Strukturer, förtroende och tungomål

Sandtag utanför Granada

Strukturer i organisationer märks knappast alls, eller i alla fall bara vid vissa tidpunkter. Firmafester till exempel, när chefen bör gå hem tidigt och aldrig dricka mer än en snutt av snapsen. Eller så kan strukturen hittas i konsekvenser som att vissa anställda får sluta och andra måste. Men, på det hela taget är svenska organisationsstrukturer polerade och liksom gömda under ytan. Så är det inte här. Hierarki är för Nicaorganisationer vad regementsflaggan var för Kalle dussins regementen. Det behöver man inte vara rocket-scientist för att notera. Jag tillexempel märkte det direkt, wow.


Uppstoppad

Att handla kan därför vara mycket irriterande. Några exempel. Vi behövde ett strykjärn och gick till affären ”Gallo mas gallo” för att köpa ett. I öppningen blev vi som alltid mötta av tjejen som möter kunderna i dörröppningen och hon frågade vad vi sökte. Strykjärn sa vi och hon visade oss tjejen som säljer strykjärn (bland annat, hon säljer också kaffekokare, mixers och en del övrigt, och ja, det finns också manliga försäljare). Hon visade oss strykjärnen som stod där i det låsta skåpet. Vi ville titta närmare på ett varför strykjärnsförsäljaren gick och hämtade nyckeln hos den ”Gallo mas gallo”-anställde som har hand om nycklarna till skåpen. Och sen, sen bestämde vi oss för att köpa det järn vi tittat på. Vi gick därför till disken där man betalar, järntjejen gick ut på lagret för att packa ned just vårt strykjärn med den effektivitet och schvung som gör Gallo till mas gallo. Och vi ville betala. Men av de sex betalningsmottagarna var just den vi blivit hänvisade till inte riktigt ledig än, hon hade fortfarande en del stämplande och kontrollräknande att göra. Till slut blev hon klar till slut och så började skriva-kvitto-processen, vad heter ni vad är ert passnummer och jaha, ni betalar med kort det går bra, vänta bara lite och kontroll, kontroll vänta, titta, vända och vrida … klart. Vi får kvittot, det vita originalet och en blå kopia samt ett leende och går mot dörröppningen för att hämta vårt järn. I öppningen visar man upp sina två kvittovarianter, den blå stannar där mot att vi får järnet och det vita stämplas så att vi kan komma tillbaks vid eventuella problem. Sen är det bara att gå till disken där det du köpt läggs i påsar och köpet är klart. Vi behövde också köpa lakan, alltså gick vi till … ni har nog fattat idén så jag lägger av.


Cykelkorg

Summa summarum en riktigt stor, otymplig organisation med mycket lite förtroende för såväl anställda som för kund. Det kunde man skriva om i en bok om förtroende till exempel. Det vore ju så lätt, med färre men mer välbetalda och generellt kompetenta anställda med mer förtroende från arbetsgivaren, så skulle det bli mindre tungrott, snabbare och mindre stönigt att både handla och jobba. Ju fler specialister desto värre som den gamla sanningen lyder. Men, och här måste man kanske vara rocket-scientist: om våra affärer är så bra, slimmade och handlingsinriktade med minsta möjliga effektivitetsförlust – varför är de dubbelt så dyra att handla i då?


Kyckling

Det bör också sägas att det finns en hel del i shoppandet här som är bra mycket enklare att få till. Som när vi köpte kyl, spis och tvättmaskin och frågade försäljaren hur de kunde hjälpa oss att få hem dem varpå hon stannade en pick-up på gatan (typ), fem minuter senare stod grejerna på flaket och var på väg hemåt. Sug på den IKEA-hemkörning-vänta-en-vecka-och-bär-själv-uppför-trappan.


Granada kommunhus

I helgen var vi i Granada. Ett helt annat Nicaragua. Mycket vackert, bevarad spansk kolonialstil och engelsktalande mest överallt. Gringolandia alltså, eller som det står i resekatalogerna ”som Costa Rica var för fyrtio år sedan”. Det känns ju sådär. Men å andra sidan, för den som i hela flera veckor ätit mest bönor och kyckling var det onekligen ganska gott att istället klämma thai-mat (inte kyckling), mojitos och inte minst att göra så på uteservering! I Granada har gatorna namn ja det finns tillochmed nummer på husen, här finns varken det ena eller det andra. Man undrar varför städer och byar har namn men inte gator. Eller som i vissa länder där husen har namn och rummen nummer. Var går gränserna? En trevlig utflykt till Granada var det i alla fall. Eller som det skulle kunna stå i broschyren, "Matagalpa, som Costa Rica aldrig varit".


Hotell Sevilla, Granada

Nicaragua är litet. Mindre än Spanien och Sverige i alla fall, men större än tillexempel Holland. Skit i det, poängen är att det är praktiskt att göra så små länder när man också klämmer in så mycket i dem. Jag menar det är ju skillnad på Nicaragua och Västmanland, Närke och Dalarna fast de tillsammans nog är ungefär lika stora som Nicaragua. En karibisk kust och en stilla havsdito. Lågland á la djungel med urbefolkning och hela rubbet (även om många gör och har gjort sitt bästa för att göra sig av med dem), högland med berg och kaffe och kakao, jordbävningar, vulkaner, stora insjöar och … tja, bra klimat. Och allt inom några timmar med bil. För oss tar det två timmar till Granada, två timmar och tjugo minuter om vi tar vägen via Managua och shoppar lite.


Fruktstånd

Jamen i Närke, Västmanland och Dalarna är det fint och omväxlande!, protesterar någon. Visst: gran, bruk, röda hus uppblandat med raggarbil och husvagn på sommarn och bandy på vintern. Kolmila, tjohoo! (För er som gillar Halland, Skåne, Blekinge, Dalsland, Västra Götaland, Elverum eller Österbotten gäller samma sak, det är inte alltför omväxlande där heller även om det är fint. Potatisen är ju god. Och sillen.)


Marknaden Granada


Hängmattor

I Masaya, mellan Granada och Managua, tillverkas och säljs hängmattor. Vi stannade och köpte några. Och åt lunch. Menyn var översatt till engelska, feltalande menyer är alltid kul. Kolla bilden nedan, jag gillar särskilt rätterna ”Vegetable Language” och ”Sauce Language”. (den som beställer Vegetable Language får troligen tunga med grönsaker. Ordet tunga på spanska är lengua, som också är ordet för språk, det vill säga language på engelska. Ordböcker är bra att ha fast det kan vara skillnad på ord och ord även om de verkar vara desamma.) Grönsaksstunga låter bättre än såstunga men å andra sidan är ju en familjär grillning oftast rätt. Med öl till, tack.


Meny

Sommar?

en gata i Matagalpa

Surret om sommar var betydligt överdrivet. Den har inte börjat än. Det regnar och är kallt, ja kallt. Man måste ha tröja på sig om morgnarna, vilket betyder att morgnarna är kalla för den som sover under ett lakan.

Den här veckan, eller kanske det är bättre att säga perioden, är lite av en limbopreiod. Vi hänger och väntar på något som vi ska sen, lite som att hänga på fem meter, titta ut i det blå och vänta på att de tre minutrarna ska passera.. Det måste ju finnas något där, eller hur, som de lovat på Discovery. Men inte fan kommer något. Jo, en gång förresten såg jag en stor fin fisk under båten efter jag kommit upp. Jävla Discovery. Metaforen kanske inte är den bästa, men jag gillar att hänga i det blå och vänta. Alltså är metaforen alldeles utmärkt.

Vi väntar på container med grejer, väntar på att Manu Chao ska bestämma dag så att vi vet när vi kan dyka. Vi väntar också på att resa lite. MJ ska nästa vecka till Honduras och jobba i fem dagar. Prata med turistfolk, kolla på vulkaner och säkert hitta på något skoj också. Jag ska samma fem dagar till den oländiga region av Nicaragua som kallas atlantkusten. Djungel och mer båttransport än bil och mestadels betott av ursprungsbefolkning. Martin, en advisor på SNV, ska dit och besöka kommunfolk och andra som jag nog tycker är intressant. Men mest av allt är det ballt att fyrhjulsdriva och stånka lite djungel. Men det är nästa vecka. Än så länge flyter vi i det stora blå i tre minuter till.


taskig skärpa

Också ur ett något annorlunda perspektiv är det en period där jag, mer än MJ som jobbar, hänger i det blå, tittar ut och undrar lite över vad som finns och vad som ska komma. Här sket sig metaforen, för vad och var är båten? Som Björn brukar säga, granska inte metaforer för noga då spricker de. Hängperioder tror jag på. Ju längre man klarar vänta på att livet ska hinna ikapp en desto mindre är risken att man ska hinna kasta sig i något dumt, något som man inte vill. Alternativt blir nöden efter en lång väntan så stor att man till slut kastar sig rakt in i det första bästa och bara för det hamnar i något superbra som man annars skulle ha förkastat (den observante noterar att jag här mesar och använder tredje person, det blir inte mindre jag för det – fast kanske).


ett skovelhjul på La Finca Kilimanjaro

Under tiden händer mycket roligt. Det är inte bara titta på klockan och räkna till 180. I helgen skulle vi åka till en Finca, La finca Kilimanjaro, och utöva ekoturism. MJ hade träffat ägaren och vi hade en karta och rubbet. Så iväg åkte vi. Lite sena men inte alltför farligt. Först över bergen till Jinotega, sen vidare till San Rafael del Norte, en och en halv timme. Hungerförnimmelser. Som den GIS-expert skriver i mitt CV att jag är dömer jag ut den kartan. Värdelös, U. Vi körde fel väg ut ur San Rafael. Det tog fem kilometer, en trekvart, att komma på. Hungriga. Tillbaks och andra vägen ur byn. Sen upp upp upp, fyrhjulsdrift och diffspärr. Sakta framåt. Fincan stängd. Vi tittade runt. Mycket hunger.



kaffebönskal, Finca Kilimanjaro

Utanför San Rafael del Norte finns en supernice restaurang, Los Encuentros. Där kan man få kyckling och öl. Inget mer. Men så GOTT! Ehh, just det, rom också.


Los Encuentros

Och vi har en ny definition på höjden av att känna sig dum: Det är att stå i ett kök i ett hus i en kaffeplantage i Nicaragua och titta på kaffeplockarna fem meter bort och dricka Nescafé. Från Costa Rica.

För övrigt kommer Manu Chao till Nicaragua i mars. HA!

Bo i nytt hem

Vi bor nu i det hus som finns någonstans längre ned i bloggen. Fast det är nymålat. Åt det gula hållet. Vitt inne. Det luktar mycket färg och är nog fint men det har vi inte riktigt sett för vi har inte varit hemma då det var ljust. Jo jag har en dag, men jag var bissy med att prata med en kylskåpsreparatör som lagade den nya kylen. Han kom hela vägen från Managua och det är inte så lätt att hitta, ännu svårare när jag förklarar. Men han kom och kylen fungerar.

Från köksfönstret klockan 0605:


Hus alltså. Det finns ingen portkod till trädgården! Det är ju scary. Hus ligger liksom i markplan sådär otäckt. Vi bor där i huset med vår lånade säng och, ja, det är vad vi bor med. Om bara några veckor nu kommer nog containern. Det är rätt ok att bo med bara en säng, men det hade inte varit dumt med någon lampa, vi har lurat på att läsa i sken av mobilen, men så köpte vi en spotlight. Otroligt praktiskt med ljus. För övrigt känns det lite som gröna vågen att bo där vid 138 km-skylten, en kvart från Matagapla, på berget, i blåsten. Fast ändå inte, för inte hade grönavågarna kaffeplantage inpå knuten? Men det är ett kooperativ. Jojo, men kaffet säljs för en dollar (us) kilot och det är ju inte så att plockarna blir rika direkt. Inte alls faktiskt. jag tänker närmast på Vredens druvor och annat.

Fälten runt Matagalpa är fulla av kaffesäckar - färggrant - och transporterna vidare till vart kaffet ska fyller vägarna. Vi pratade med ett belgiskt (eller om de var holländare, de ser ju likadana ut allihop där uppe) äldre par som varit ute på ruta de cafe med Matagalpa Tours. Det var jättebra sa de. MJ arbetar med dem så de lär bli bättre. Om jag inte är helt felunderrättad finns det snart ett kulinariskt lexikon och så kanske man kan komma att köpa sig en bit av en kaffeplantage, på sånt där abbonemangsvis som i vinländerna, och varför inte ta en tur med häst från finca till finca några dagar. Det ska vi snart.





San Rafael del Norte är en by med stolta anor. Där bodde General Sandino och därifrån ledde han sina trupper mot Somoza och us marines när det begav sig på 20- 30-talen. Sen sköt dom honom och nu är det museeum i byn. Barnen spelar fotboll.





Och så åkte vi vidare till Concordia och något möte som jag kunde skita och flumma runt på båda gatorna och prata med hästar och två killar som la om basketbollplanen. Den är klar i nästa vecka. I dalen mot Estelí körde vi, bråttom var det och vi hade inte riktigt tid att stanna men det borde man. En flod i mitten och så kringlar sig dalen fram där från ände till ända och det var så där vackert att jag bestämt mig för att köpa frön (tullen tog de jag fick ...) och odla örter. Är det han Sundström som gör så här eller har jag sextitalistkris? Nå, det är gott med koriander. Skit i vilket. I Estelí hämtade vi vår bil. Nu har vi den. Återstår bara försäkring och nummerskyltar.

Michil som bott i Brasilien de senaste åtta åren eller så är upprörd över det sanslösa ingreppet i den personliga integriteten, ja med att man MÅSTE ha skyltar och försäkring på sitt fordon. Och det är ju lite sant, inte fan är nummerskyltar det bästa sättet att kräma in stålar till staten i ett land där vägarna är sjukt dåliga men där de fina utländska entreprenörerna, svenska stora välkända entreprenörer till exempel, tar ut mer pengar per meter väg än de gör i Europa och USA (fast de ser till att inte göra underarbetet ordentligt så vägen behövs repareras ofta). En effekt, förutom att vissa blir rikt rika, är att det behövs fyrhjulsrdrift och tåliga fordron - som såklart få har råd med. Alltså måste de fattiga betala dyrare än de behöver för sina transporter av varor och sig själva eller helt enkelt inte transportera sig alls. Det är god grund för utveckling det. Ska det så svårt att fatta att det är falskt matematik?

Kaffeland

Kaffe är gott, visst. Kaffe är också den stora motorn i regionen. Det finns kaffebuskar vart man sitter och vart man går. På fälten i dalarna ligger kaffe och torkar utbrett på presenningar och människor går och rör bland bönorna. På vägarna känner vi oss lite utanför som inte har kaffesäckar med oss.



Det har varit lite problematiskt för kaffeindustrin de senaste veckorna. Kylan! Uppe i bergen har det på vissa håll varit så kallt som 14-15 grader med följden att kaffeplockarna har vägrat plocka. Det kan man ju förstå, det finns måste finnas gränser för vad en kaffeplockare ska behöva stå ut med. Men det var förra veckan, nu har köldvågen försvunnit för den här gången och allt är i sin ordning och sommaren är på väg och värmen med den.

Sommar är som andra begrepp relativt. I Skandinavien är det sommar när solen befinner sig som närmas (låt oss inte krångla till det med att det är solen som är still och jorlden (en bättre stavning tycker jag, lite som världen men inte) som flyttar sig - jorlden är rund och det är tillräckligt svårt att fatta). Nicaragua ligger också på norra halvklotet så enligt samma definition borde det också här vara sommar på sommaren. Men så är det inte. Här är det sommar när det inte regnar. Nu alltså. Sen är det regntid.

Kaffe ja, vi var i Jinotega häromdagen, en stad på andra sidan berget. Där har ett kaffekooperativ, Sopesca, öppnat ett kafé som serverar kaffe från espressomaskin. Nästan inga nicas går dit, de vill ha sitt kaffe från perkulator. Men för oss som tycker att det är rätt gott med en solo eller en cortado är det najs att få sig en fix emellanåt. Notera kaffepaketen på hyllan på bilden, de är från kooperativet i Jinotega. Där finns Löfbergs lila, Arvid Nordqvist, Coop och några andra paket för den svenska marknaden.



På vägen hem stannade vi för att ta en omöjlig bild över landskapet. Den ser ut så här:



Vackert, men nog hade det varit vackrare utan deforestation.

Ofta, men inte så ofta som jag trodde, titta nicas på mig och undrar över vad jag har sagt. Andra gången brukar det funka. Bättre och bättre och på det hela taget oproblematiskt. Om några månader tror jag att jag inte ens kommer fundera över att det är spanska vi pratar. Något som roar mig är att samma sak händer María José - hennes uttryck, ordval och uttal funkar inte och måste ändras till. Fast det har lärt sig om någon dag eller så, de har det bra de där spansktalande. Nästa vecka kan det hända sig att vi flyttar in i huset och lyckas betala den bil vi hittat för att köpa. Eller så händer något annat - vi kan alltid äta lite mer Gallo Pinto (bönor, röda bönor, och ris - klicka för recept).

Framme i tillbaks

En sele vet jag inte om det är, i så fall en väldigt bekväm sele, men att ta på sig selen är nog den klyscha som passar bäst. Det är varmt, tuppar skriker om nätterna, det luktar eld lite då och där, tutan är det som fungerar bäst, det säljs vadsomhelst varsomhelst och dammet yr. Sessionen i uni-världen är slut för den här gången och det är åter ngo-världen. Jag kan inte säga att jag saknar uni, alls än, och jag visste inte att jag saknat den här världen så mycket men oj, det är skönt att vara tillbaks.

Jag har läst alldeles för många levnadströtta, bortskämda, parasiterande sextitalister på sistone – ja, vad är han michel houellebecq annars? – för att kunna skriva ordentligt. Men jag ska försöka. Jag fick en bok om mjölkens symbolik av en vän, den blev man glad av, och snäll. Han är bra han, Stefan Sundström. Läs den.

Nå, Managua alltså. Världens varmaste huvudstad. Det märks. 31 grader och de pratar om köldvåg och huttrar. Nå, eftersom det var köldvåg har jag passat på att turista. Till fots förstås, man ser mer då. Fem timmar knallades runt i dammet iklädd jeans och timberlands, det är trots allt kallt. Mycket vatten blir det.

Trötta er med jämförelser med Angola tänkte jag inte heller göra i den här bloggen. Men bara lite så här i början kan säkert inte skada. Myndighetspersoner här är snälla! Man kan titta på dem och till och med tala med dem utan att riskera tråkigheter och timmar i tråkiga förhör. Man kan till och med vinka åt poliser och de vinkar snällt tillbaks. Det var konstigt att gå igenom tullen och vara den enda som var rädd och inte fatta varför alla andra inte var det. Och så skulle det krånglas med väskorna såhär en vecka efter ankomst och eftersom jag just inget gör och MJ jobbar så skulle jag hämta dem och se, det var inget problem alls. Najs! För övrigt är det USAiskt inflytande i gatubilden, reklamskyltar överallt och mycket gula streck och grejer och så såna där school buses i alla färger och fasoner. Inte Portugal alltså. Mindre caféer med espresso mer blask, fast med fantastiska bönor – det jämnar på något sätt ut sig.



Solen steker ungefär likadant och det finns diverse obegripligheter, som till exempel varför det behövs ett apotek och en pulperia (hål-i-väggen-som-har-allt-affär) i varje gathörn. Det finns saker att handla i affärerna – jeans, såna där Levi’s 40 dolares – och det finns bankomater. Det finns fler fåglar här. Mer mat allså. Och säkert mer, vi får se sen.


inlänkad bild

Managua finns för övrigt inte. Liksom. Det är ingen stad. En jordbävning, eller orkanen Mitch eller om det var båda svepte bort centret 1972 och sen dess finns det en massa gator med envåningshus och där bor en miljon människor. Grönt, mycket grönt. Den nya katedralen kan vara det mest bisarra jag sett.



Matagalpa är litet, fult och ganska charmigt. Huset är helt otippat inte färdigmålat, städat eller fejat än så vi bor på hotell tills nästa vecka sisådär. Eller tills vidare. Det gör mindre för våra grejer är någonstans i en container.



I helgen var vi på La Finca Esperanza Verde. Mycket vacker och trevligt och på det hela taget ett fantastiskt projekt – i all sin ekologiskhet. Massa massa kaffe, fjärilar, medicinalväxter och orkidéer. Lite långt dit bara. 18 kilometer upp från vägen på stig och MJ invigde sitt nya liv som terrängbilschaufför på ett strålande vis. Och så åt vi kyckling till lunch. Vi frågade om den kom från fincan, nope, från snabbköpet nere i byn (en timme bort). Mycket ekologiskt.