Protestsånger

Vi var på konsert i fredagskväll. Guardabarranco spelade. Att de har namnet efter en av nationalfåglarna är ingen slump, för det var nationalistiskt så det förslog. De två, en som sjöng och en som spelade gitarr, är världsberömda i hela Nicaragua. Under revolutionen var deras sånger med och nu var revolutionen med i deras sånger. Mycket ner från bergen, kämpa på och det är hårt, hårt och hårt som fan. Som Raskens men med mindre grättighet och färre torp, om ni förstår.


Guardabarranco, fågelversionen

Och här sitter jag och gör mig lustig över revolutionen, över lidande, svält och romantik. Ett folk som lidit sig igenom kolonisation, övergrepp från Mr Walker, diktatur och inbördeskrig har tamigfan rätt till hur mycket romantiskt smör de vill.

Så gick mina tankar och Guardabarranco sjöng om obesvarad kärlek i bergen. Alla sjöng med och alla levde sig in. Jag tänkte på hur vi lyckats övertyga Union Fenosa om att deras elräkning var fel. Det var ju bra för oss, men alla dem som vi sett sitta tysta och vänta på sin tur i väntrummet, de som inte vet att tala för sig, som inte vet att skriva en officiell protest och som tar av sig hatten för den snäsiga damen bakom skärmen. De får nog betala.


Guardabarranco, bandversionen

Det är vid såna tillfällen som verkligheten hinner ikapp en. Det är inget datorspel, livet. Inte ens en lek. Det är på riktigt och ibland riktigt jävla allvarligt. Det är vid såna tillfällen jag funderar lite över vad vi egentligen gör här. Visst, vi gör säkert gott på något sätt. MJ skapar massa arbetstillfällen genom förbättrad framtida turismsektor och i CdC anställer vi så många vi kan. Tolv är inte så dåligt efter ett år. Men ändå, det är så mycket lättare för mig än för en stackars fattig bonddräng. De blir uppskörtade högt och lågt och det är svårt att se vad de ska göra åt de. Men de borde åtminstone kunna begära att jag inte gör mig lustig över sånger om deras smärta, även om de rimmar sämre än Arne Hegerfors.

För övrigt är det slitigt. Dillskogen är nedhuggen och upphängd på torken, men basilikadungen är på väg att bli skog och ska nypas och torkas och det ska göras pesto. Som om det inte vore nog är det fullt med grapefrukt, apelsin, cedrat, mandarin, lime och citron i snart sett varenda träd. Chilebuskarna lyser röda och det är bara att plocka och kasta ned i maten. Najs. Macheten är det ideala kokosnötsöppningsinstrumentet har jag lärt mig, i kombination med fisksåsen vi hittade i Costa Rica kan vi nu laga thaimat. Slitigt, men ganska gott.