu inte har råd att ha ett jättelager.
Melass
Dagen efter skulle vi besöka romfabriken och som en god journalist menade Marc att vi måste förbereda oss väl. Med det menade han att vi skulle gå till en restaurang och beställa in en flaska rom och hjälpa honom att komma på frågor. Eftersom Nicaragua är Nicaragua och eftersom vi var i romtrakter så fick vi in två flaskor när vi beställde en. Happy hour liksom. Väl förberedda stod vi morgonen efter och tittade på melassen som flöt så trögt ur en tankbil ned i en jorden. Den luktade sötare än oss, men ändå likt på något sätt.
Utsikt från destillatortornstoppen
Rom alltså. Det börjar med socckerrör. Massor av dem. Och så mal man ned dem och pressar ut saften. Så har man melass. Den jäser man i lite olika steg, sen destillerar man den och lagrar på fat. Flor de Caña (= sockerrörsblomma, som det finns många av nu men som jag glömt fota) äger förstås också sockerrörsfabriken, köper sina fat från whiskydestillerier i USA och Canada – fast det är nog bourbon de menar, och bränner dem lite för gottig smak. Det var något med tanniner och grejer. Romen är i alla fall väldigt god.
Rom till tunna
Jag är ingen fabriksexpert men har ändå besökt några stycken. Volvo såklart, och SAAB och ja, ganska många när jag körde budbil. När man besöker fabriker sådär turistbesökaktigt brukar det hela följa en mall. Man börjar någonstans där man får se bilder av fabriken förr, priser och pampfyllda porträtt och sånt. Sen blir det tur med guide och man får se på dem som arbetar och fråga guiden som oftast vet det som står i manus och just inget mer. Besöket på Flor de Caña började mycket riktigt med kaffe i diplomrummet. Med kex till. Vi satt i direktionsrummet där alla stolar var olika. Hippt även om det inte var menat så.
Romlagring
Sen gick vi runt i fabrikens olika delar lite slumpmässigt (Utan Marc som vägrade gå någonstans över en meter från marken - han har höjdskräck, en av hans typ tjugo fobier. Helt obegripligt hur killen kan resa jorlden runt och besöka de mest märkliga, avlägsna och obskyra platser - alltid i lågskor) och sköt ur oss frågor som guiden inte kunde svara på alls. Så går det när manus inte finns. Men det gjorde inget, vi frågade dem som arbetade lite hursomhelst och fick helt kryptiska svar. Som i kontrollrummet där mannen som var vår Homer Simpson sa att där är mätare si och mätare så och sen gick han och tappade upp ett glas 96-procentigt som han tyckte vi skulle smaka på. Med tanke på vår förberedelse dagen innan var det nog bra att vi bara luktade.
Kvalitetskontroll av flaskor, inte stol
I delen av fabriken där rom hälls på flaskor , etiketteras och packas mer eller mindre utefter ett löpande band är jag ganska säker på att en svensk fabriksrobotmänniska fått svår ångest, alternativt kavlat upp ärmarna och styrt upp hela skiten. Titta på killen ovanför, han sitter och kontrollerar flaskor. Kan de inte skaffa honom en stol som passar, kan man undra. Klart de kan, men varför bry sig, han är ett kontrollorgan, punkt. Men det kan man väl ta. Till och med jag fattar att det inte så listigt att flaskorna kommer upp på bandet för hand, nog måste det finnas mekanik som kan lösa det. Men som sagt, arbetskraft är billigt. Heja modernismen.
Kvalitetskontroll, notera handen som stoppar flaskflödet
Eller kvinnan som kollar ljusbelysta flaskor, kolla bilden ovan, nog kan man ordna så att hon slipper stoppa flödet med handen. Hennes axel mår nog fint efter några år. Men romen är god som sagt. Sett från ett annat perspektiv, som chokladfabrikör med liten fabrik, var det skönt att se att vi inte är helt crazy. Vår etikettering går till så att vi köper färdigprintade etiketter, tidigare printade vi dem på vår printer, och så står de anställda och limmar på dem. Vi tycker den lösningen är sådär och letar efter en förpackningsmaskin och en förpackning som är färdigprintad. Vi skickar ut sisådär tusen förpackningar i månaden. Flor de Caña skickar ut 140.000 lådor med rom i månaden. Varje flaska i de 140.000 lådorna, multiplicera på ni, limmas på förhand. Det vill säga, lim stryks på etiketterna och sen läggs de på flaskorna. Hepp!
Etikettlimning
Sen intervjusamtalade vi med fabrikschefen. Det var den absolut mest kaotiska intervju någon av oss varit med om. Och då har vi ändå gjort några intervjuer sammanlagt. Marc, journalist sen tjugo år. Ronald, proffsfotograf i tio. Harm, antropolog och före detta UNDP-karriärist. Och jag. Nog med skryt. Det var kaotiskt, tro mig. Chefen berättade för oss att Flor de Caña har 93 procent av marknaden. Så jag frågade artigt vilka som hade de andra sju procenten och väntade mig ett svar typ Havana Club och Bacardi. Därför blev jag lite häpen när han sa ”Whiskey, gin, vodka …”. Och så tillade han, ”men de mesta av dem är det vi som importerar”! Det är att äga marknaden det.
Romlager
Sen rotade han fram en 23årig rom ur gömmorna och vi smakade i tur och ordning 7årig, 12årig, 15årig, 18årig och den 23åriga. Alla var bäst, på sitt sätt. Sen var klockan ett och vi släppte av de två. Vid två skulle Ronald bestiga en vulkan, en helt svart vulkan, för en annan historia. Jag ska träffa honom på söndag, det ska bli kul att höra hur kul det var att knalla upp på vulkanen.
Strömlöst avhandlingsslit
Chokladen blir bättre och bättre och godare och godare. Snart kan vi börja sälja den tempererade. Den på bilden är 75 procent god.
utveckling
Mandlar växer inte i Nicaragua. Därför vill vi byta ut mandlarna vi använder mot jordnötter och cashew. Finns det någon annan sorts någonting man kan blanda i tar vi det också. Våra vänner Marc och Ronald, journalist och fotograf, är tillbaks i Nicaragua för att göra en guide. Eller, en sorts tillägg till guider. De skriver en liten bok med tio berättelser från Nicaragua ackompanjerade av bra foton. En berättelse handlar om El Castillo del Cacao (en variant av den ska visst komma i National Geographic – sug på den) och en annan om nationalromen, Flor de Caña.
Jordnötter
Romfabriken och nötodlingen pågår i samma område så det passade utmärkt med en resa där Harm och jag letar nöt, hjälper Ronald och Marc med spanskan, besöker några antikaffärer och har lite trevligt i León. Just det, lite playa också.
Efter att ha mött de båda resenärerna, levererat choklad till våra kunder i León, träffat några nya och köpt ett antikt skrivbord var det bara jordnötter och cashewnötter kvar. Hur man hittar en leverantör? Well, vi tog bilen och körde, när vi såg silos stannade vi och sa till vakten att vi hört av någon att man kunde köpa väldigt bra produkter därinne och att vi vill träffa direktören. Det fick vi och han fick samma story samt lite choklad. Efter det var han jättenöjd med att låta oss köpa jordnötter, cashew och sesamfrön i säck istället för container. Som vanligt ska allt exporteras och eftersom det inte direkt främjar inhemsk processande är det svårt för små fabriker som vår att få tag på råvaror i halvsmå kvantiteter – om man nu inte har råd att ha ett jättelager.
Melass
Dagen efter skulle vi besöka romfabriken och som en god journalist menade Marc att vi måste förbereda oss väl. Med det menade han att vi skulle gå till en restaurang och beställa in en flaska rom och hjälpa honom att komma på frågor. Eftersom Nicaragua är Nicaragua och eftersom vi var i romtrakter så fick vi in två flaskor när vi beställde en. Happy hour liksom. Väl förberedda stod vi morgonen efter och tittade på melassen som flöt så trögt ur en tankbil ned i en jorden. Den luktade sötare än oss, men ändå likt på något sätt.
Utsikt från destillatortornstoppen
Rom alltså. Det börjar med socckerrör. Massor av dem. Och så mal man ned dem och pressar ut saften. Så har man melass. Den jäser man i lite olika steg, sen destillerar man den och lagrar på fat. Flor de Caña (= sockerrörsblomma, som det finns många av nu men som jag glömt fota) äger förstås också sockerrörsfabriken, köper sina fat från whiskydestillerier i USA och Canada – fast det är nog bourbon de menar, och bränner dem lite för gottig smak. Det var något med tanniner och grejer. Romen är i alla fall väldigt god.
Rom till tunna
Jag är ingen fabriksexpert men har ändå besökt några stycken. Volvo såklart, och SAAB och ja, ganska många när jag körde budbil. När man besöker fabriker sådär turistbesökaktigt brukar det hela följa en mall. Man börjar någonstans där man får se bilder av fabriken förr, priser och pampfyllda porträtt och sånt. Sen blir det tur med guide och man får se på dem som arbetar och fråga guiden som oftast vet det som står i manus och just inget mer. Besöket på Flor de Caña började mycket riktigt med kaffe i diplomrummet. Med kex till. Vi satt i direktionsrummet där alla stolar var olika. Hippt även om det inte var menat så.
Romlagring
Sen gick vi runt i fabrikens olika delar lite slumpmässigt (Utan Marc som vägrade gå någonstans över en meter från marken - han har höjdskräck, en av hans typ tjugo fobier. Helt obegripligt hur killen kan resa jorlden runt och besöka de mest märkliga, avlägsna och obskyra platser - alltid i lågskor) och sköt ur oss frågor som guiden inte kunde svara på alls. Så går det när manus inte finns. Men det gjorde inget, vi frågade dem som arbetade lite hursomhelst och fick helt kryptiska svar. Som i kontrollrummet där mannen som var vår Homer Simpson sa att där är mätare si och mätare så och sen gick han och tappade upp ett glas 96-procentigt som han tyckte vi skulle smaka på. Med tanke på vår förberedelse dagen innan var det nog bra att vi bara luktade.
Kvalitetskontroll av flaskor, inte stol
I delen av fabriken där rom hälls på flaskor , etiketteras och packas mer eller mindre utefter ett löpande band är jag ganska säker på att en svensk fabriksrobotmänniska fått svår ångest, alternativt kavlat upp ärmarna och styrt upp hela skiten. Titta på killen ovanför, han sitter och kontrollerar flaskor. Kan de inte skaffa honom en stol som passar, kan man undra. Klart de kan, men varför bry sig, han är ett kontrollorgan, punkt. Men det kan man väl ta. Till och med jag fattar att det inte så listigt att flaskorna kommer upp på bandet för hand, nog måste det finnas mekanik som kan lösa det. Men som sagt, arbetskraft är billigt. Heja modernismen.
Kvalitetskontroll, notera handen som stoppar flaskflödet
Eller kvinnan som kollar ljusbelysta flaskor, kolla bilden ovan, nog kan man ordna så att hon slipper stoppa flödet med handen. Hennes axel mår nog fint efter några år. Men romen är god som sagt. Sett från ett annat perspektiv, som chokladfabrikör med liten fabrik, var det skönt att se att vi inte är helt crazy. Vår etikettering går till så att vi köper färdigprintade etiketter, tidigare printade vi dem på vår printer, och så står de anställda och limmar på dem. Vi tycker den lösningen är sådär och letar efter en förpackningsmaskin och en förpackning som är färdigprintad. Vi skickar ut sisådär tusen förpackningar i månaden. Flor de Caña skickar ut 140.000 lådor med rom i månaden. Varje flaska i de 140.000 lådorna, multiplicera på ni, limmas på förhand. Det vill säga, lim stryks på etiketterna och sen läggs de på flaskorna. Hepp!
Etikettlimning
Sen intervjusamtalade vi med fabrikschefen. Det var den absolut mest kaotiska intervju någon av oss varit med om. Och då har vi ändå gjort några intervjuer sammanlagt. Marc, journalist sen tjugo år. Ronald, proffsfotograf i tio. Harm, antropolog och före detta UNDP-karriärist. Och jag. Nog med skryt. Det var kaotiskt, tro mig. Chefen berättade för oss att Flor de Caña har 93 procent av marknaden. Så jag frågade artigt vilka som hade de andra sju procenten och väntade mig ett svar typ Havana Club och Bacardi. Därför blev jag lite häpen när han sa ”Whiskey, gin, vodka …”. Och så tillade han, ”men de mesta av dem är det vi som importerar”! Det är att äga marknaden det.
Romlager
Sen rotade han fram en 23årig rom ur gömmorna och vi smakade i tur och ordning 7årig, 12årig, 15årig, 18årig och den 23åriga. Alla var bäst, på sitt sätt. Sen var klockan ett och vi släppte av de två. Vid två skulle Ronald bestiga en vulkan, en helt svart vulkan, för en annan historia. Jag ska träffa honom på söndag, det ska bli kul att höra hur kul det var att knalla upp på vulkanen.
måndag, november 20, 2006
Det var så här
Bror Kajsajuntti ger ut den förnämliga tidskriften Krattan och i den har han publicerat några texter från den här bloggen. Dem satt Maria och läste där i Umeå. Hennes dotter Sara och Saras kursare Marlene skulle åka till Nicaragua på MFS-stipendie. Så Maria sa till Sara att jag var här. Sara mejlade och frågade om Nicaragua och sånt, jag kunde såklart inte svara. Det gjorde absolut ingenting utan de två har snurrat runt i Niragua för sin studie de senaste två månaderna.
För några helger sedan kom Sara och Marlene förbi hemma hos oss. Det var kul. I helgen kom de igen, nu med Maria och Pål, som är ihop med Marlene. Det var också mycket trevligt. Vi har druckit Brors skål, gått kilomtervis i solen, ätit paella och slappat lite allmänt. Kvar lämnades en påse Gott och Blandat. Och en webbsideadress till det superinspirerande Mannaminne däruppe i Robert Linds trakter. Det är kul att det finns människor som gör helt fläppa saker. Samla på hus, lysande!
För några helger sedan kom Sara och Marlene förbi hemma hos oss. Det var kul. I helgen kom de igen, nu med Maria och Pål, som är ihop med Marlene. Det var också mycket trevligt. Vi har druckit Brors skål, gått kilomtervis i solen, ätit paella och slappat lite allmänt. Kvar lämnades en påse Gott och Blandat. Och en webbsideadress till det superinspirerande Mannaminne däruppe i Robert Linds trakter. Det är kul att det finns människor som gör helt fläppa saker. Samla på hus, lysande!
söndag, november 12, 2006
Skitrecept!
Det blev soggigt. Empanadillas utan övervärme är dumt. Och efteråt är det disken. Den är på något sätt inget rolig när maten blev kass. Att diska hos oss om kvällarna är annars ganska skoj. Dels för att vi bara diskar om helgerna. Dels, och framförallt, för vad som finns på andra sidan nätet.
Vi har ingen fläkt. Men vi har två fönster bakom spisen och två till vänster om densamma. Öppnar man dem försvinner oset i korsdraget. Eftersom vi bor i en molnregnskog är det inte så listigt att öppna fönster om kvällarna utan att ha moskitnät. Men det har vi, man lyfter upp själva glasdelen och kvar blir nätet. Jättefiffigt.
El Castillo lunchtid en torsdag
På andra sidan är djungel, på vår sida är vi. Därute finns allt från minsta lilla blodsugande äckelgrej till pumor, gamar, kor och andra stora farliga djur. Hur det är med kor och pumor vet jag inte, men många av de mindre djuren dras till ljuset i husen. Så när man står där och diskar och tittar ut mot eldflugornas dans är det med sällskap.
(När jag härommorgonen gick till jobbet passerade jag en flock hankor. OK, hjord med tjurar – om bara tjurar kan vara en hjord? De var troligen jävligt förbannade för att de separerats från korna för de brölade, krafsade med klöven, frustade och höll på sådär störigt. Och där gick jag, med röd t-shirt och blev skitskraj. Är det något särskilt med spanska tjurar som gör att de rivstartar på rött, eller varför gjorde inte det de här korna det, någon? Med tanke på hur deras landsmän beter sig i trafiken vore det i alla fall inte förvånande om tjurarna tänt till på den röda färgen, förutom att de är just tjurar då förstås. Nå, nog om det, jag ville bara säga att kor visst är farliga djur. Allt som väger flera hundra kilo och är dumt är farligt. Dessutom luktar de illa)
Retail-kit
Mot nätet studsar olika sorters fjärilar, obestämda flygfän och gräshoppor. Olika sorts myror springer förbi, tätt förbi förvirrade spindlar och emellanåt kommer en kolibri och snappar åt sig några insekter. Liksom ödlorna. Och på insidan står man och diskar. Kampen mellan människa och natur pågår alltjämt, en av gränserna är vårt kök.
Och de två trevliga ume-studenterna Marlene och Sara var förbi häromveckan. Sånt är skoj, mer sånt! De har varit i Nicaragua och roat sig med sitt exjobb i två månader. Tänka sig, de hade lidigt chokladbrist hela tiden och uppskattade sitt besök på CdC lite extra, sa de. Det förstår jag. Men jag undrar varför de inte kom hit genast, och slapp två månaders lidande. Jag bör troligen inte ifrågasätta varken umu eller antagningspoängen för juriststuderanden, men lite undrar jag ju … well, de kommer tillbaks till helgen. Det ser vi fram emot, då kan de slå tillbaks.
Vi har ingen fläkt. Men vi har två fönster bakom spisen och två till vänster om densamma. Öppnar man dem försvinner oset i korsdraget. Eftersom vi bor i en molnregnskog är det inte så listigt att öppna fönster om kvällarna utan att ha moskitnät. Men det har vi, man lyfter upp själva glasdelen och kvar blir nätet. Jättefiffigt.
El Castillo lunchtid en torsdag
På andra sidan är djungel, på vår sida är vi. Därute finns allt från minsta lilla blodsugande äckelgrej till pumor, gamar, kor och andra stora farliga djur. Hur det är med kor och pumor vet jag inte, men många av de mindre djuren dras till ljuset i husen. Så när man står där och diskar och tittar ut mot eldflugornas dans är det med sällskap.
(När jag härommorgonen gick till jobbet passerade jag en flock hankor. OK, hjord med tjurar – om bara tjurar kan vara en hjord? De var troligen jävligt förbannade för att de separerats från korna för de brölade, krafsade med klöven, frustade och höll på sådär störigt. Och där gick jag, med röd t-shirt och blev skitskraj. Är det något särskilt med spanska tjurar som gör att de rivstartar på rött, eller varför gjorde inte det de här korna det, någon? Med tanke på hur deras landsmän beter sig i trafiken vore det i alla fall inte förvånande om tjurarna tänt till på den röda färgen, förutom att de är just tjurar då förstås. Nå, nog om det, jag ville bara säga att kor visst är farliga djur. Allt som väger flera hundra kilo och är dumt är farligt. Dessutom luktar de illa)
Retail-kit
Mot nätet studsar olika sorters fjärilar, obestämda flygfän och gräshoppor. Olika sorts myror springer förbi, tätt förbi förvirrade spindlar och emellanåt kommer en kolibri och snappar åt sig några insekter. Liksom ödlorna. Och på insidan står man och diskar. Kampen mellan människa och natur pågår alltjämt, en av gränserna är vårt kök.
Och de två trevliga ume-studenterna Marlene och Sara var förbi häromveckan. Sånt är skoj, mer sånt! De har varit i Nicaragua och roat sig med sitt exjobb i två månader. Tänka sig, de hade lidigt chokladbrist hela tiden och uppskattade sitt besök på CdC lite extra, sa de. Det förstår jag. Men jag undrar varför de inte kom hit genast, och slapp två månaders lidande. Jag bör troligen inte ifrågasätta varken umu eller antagningspoängen för juriststuderanden, men lite undrar jag ju … well, de kommer tillbaks till helgen. Det ser vi fram emot, då kan de slå tillbaks.
tisdag, november 07, 2006
Ny regering
OK, så vann han då, Daniel. Nu återstår att se vad det blir av det. Min gissning är, inte så värst mycket. Men i alla fall innebär det en möjlighet för Sandinisterna att regera i fredstid. Går det inte bra kan man i alla fall släppa den drömmen. Men att det skulle gå sämre än nu tror jag inte. Visserligen är det aldrig för sent att ge upp, men ändå, så inkompetenta är de inte.
Roligast var att se hur olika bevakningen var på USAiska och mexikanska CNN.
Roligast var att se hur olika bevakningen var på USAiska och mexikanska CNN.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
