Trädkapartider

skogsarbete

Inför nästa kaffesäsong ska skuggträden ansas. Självklart med machete och självklart utan säkerhetstrams. I förra veckan ramlade en man ned på grann-fincan. Han skadade sig och är inte längre arbetsför. Familjens framtid är på det hela taget körd.


En orm på besök på terrasen

Det där med mikro och makro

I bladet häromdagen stod det om några kvinnor som börjat göra getost. De började i liten skala och sålde till grannar och andra som passerade förbi på gatan. Sakta har de växt och är nu registrerat företag som säljer i supermercados med streckkod och annat man ska ha när det ska säljas. Så långt gott och väl.

Men så kom den där frågan som alltid kommer i den här delen av världen: "exporterar ni?" Den frågan är vattendelaren, ett jakande svar betyder att det hela är på riktigt, framgångsrikt och ett nekande tvärtom. Det är så tröttsamt. Tänk på saken, varför skulle ett litet ostmejeri som precis börjat få huvudet över ytan börja exportera? Det är tillräckligt svårt att hålla igång på den lokala marknaden, för att inte tala om den nationella. En god gammal geografisk tumregel är att gräva där man står. Det gäller företagande också. Finns det kunder där du är, sälj till dem först och till andra sen.

Att exportera i det läget med allt vad det medför av ökad byråkrati, krav på ny kunskap och logistik är som att simma med tegelstenar på huvvet. Man kan kanske göra det, men det är jobbigare, tar längre tid och man orkar inte lika länge. Mmm, säger du kanske (är du nationalekonom, din fan!?), men med tiden leder det till att man blir starkare, med mer muskler och grejer. Jovisst, säger jag, men det finns bättre sätt än, testa kombinerad träning till exempel. Jösses, simma med sten på huvvet!

Jag vet inte varför det är så här, men min hypotes är att det finns många, alldeles för många, som läst nationalekonomi som nu jobbar som rådgivare för diverse NGOer och andra biståndsorganisationer. De är uppfödda på diverse mikro- och makrodiagram med kurvor som går hit och dit och perfekt konkurrens om bara. Det är därför inte konstigt att de är världsfrånvända - frågan är varför de släpps ut i världen utan vakt. Mitt tips är att de förbjuds i fält tills de skärpt sig.

Å andra sidan säljs kinesisk vitlök mycket framgångsrikt här, något motsägande mitt orerande. Fast glöm inte att Kina är en marxistisk stat. (Sug på den, själv har jag inte en aning om det betyder.)

Regn für alle

snullet

Regn är inte lika skoj för alla. I torsdags i Managua, när regnet kom, blev det lite mycket på en del håll. Det märkte inte vi. PÅ berget blixtrar det och åskar nätterna igenom, men det regnar inte än. Det är så torrt att poolen inte kan underhållas ordentligt!

Regn

Vi åt grillad fisk. Det var gott, men sen frågade vi vad det var för fisk. Det var Pez loro, eller papegojfisk, och den växte i munnen. Alternativet till loron var Mero, eller Wrasse som inte är stort bättre. Å andra sidan vet jag inte varför det skulle vara sämre att äta revfisk än att äta torsk? Det är inte många torskar som syns när man dyker på västkusten



I alla fall, där satt vi och åt på Kikes Kasko i Managua. Vi har varit i Managua hela veckan. Det är nån blomma hemmavid som gör att MJ inte kan sluta nysa och vi hade ändå saker att göra här. Och Managua är ganska ok några dagar. Handla, se på film och svettas, det är så inihelvete varmt. Vid åttatiden är temperaturen redan runt 35 och det är sådär åsk-kvalmigt, sen blir det stadigt värre. När vi satt där började åskan gå och sen gick den närmare och sen släpptes alla spärrar. Vattnet hälldes över staden resten av natten och idag är kvalmet borta, men det är fuktångande.

Sängbyte

För några år sedan fick vi två stycken 90-sängar. De förra ägarna hade kasserat dem och köpt nya. Vi har haft dem som extrasängar och häromveckan lånade vi ut en till Criseydas mamma (se tidigare bloggeri). Nu har hon lånat pengar och köpt två sängar, en till sin mamma och en till en dotter som inte heller hade någon. Igår kom de med den lånade sängen. De ville egentligen inte lämna tillbaks den eftersom den är mycket bättre än de nya de köpte. Så kan det vara med gamla sängar.

Kökssvamp

Landet som aldrig lär

Pressen rapporterar om trytande budgetar för regeringens olika program, som t ex att säkerställa skolgång för alla barn. I andra örat har jag hört om regeringsrepresentanter som hör sig för om åsikter hos dem de uppdragit att kompetenshöja den offentliga adminstrationen. Det är helt åt helvete förstås. Inte nog med att åsiktsregistrering är ett smutsigt hantverk, det stjäl energi från annan verksamhet dessutom och dessvärre.

Länder som gjort remarkabla uppryckningar, t ex Irland, Sydkorea, Taiwan, Singapore, Sverige, Costa Rica etcetera har gjort det genom utbildning av folket och genom förbättrat jordbruk (något förenklat kanske men inte desto mindre rätt). De hade alla mindre pengar att röra sig med när de började än vad Nicaragua har idag. Det behöver prioriteras om. Någon gång måste det faktiskt bitas i äpplet.

Gamla perspektiv

Under tortyrrundan igår mötte jag en förstärkt kärnfamilj om ett drygt tiotal personer. Ungefär fyra vuxna, den äldsta runt trettio, några tonåringar och resten barn. De barn som var i fem, sexårsåldern hade tandgluggar som de brukar i den åldern. Ändå var det barnen som hade flest tänder i familjen.

Vi har en skål i en hylla innanför dörren hemma. Där lägger vi och Criseyda lappar till varandra och där har vi lite pengar för diverse oförutsedda utgifter. Där la jag igår hundra dollar, så att det räcker ett tag, tänkte jag. Hundra dollar, en månadslön för många. Som att lägga femtontusen kronor i en skål vid dörren i Sveriges land.

På Global richlist hamnar jag när jag framställer mig så fattig jag kan och skriver att min årsinkomst 2006 var 2500 usd, (vilket är sant) bland de rikaste femton procenten, utan sånt fusk är jag bland de absolut rikaste på planeten, det vill säga 99 procent av jordens befolkning är fattigare än jag.

Det är viktigt med perspektiv sägs det. Om inte annat är det ett bra sätt att hålla glädjen stången. Det ska inte överdrivas.

Djurläget

Imorse hittade vi tre grodor och en tusenfoting i vardagsrummet, en större mängd musskit samt en orm som solade på terrasen. Vanliga djur som fåglar, höns, ekorrar och hundar räknar jag inte med. Typiskt nog dödade jag inte ormen vilket alla ställer sig lika oförstående till som jag till idén att döda den. Lattjo. Ja, just det, jag glömde nästan de två svamparna som letat sig ut från skåpet under vasken. Vi snackar rejäl svamp med sisådär femton centimeter stjälk (bild kommer). Nu väntar vi ivrigt på jaguarer.

Och det pågår

Hur samma nation kan framställa såväl jamon serrano, sangria, arroz a la banda och Union Fenosa är obegripligt. Ännu ett spanskt mysterium. Igår kom en bil från dem hem till oss, en man klev ur med en stor avbitare i näven och stegade med raska, så kallat manliga, kliv fram emot vår elmätare. Just när han siktat in sig och skulle klippa hann Criseyda fram och frågade vad han gjorde. Jag stänger av elektriciteten, det är inte betalt, sa han och lyfte åter tången. Det är det visst, kontrade Criseyda och bad att få se på hans arbetsorder. Det fick hon, konstaterade att den gällde ett annat gult hus (ett system med fungerade adresser är något för Nicaragua att ta ställning till, igen). Hon sa att det var ett fel hus men blev avbruten av själva klippet. Sen åkte bilen iväg, med både man och tång.


Vi behöver bättre kameraobjektiv

Criseyda sprang några kilometer till första bästa telefon och ringde mig och eftersom MJ så listigt var i Managua var det bara för mig att älga ned till Union Fenosa och sätta mig i kön. Efter en timma kom jag fram och så började cirkusen. Det var på det hela taget ganska roligt om jag inte varit så trött på kafkaprocesser kanske jag hade kunnat le. Istället satt jag där och tjatade mig till slut fram till människan som är ansvarig för servicebilarna och han ropade upp en bil och gav dem muntlig order att fixa till våra kablar. Och se på fan, det gjorde de några timmar senare! HEY!


Paradisblomma, tror jag den heter

På vägen hem mötte jag Criseyda och i den allmänna glädjen över att ha slagits mot draken sa hon att hon gärna ville låna tretusen c$ (cirka 1300 kronor). Hon ville köpa säng till sin mamma och till sin äldsta dotter, de sov nu på golvet och eftersom mamman är lite sjuklig ville hon att hon skulle sova på annat än cement nu när vintern kommer om några veckor. Vafan!, så vi åkte först hem och slängde upp våra gästsängar på biltaket och lånade dem att sova i så länge, sen fick hon de tretusen i lån. Det var dagens goda gärning.


Minst ett mycket bättre behöver vi

Skuldkänslorna för Criseydas situation efter att vi åker härifrån är annars ganska stora. Vi borde väl säga något till henne snart, eller snarare borde vi redan ha sagt något. Men vi har en plan.

På det viset pågår det, fåglar och andra djur är överallt i överflöd. Det är ändå lite speciellt att lyfta ut skorpinioner och smågrodor ur huset och att se sin laptop bli attackerad av myror.