Deurbaniseringsprocessen och San Juan del Sur

Vincent nio år var förbi igår. Efter ungefär tre minuter frågade han om han fick ta en citron. Visst, det står ett fat i köket. Nej, från trädet! Trädet, vilket träd? Citronträdet ni har i trädgården förstås. Jaså, jaha, javisst. Och han gick till trädet utanför köksfönstret och tog en citron. Och sen visade han mig de femton eller så orkidéerna han hittat under sin tvåminuterstur runt huset, och de fyra chiliplantorna som står i rabatten (de var alltså inte ogräs). Sen gick vi och kollade på myrorna som bor där i stacken, längst ned i trädgården. Hepp!

Uppenbarligen är det olika saker att bo i hus och att bo i lägenhet. Vi visste det och fattade inte alls utan har bott i huset som om det är en lägenhet. Där huset slutar finns en terrass, som en balkong. Efter den börjar det där andra området där allt är grönt, där har vi inte varit. Det visade Vincent alldeles tydligt genom att peka på träd, buskar och lite annat som fanns. Han ser inte bara grönt utan olika nyanser, arter och sorter. Tillexempel sa han att från ena hörnet av trädgården kunde man se ett berg han bestigit. Å fan, vem är ungjäveln, Linné? Nästa helg ska vi gå upptäcktsfärd i trädgården (den kommande kan vi inte för vi är på la islita de Maíz och dyker). Kanske kan vi till och med hänga hängmattor därute i det gröna. Och jag bett Vincent ta mig med på turer i terrängen, han verkar gilla att håna mig och vem är jag att missunna honom det enkla nöjet.

För övrigt har vi haft en slitig helg i San Juan del Sur (bilder längre ned). Hav med solnedgång i väster och praktisk frånlandsvind, tomma stränder och god fisk- och skaldjur. Som Alicante på femtitalet om man får tro bilderna vi sett. Och om en tio år eller så lär det vara som Alicante idag, fast helt förstört, sålt, köpt, våldtaget. Som någon sa, i San Juan del Sur finns fler mäklare än skolbarn. Och jo, gringos åker runt i sina hyrda bilar och claimar landet som Karl-Oskar på sin tid och med ungefär samma respekt för urinvånarna som han. Dessvärre tar de inte med sig astrakaner utan McDonald’s. Här syns behovet av en stark, självständig regering med en medveten politik och perspektiv längre än den egna fickan. Ett behov som blir större och större och större och som inte möts alls. Jag träffade en irländare för några år sedan som ville starta företaget ”Good Govenment”, vars affärsidé skulle vara att administrera länder mot en avgift på tio procent av BNP vilket han menade är bra mycket mindre än många regeringar stoppar i fickan eller klantar bort. Det är svårt att säga emot alla gånger.

www.playaelcoco.com.ni
http://www.nicatour.net/en/nicaragua/laflor.asp


Playa de Coco


Pelikan


En vit fågel


Tre fåglar i en bäck


Sälj, sälj, sålt


Bla, bla, bla


Tofs


San Juan del Sur


Langusterlunch


I väster som det ska vara


La Flor


Kiosk utefter vägen

11000 krigare

En annan staty i Managua

Bloggar finns det för många av. Vilket självklart inte hindrar någon. Jag har blogghoppat lite och tycker mig se vissa mönster. Bloggar från USA tillexempel handlar mycket om Jesus. Andras handlar nästan uteslutande om den som skriver. Vilket är helt ok på något sätt, vem ska man annars skriva om, än sig själv alltså? Bibeln är också en blogg. Men, jag har närt vissa om än fåfänga ambitioner att den här bloggen också ska handla om de som bor här i landet, nicas. Det vore klädsamt att ge ett sken av att också andra människor är lite viktiga om inte annat.


Apelsiner har fler kärnor här

Det var ju krig och annat otrevligt här under många decennier. Många av de decenniernas våldsamheter kan skyllas på initiativ från rövare i norr, us marines och united fruit och många fler, men trots allt var ju nicas med och slogs så något av skulden har de allt. Det är svårt att tänka sig nicas i krig. De är liksom för snälla. Ironi till exempel fungerar inte alls här – en katastrof för normala samtal – cynism funkar ännu sämre och sarkasmer faller platt och pinsamt. De tror helt enkelt på att det någon säger är menat som det sägs, eller rättare vad som sägs. Så när någon efter att ha fått en helt bottenfrusen öl vid beställningen av nästa säger ”gärna med lika mycket is” får denne självklart en bottenfrusen till. Funkar fint som dumstrut.


Även här kan man äta paella till lunch

Det finns många taxichaffar i Nicaragua. 11 000 i Managua. Det är de som står för mycket av transporten. Och det är klart att när man tänker på dem är det inte alls svårt att tänka sig krig och annat. De är snabba på tutan om någon står i vägen, kör för sakta, kör fel, är fel. De själva står alltid i vägen eftersom de alltid stannar där tanken stanna dyker upp, de har alltid varningsblinkers tända så att inget ont ska hända dem, de kör för sakta och för fort samtidigt och de kör fel. Mest förvånande tycker jag är att de alltid tutar samtidigt som det blir grönt men aldrig har bråttom. Vad är grejen liksom?


På onsdag fylls poolen med vatten

Tre räcker fint

Järnaffärsbiträdet har just förstått att jag söker en krok att hänga hängmattan i och är ute på lagret. Jag står där och hänger när en man stannar till och säger att jag har en fin rygga, var har jag köpt den? I Madrid svarar jag, för varför ljuga om det? Ååå, säljer de såna i Madriz? Nej señor, inte Madriz, Madrid. I Spanien. Jaså, Madrid! Det är huvudstaden va? Ja. Och i Frankrike heter den Paris? Ja. Och i England är det London, eller hur? Sí, señor, precis så är det. Tja … sen vet jag inga fler. Fin ryggsäck i alla fall, nästa gång du är där kanske du kan köpa en åt mig? Visst, jag ska leta. Tack, säger mannen, önskar mig en god dag och går vidare längs gatan. Jag stannar och lyckas betala min krok.

Tre huvudstäder kunde han räkna upp i en annan världsdel utan betänketid. Inte illa, det är väl ungefär vad man kan begära av en oss människor. Tre huvudstäder i Asien, tre i Europa, tre i Afrika, tre i vardera Amerika och tre i Oceanien. Kan du det, Laila?


Skål

Vår container har kommit. Tretton respektive nio veckor i kappsäck är över. Efter att grävt en stund i lådorna hittade vi kaffegrejerna och har nu malt, gjort och druckit kaffe på riktigt flera gånger. Skål!


Isotermer

Och så har det hållit på, låda efter låda precis som vanligt vid flyttar och det är rena tomtebolyckan hejochhå.


Trädgårdstomtarnas befrielsefront arbetar på

Ute stormar det och här vi sitter i soffan (flyttpaus) och funderar över var man kan transformatorer så att vi kan koppla in lite musik eller se en film, eller varför inte en lampa. Det blir Managua och värmen igen. I containern låg en termometer och mycket riktigt är det inte mer 17-18 grader framåt småtimmarna. Lite otippat är därför duntäcke bland det bästa vi la i containern. Verkligen otippat snarare än lite för vi kände oss rätt pantade när vi la ned dem. Att vi alls gjorde det var bara av brist på alternativ. Med dem är det är det perfekt, bra sovtemperatur och ett dygnsmax på 25-28 grader med några skurar ibland eller så bara vi inkorporeras i molnen. Najs. Det blir några grader varmare i april maj men det ska väl gå. Värre är det att stå ut med att vi har men våra grannar inte.


Från köksfönstret 1735

Poolen är nymålad och väntar på vatten. Nästa vecka får vi troligen skyltar till bilen och identitetskort till oss. Så kan vi öppna ett bankkonto och köpa försäkring till både bil och lös egendom. Hängmattorna är upphängda, dykresa inplanerad, myggnäten bytta på alla fönster och i juicemaskinen landar papaya, ananas, söt citron, apelsin och andra grönsaker och frukter vi inte riktigt vet vad de heter. Det mesta är i ordning. Vad ska vi göra sen? Tja … I Managua senare idag ska vi köpa en gymmaskin och vi har börjat spana in bergstoppar att bestiga för nåt ska ju göras i hängmattepauserna. Jobba? Det är ju ett alternativ förstås, jag har uppdaterat mitt cv och till och med skickat det till lite olika ställen där det kan behövas konsulter. Det är inte alltför hetsigt just.


Slitpaus

Ett ord

Container

Hit och dit, upp och ner

Ska man gå uppåt eller nedåt gatan för att komma till Kungsportsplatsen från Avenyn? Är det numren på gatan som gäller, söder eller norr, eller att avenyn lutar sakta uppåt, eller nedåt om man så vill. Det är inte så självklart och skapar lätt förvirring för den som är okänd i stan eller med språket.

Den här problematiken på spanska och i städer i Spanien och här har prövat och prövar mitt tålamod och förstånd mest hela tiden. Jag kommer allt närmare slutsatsen att det är omöjligt att lära sig. Lite som att det är omöjligt att inte spilla tomatsås på sig när man har vit skjorta.


Managua

Jag börjar kronologiskt, i samma ordning som jag lärt mig spanska och hur problemet liksom ändrat sig från stad till stad. I Madrid är det i princip Puerto de Sol i mitten av stan (i mitten av Spanien faktiskt, men det är en annan historia) som allt utgår ifrån. Men Madrid är större än så, alltså är det kontexten som avgör. Där vi är är här, precis som i fem myror, men där beror på var vi var, bor, ska eller har pratat om. Det vill säga, säg att vi tillsammans med några vänner står på stortorget vid lunch och bestämmer att vi ska till Atocha senare på kvällen. Hemma efter siestan ringer vännerna och frågar när vi ska dit (då är Atocha dit) eller om vi inte ska till Lavapies istället. Då blir det på något sätt två dit och jag är förlorad. Men det funkar, de säger kom så går vi dit, och alla hamnar på samma plats. Magi.

I Elche är det lätt. Floden som flyter genom stan ger upp och ned. Antingen åker man arriba eller bajo, hit eller dit (höger och vänster). Lätt. Det gäller bara att komma ihåg vad som är hit och vad som är dit och var floden ligger. Alltid. Så när jag stod och höll en tavla för justering innan upphängning var det ganska förvirrande med fem spanjorer som uppmuntrande och samtidigt ropade ”mer hit!”, ”Nej, mer dit!”, ”Upp!”, ”Hit!”. Men ändå ganska lätt, jag spikade där jag tyckte var mitt i alltihop.


Den gamla, jordbävningsrasade katedralen i Managua

Här är adresserna en helt annan historia. SNVs kontor i Managua hade innan det flyttade adressen ”Där Vicky låg, ett halvt kvarter åt öster”. Nu vet jag inte, men jag gissar på ”Där SNV låg, ett halvt kvarter åt norr”. I Matagalpa är adressen ännu bättre, den är ”Palo Alto [stadsdelen], mittemot Fundec”. Fundec har samma adress, fast mittemot SNV”. Det roliga är att taxichaffarna hittar om man säger ”Till SNV, mittemot Fundec”, men säger man bara SNV är det kört.


Staty, Managua

I Matagalpa är det väderstreck som gäller, stenhårt. Vägbeskrivningar är av typen ett halvt kvarter åt öster och tre åt norr. I Managua är det upp och ned. Hela stan lutar från Lago de Managua och uppåt. Men så enkelt är det förstås inte. Upp är öster för där går solen upp och ned är väster för där, ja ni fattar. Skitlätt klockan ett på natten när en taxichaff frågar om man ska upp eller ned … kompass är en bra grej.

Pojken på gräsmattan - Prinzapolka

En liten kille runt fem år gammal kom gående över gräsmattan. Han tittade på mig där jag stod lutad mot räcket och jag fick en sorts tvärtom-deja-vú när jag insåg att jag har tänkt vad han tänkte just då: ”kolla, han där uppe tittar på mig, vad ska jag göra?” Just så, och innan han hinner besluta sig för att vara eller göra något åt situationen öppnar sig en ny och han går in i den, utan paus. Hjärnan är ett mer flyktigt instrument för femåringar, om han nu inte hunnit fylla sex. Eller så är hjärnan så mycket sämre på vuxna att det får bara plats en sak i taget och övergångarna mellan dem så bekvämiserade att tankarna inte längre hoppar på det där barnsliga, fria viset. Eller är det kulturtvätten, Rousseau?


Gallo

Vad jag tänkte där vid räcket innan pojken kom gående vet jag inte, visst jag inte. Myggen och bitflugorna sysselsatte mig tillräckligt för att jag inte skulle ha några tankar andra än de från förr. Det är omöjligt för mig att veta när jag tänkte de tankarna första gången och det spelar heller ingen roll. Jag kommer aldrig ihåg vad jag tänker, däremot tänker jag ofta att det här har jag tänkt förut. Kanske när jag var barn, kanske tidigare samma dag. I cirklar går tankarna. Nedåt, framåt, bakåt fast de bara finns i nuet och om inte nuet finns är också det meningslöst. Alternativt meningsfullt. Vem bryr sig?


Carretera hacia Prinzapolka

Prinzapolka är en municipio, en region skulle vi kunna säga, med 39 kommuner. Sammanlagt bor där, i de 39 kommunerna, knappt 22000 människor. Mycket glesbefolkat, mycket tropisk tall som ägs av los miskitos, ursprungsbefolkningen. Det är fattigt här, trots överflödet på högkvalitativ skog. Mest fattigt är det kanske mentalt. Initiativlösheten, det finns tillexempel ingen marknad i Alamikamba, byn där jag var tre dagar i förra veckan. Tidningar finns att köpa i Rosita fyra timmar bort – för den med ett fyrhjulsdrivet fordon i gott skick. Floden är en transportväg, kanske tar de den? Jag frågar några fiskare hur långt det är till kusten och de svarar lite olika. Från två till sju timmar – de har inte så mycket bränsle eller råd att köpa så de vet inte. Min gissning är två, tre timmar i tjugo knop. Det finns ingen ambulans, det finns inga avlopp, det finns ingen sopstation, det finns – ingenting, förutom träd träd träd som los miskitos säljer till löjliga underpriser. Det är soprent (äntligen en plats för det ordet). Pojken på gräsmattan och jag tänker nog inte många tankar lika trots allt.


Hus i Alamikamba, Prinzapolka


Lite restvirke i Prinzapolka


Trädgård i Alamikamba, Prinzapolka

Vi får inkvartering hos ACM, en kristen nica-NGO som bygger upp läkarstationer i obygden. Bra va? Huset är nybyggt och representerar rekord i smuts på kort tid. I köket springer mössen över bänken där maten hanteras. När den inte hanteras står den i varma kylbagar som luktar död. Det finns en toalett för urinering i huset, men ingen spolanordning. Inte ens en spann med vatten. Nummer två görs i latrinen, som är grävd alldeles intill brunnen. Det finns moskitnät för fönstren men eftersom det inte finns några dörrar och väggarna inte avslutas upptill är de mest för syns skull. Värmen är kompakt, det är långt varmare än då värmen trycker. Och vindstilla, värmen är tung, överallt och hela tiden dominerande. Gården är full av skräp och i garaget som bara har en öppning och därför närmast är en tortyrkammare hålls lektioner i personlig hygien. Man häpnar. Jesus verkar inte vidare hjälpsam här heller. Inte konstigt att vi äter tonfisk och medhavda majstortillas till vår vattendunk i tre dagar.


En ödla, taskig skärpa


En pump hos grannen

Å andra sidan är ställen som Prinzapolka en anledning att vara här. Det finns så mycket att göra att det är svårt att veta var man ska börja. Eller ska man börja? Vad vi än gör spär väl på initiviativlösheten och bykoman ännu mer, eller hur? Annars är mitt tips att regeringen ska fixa vägen, vi snackar 90 kilometer och tio timmar för oss, i vår nästan nya, välutrustade 4x4, och styr upp marknadsfunktionen i byarna så har man en god början. Men, det lär inte hända med så få röster i regionen. Hopp? Nä, inte mycket. Men naturen är fantastisk!


Fåglar i träd, där någonstans


Tortugita

Jag kan fortsätta. En organisation som säger sig vara en NGO men inte är det hugger ned träd i skogen. På sin websida skryter de med hur bra de är och hur de hjälper miskitos. Jag åker in på området med en miskito och tar några foton. Två timmar senare ringer det i hans telefon och en man frågar vad i helvete han gjorde med den där ”chelen” på området. De bilderna och den NGOs namn skriver jag inte här. Jag kan också inte fortsätta.


Hyperrymdsfart på öppen väg

Efter mycket skumpande och lite ätande är vi till slut i Río Blanco som är en gata och inget mer, men de säljer stekt kyckling och vi är tillbaks i världen och vi hittar ett hotell (mja) på en av kullarna runt staden


Kvällspilsner ovan Río Blanco City

På morgonen dagen efter stannar vi till och käkar frukost. Quorilla (tror vi att de säger), crema, färskost och kaffe.


Quorilla, crema och färskost

MJ har varit i Honduras, jobbat mycket och sett mycket. Duschat varmt hela tiden. Jag vill inte snacka om det. Hon köpte ett keramikfat. I april ska hon till Chiapas, då åker jag med.


Fat

Och jag har varken snusat eller talat engelska på ungefär en månad.