En stolpe i ett grustag
Vi var utomlands mestadelen av mars. Ändå fakturerades vi 1500 C$ för mars mot 400 i februari. Hepp. Vi klagade på fakturan, och vår klagan avslogs. Så vi klagade på avslaget, vilket avslogs. Nu är vi på klagan nummer sex, eller om det är sju. Vi har inte betalt sen i februari och har en fet skuld, enligt Fenosa. Häromdagen var de hemma och upptäckte att mätaren var trasig, så de bytte den. Men fakturorna kvarstår, för inte kan faktureringsenheten ha fel. Såpan fortsätter till trist musik.
Bzzz
Den trista musiken är för att det problem jag sitter här och ironiserar över är så inihelvete vanligt. Vi kan betala och skoja om det, men de stackars fenosa-kunder som sitter tysta och tittar när jag stövlar in och tvingar personalen att kalla mig doktor (det finns alltså en anledning till att doktorera) och spelar viktig för att slippa stå fem timmar i kö, de ironiserar knappast. För de har inget alternativ annat än att betala. De kan inte komma ifrån jobbet hursomhelst, de vet inte hur man skriver en klagan och de vet inte vad konsumentmakt är. Om jag vore en bättre människa skulle jag engagera mig i konsumentföreningarna, eller nåt. Men jag säljer choklad, det är också nyttigt men inte lika snällt.
En död pyton med liv i buken, tills jag backade över den
Apropå det så har livet som företagare och chef börjat påverka mig något. Jag läser tillexempel ingenting längre. Det ska chefer inte göra, har jag läst, så jag gör mitt bästa för att låta bli. Men en bok läser jag trots allt utan att smyga: L Russel Cooks fantastiska Chocolate Production and Use (Books for Industry, NY) från 1972 och när jag gör det känner jag mig som om jag gått på Chalmers och burit miniräknarhölster. Men förutom det läser jag inget. Förutom allt jag kommer över då förstås (vad som verkligen fattas mig är BOKLÅDOR). Texten är lite trasslig här, jag vet.
Mina sympatier till Kalle A. Fotot är taget genom fönstret och är kass. Men det är en kolibri i alla fall
Den största förändringen är ändå hur jag ser på den fysiska omgivningen. Jag stannar vid gamla industrier och kollar vilka maskiner de har (kan vi använda någon?, vet någon var det finns en bra press?, gamla kvarnhjul?, oj kolla, en sockerplantage!). Häromdagen vid en lunch vid kusten frågade jag kyparen var de köpt sina marmorbord, för jag vill ha marmor för att kunna temperara choklad i borgen, så där koolt med långa svepande drag med spateln. Och så har att sälja blivit något reellt och viktigare än att analysera allt som pågår överallt. Vad som pågår i tidningarnas värld har jag inte en aning om (förutom annonspriserna), jag ser bara på CSI och Desperate Houswives, om avsnitten inte är för djuplodande. Svinkonstigt. Nå, det är nog bara en fas. Om det nu är sant.
Flygande kryp i buske hemmavid
De som liksom jag bara tittar på bilderna i bloggarna är nog lite besvikna på mig (jag kan inte fråga dem för de läser ju inte) för att det bara är text. Det finns flera bilder att se fram emot i kameran: en död pyton med en levande grej inne i sig, ett stort stort rött kryp i ett träd, ett getingbo hemmavid och lite annat gottis. Men de får komma senare, för uppkopplingen är så hysteriskt trög att det inte går att ladda upp bilder härifrån. Jag klistrar in en musiktext istället. Liksom bilderna jag vanligen postar har den inte heller något med texten att göra, jag gillar den ändå. Tjipp och hej.
Nya perspektiv
Ola Magnell - 1975
När du tappat alla fästen och kontakter,
Och blir varse ditt förrödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter,
Och sörjer dina svikna ideal
När du saknar dina vänner och garanter,
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter,
Som väntar sig att du ska hålla tal
Och när du inte längre har nån chans att vända,
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
De är då först då som saker börjar hända,
Det är då som du kan börja skönja nya perspektiv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar