Lycka
En kväll går vi ut i Managua. Först fiskrestaurang där vi träffar en vän från Honduras, han sätter sig ned och beställer. Och sen kommer mexikanska T förbi och trycker i sig lite ceviche på väg till en fest nånstans, hon hejar på tre fyra personer under tiden. Så stor är Managua, det är inte vi som är jet-wow-set.
Det är sen kväll och det är trettiotrettiofemgrader när vi åker mot dansplacet. Inträde och stämpel minsann. Jösses, men ok, det är väl så det ska vara. Inne är det svinkallt. Bartendern häller is i drinkarna, vad den nu ska vara bra till. Det hade varit bättre med vantar. På dansgolvet finns några tappra - i stroboskopljuset som aldrig stängs av. Det är svårt att se genom blinket men de rör sig troligen. Vi ställer oss utefter en sån där barhyllegrej liksom, en sån som finns på såna ställen och som är som ett armstöd men för högt, och dricker under tystnad våra pilsner. Efter en halvtimme går vi.
Nu låter det som om jag blivit uppflyttad en generation, minst, och att jag snart kommer att vara emot walkmans och tycka att det är normalt att gå upp vid pass fyra ”så att inte hela dagen sovs bort” och annat som hör de äldre till. Inte alls, det är bara det att jag är emot att betala inträde för att mörbultas av kass musik (denna reggeaton, förbjud den!) bland för få människor. Festen var uppenbarligen någonannanstans den kvällen. Om det finns en läxa så är den att inte betala inträde när det inte behövs.
En helt annan kväll var vi hemma hos folk, det hade grillats hel chancho (gris) och följaktligen var där fullt av kubaner och andra med dans-DNA. Med andra ord en dansnatt. Suveränt för oss stelledade norbor, för om man tänker efter så är det såna nätter vi bör dansa som mest. Att kubaner kan dansa vet alla, de tycker inte ens att det är märkvärdigt. Och det minsta lilla åt danshållet vi kan prestera är en seger som vi bör premieras för, och visst premieras vi. Kubaner ska inte premieras för att dansa, nejdå, de premieras med applåder när de hoppar ned i isvaken efter bastun i den nordiska vintern, eller när de klarar att äta en hel bit matjes med en lille. Såna grejer. Så det så.
Tato, chanchogrillaren, var i Sverige på åttiotalet och boxade landskamp. Han anklagar Sverige för fusk. För på kubanernas hotell fanns hur mycket coca-cola som helst och för den unge kubanen som aldrig varit av ön var det som att möta Che Guevara, fast tvärtom men ändå liksom ouppnåeligt. Och de drack och de drack och de drack av den goda och syndiga colan. Sen match. Stapplig svensk dunkar på i cola-fyllda magen och exit Cuba.
