En krabba!

MJ åkte till Managua vid femtiden i morse. Det är tretton mil dit, fortsätter man några till hamnar man vid stillhavskusten. Åt andra hållet är det längre men också där ligger ett hav, det Karibiska havet. Vi bor i bergen ungefär mittemellan. När jag gick ut på terrassen vid sextiden, fortfarande i bergen, mötte jag en ... en, en krabba! MJ var som sagt i Managua och kameran var inte laddad så ingen kommer tro mig. Det är ok, jag fick dagens förvåning tidigt idag.


Maskiner

Juanita, som är SNV Matagalpas alltiallo, följde med Mieke och hennes två lekmaskiner till Ometepe. Vi mötte dem vid Cerro Negro (det svarta berget) där det första årsmötet för Nicaraguas förening för rural turism hölls. Cerro Negro är en vulkan i en lång rad av vulkaner. Imponerande. Juanita som aldrig varit utanför Matagalpa tidigare var full av intryck vilket inte hindrade henne vare sig från att oroa sig över hur Matagalpa klarade sig utan henne eller från att vara precis som vanligt, lekmaskiner till trots Väl hemma berättar hon fortfarande om allt som hände henne och vill resa med oss igen. Sån är den, resfebern. Lava och tältspik funkar sådär, inte alls faktiskt.


Till höger, Cerro Negro. I bakgrunden, andra vulkaner

En blöt hund satt och darrade framför dörren när vi kom hem en dag. Som de hårda, tuffa och rationella realister vi är gav vi genast upp och gav henne mat. Köpte en sån där hundtvål, hundmat och en korg. Som tur är ville Griseldas dotter väldigt gärna ha hunden så nu bor den där. Det är andra gången på kort tid vi klarar oss ur hundgreppet. Piuh.


Fast klara mördartendenser, ingen pickup-hund direkt

Efter att ha rest närmast som besatta de första månaderna här har vi ägnat en tid åt cocooning. Det var skönt ett tag men som jag hintat lite om var gränsen väl nådd häromveckan och vi led stadsbrist. En långhelg i Managua hjälpte lite. I torsdags var det opera på nationalteatern. Carmen minsann. Toreador sjung de fint men ska vi vara helt ärliga så var det en ganska blodfattig Carmen. De andalusiskt svarta ögonen och klacksmattret infann sig aldrig riktigt men skitsamma, det var ett annat kulturuutryck än ännu en custom-tuta till bilen eller ny sadel till hästen.


MJs Väska från El Chile, en by utanför Matagalpa, vävd på en Glimåkra

VM pågår som ni kanske märkt? I dörren till baren ”Hippos” såldes brasilianska matchdräkter, grejer att väsnas med, flaggor och annat bra att ha när det är Brasilien- Frankrike på kanal-bar. Oväsendet var totalt. Vi stod bland brasilienmålade hysteriskt hejande nicakompisar och en engelsman som var lite smådyster för att England förlorat tidigare under dagen. MJ hade som alla andra spanjorer återigen stolt accepterat att Spanien inte kan prestera i mästerskap. Jag sket i princip i vilket men eftersom jag var i en bar var jag nöjd. Vi tre européer var nog lite hemligt åt Frankrikehållet, även om varken MJ eller engelsmannen skulle erkänna det särskilt högt.


Päron

När det började visa sig Frankrike nog skulle vinna hände det något. Nicas började heja på Frankrike. ”La Copa en Europa” skanderade de och vi fick dunkar i ryggen för vi var ju nästan fransmän. Noll lojalitet alltså. Och varför inte? Att alltid gå med vinnaren gör livet roligare, i alla fall för stunden. Och ett Brasilien som förlorar är lika mycket suckers som vemsomshelst annars, undantaget GAIS.