Plus och minus

Som en upprörd Strindberg stod han vid vårt bord och orerade om gringon som hade bett om ketchup till paellan. Väl han fått det sagt, några gånger och tillräckligt högt för att alla i regionen hört det, blev han lite lugnare och fortsatte att berätta om hur den stackars USamerikanen sent omsider fått sig lite kulturell uppfostran till livs. Och, fortsatte Luís stolt, efter måltiden hade han tackat för att han fått lära sig att mat smakar och att ketchup är ont. Så fint, och så sedeslärande.


La Palmera

Luís är spanjor och de tål inte mycket elakt mot mat och värre än ketchup på paella blir det inte, även för en galicier som Luís. Tillsammans med en kock från Barcelona som är ful som stryk men lagar fantastisk fisk och gör tapas sådär bra som de ska vara, har de öppnat ”den spanska restaurangen”, eller La Palmera, ganska nyligen. Det är skönt, inte minst för att den italienska behövde lite konkurrens och för att Luís kan fixa olivolja. Och så pratar de spanska sådär spanskt och lättförståeligt. Det händer inte mycket i den lilla staden men det som händer händer.


Blommor på jobbet

Det är lätt att bestämma att allt i andra länder är konstigt, märkligt, udda, dumt och fläppt snarare än annorlunda och vare sig bra eller dåligt. Och se, nästan varje gång vi stöter på något vi inte förstår visar det sig att det går att hitta en liknande obegriplighet i Europa. Det stora landet i norr är också bra som referens för konstigheter, det blir inte mycket konstigare än där. Ketchup på paellan slår Jesus i trädgården varje dag.


När trädgårdstomtar inte riktigt räcker

Det har börjat regna. Precis efter det att Tomas åkte kom det. Några hundra millimeter har kommit hittills och det bruna är bytt mot grönt. Svosch sa det. TV har även här börjat ladda för fotbollsVM, men utan Jihde. Costa Rica och Nicaragua har ingen bra relation, i alla fall inte bland folk. När MJ nyss var på en mässa där frågade folk henne oroligt hur egentligen var att leva bland Nicas, för de är ju så våldsamma och konstiga. Att det kan ha ett samband med hur de behandlas och ses på i Costa Rica verkar få tänka på. Byt Costa Rica och Nicas mot Sverige och arab och ni fattar vad jag menar.


Barn och en kärra

Men Costa Rica är trots allt ett grannland och de ska vara med i VM, groll kan som alltid läggas åt sidan när det verkligt viktiga tar över. Costa Ricas alla matcher succéVMet 1990 visas som ett led i uppladdningen om och om och om igen. Just det, 2-1 vann de med. Och om man får tro TV fast Jihde inte är med kommer Tyskland få fetpisk den nionde juni. Sverige årgång 2006 och VM pratas det inte om, men vi har förstått att Henke ska vara med. Och glöm inte att det är baseboll som är sporten sport här, fotboll är mest trist. Costa Rica är bra, bara en sån sak ...


En tur bland Mombachos träd

MT 05252

Det tog fyra månader men nu har raven fått nummerskyltar och vi kan lämna landet. Fast skyltäventyret fortsätter, vi har lämnat in ansökan för att få gula "internationellt uppdrag" skyltar. De är tydligen bra. Den ansökan lämnade vi in in februari och säkert kommer den att vara processad vilken månad som helst.

Torsten i baren

Det är mitt-i-veckan-sammankomst hos Yanni. Dagen innan meddelar han mig stolt att han inte kan laga mat, kanske kan jag hjälpa honom? Här skulle det gå fint att brodera ut sig om roller och sånt. Men det skiter vi i. Jag gjorde en gulaschgrej och några smetiga röror som Hummus och en del bönsmet. Yanni köpte öl och det blev bra. Och där var vi alltså på onsdagskvällen med tortillas i högsta hugg när trubaduren (!) kom in och började lira.


Burp

Han lirade inga Taube och inga Cornelis och det var ju för väl. Victor Jara är ju ändå Victor Jara. Och kampsånger om hur bönder tröttnade och gick ned för bergen för att slå skiten ur diktatorn tilltalar mig alltid. Även om det kan bli lite väl mycket gå ned för bergen och upp i bergen och elände ibland och mest av allt verkar det ju inte hjälpa. År av krigande och samma skit om än i annan dosa – vem blev glad av det?

Krig är skit. Men oavsett det har jag svårt att fatta hur det egentligen gick till att kriga här. En sak är att damma fram i tanks över stora feta fält där i Polen eller Kunene. Eller föralldel att skida fram i Österbotten. Kallt, jo jo, men det finns ju kläder. Att springa upp och ned i centralamerikanska berg i fyrtiograders värme och mer fukt än luft med packning och bössa. Hu, det är sånt man får bra hållning av tror jag minsann.


Nattsudd

Det där med svårigheter i visan där på onsdagskvällen fick mig att tänka på Totta Näslund, fast det var Dan Hylander som skrev texten jag tänkte på. Men i alla fall, där stod vi i baren på C von När det begav sig i början av nittiotalet. Totta (eller Torsten som de sa) stod där nästan alltid han med, i sitt hörn och med sitt glas. Ibland själv ibland i sällskap men på något sätt alltid ensam på det där koola sättet. Och när någon av oss wannabees var lite väl högljudda eller störiga fick han en liten lyftning i ena ögonvrån och vinken gick fram. Totta inbjöd inte till o-koolhet direkt. Det var den baren det.


Labios de la puta, kallas den blomman

Sen tog trubadurens röst slut och dansen började. En kuban, en brasilianska, en hondureño, en spanjorska och en drös nicas. Och så jag då. Tjena.

Kaffe i blom

Kaffe i blom

Kaffet står i blom. Dofterna de sänder funkar uppenbarligen som drog för kolibrierna för de zzzum-zzimm-zzammar kring ännu mer vansinnigt än annars. Mina sympatier går till Kalle Anka som varje år försöker fota de små monstren. Jag försöker också, det är svårt. Men, idag finns Google, där hittade jag en ritning på en kolibri-matningsplats. Med tanke på att denna viktiga information finns hos en femteklass från södern i staterna känner jag starkt att jag kan klara av detta bygge. Fast ingår flirtkulor i konstuktion är jag rökt. Vi får se. Under tiden finns andra fåglar att fota.


Svart-bröstad

Det är ett tag sedan sist, men så är det när det är besök. Inte kan man sitta och nörda då. Stefan Sundström skriver om när han försöker ta en vit period från information. Han nästan dör på kuppen men lyckas till slut hålla sig flera dagar utan att kolla vare sig e-post, webb eller tidning. Lite så har jag också gjort. Lätt. Det underlättar till exempel att vara på platser där kabel inte finns. Jodå, såna platser finns flera stycken.


Chokladdoftande orkidé

Efter viss förvirring om vilken tid som gäller i landet lyckades Tomas hitta planet som tog honom mot Sverige och hans besök här är över. Så är det ju med besök, trevliga är de men till slut tar de slut. För den här gången. Han skriver nog mer om det snart. Här återgår livet till vad vi kan kalla normalt.


Tjurigt

Igår var det mässa (den kommersiella sorten) i Matiguas. Jordbruks- och lactos-mässa. Jag var där och det var en del andra också. Varför man måste ha världens största ljudanläggning på max på en mässa på en åker i ingenstans fattar inte jag, men så är det. Ständigt denna reggeaton. Bäst vi stod där och pratade med en kakaoproducent - med en bas pumpandes så knäna nästan vek sig och med något annat instrument på alldeles för hög volym hörde vi oss nätt och jämnt. Nå, där stod vi som bäst när det började röra sig mystiskt i ögonvrån. Snart, jättesnart, blev rörelsen tydlig och det var en tjur som inte ville tåla sig still längre utan sprang runt över fältet och rakt mot oss. Vi gömde oss fegt mellan två bilar och i sitt missnöje med att inte kunna stånga oss sprang tjuren in och lekte i jord- och skogbruksministeriets bås. Så passande.


Choklad från El Castillo de Chocolate på mässa

Vi, det vill säga Harm och jag, var på mässan för att prata med kakaoproducenter. Vilket vi gjorde som sagt. Vem Harm är? Han är chokladfabrikör. När han flyttade hit för ettochetthalvt år sedan lackade han ur på att det inte gick att köpa lokalt producerad choklad fast nica-kakaon är hyllad bland världens chokladproducenter. Tänkt och gjort och nu har fabriken växt från Harms kök till en lite fabrik med anställda och grejer bakom kåken. Det lär växa mer och det lär komma mer nyheter från chokladfabriken. Att jag var med på mässan var inte bara för att fördriva tiden. Men mer om det senare.

Första maj

Tretton timmar! Då måste du ha tjänat rejält med övertid, utbrister USA-backpackern på engelska. Kyparen skrattar till och säger inget mer än med minspelet. Fast det inte är subtilt går det jänken helt förbi. Att samma kypare serverar honom frukost och middag är ingen slump utan det är så att han arbetar så länge restaurangen är öppen (och lite innan och efter då förstås). Han fattar inte att kyparen alltid arbetar tolv, tretton timmar utan semester och sjukförsäkring och ändå tjänar helt värdelöst, någonstans mellan sjuttio till hundra dollar i månaden eller tusen till sjuttonhundra cordóbas. Det är den första maj 2006.


En gam

President Enrique Bolaños passar på att göra ett politiskt utspel denna första maj, så höger han är. Alla arbetare, även informellt anställda som hemhjälpar, trädgårdsmästare, barnflickor och chaufförer, ska kunna få en sjukförsäkring meddelar han stolt från rutan. Den blir deras så fort de gör två inbetalningar á 300 cordóbas och sen 270 per månad till INSS (motsvarande Försäkringskassan). Frågan hur det ska gå till för den som tjänar sex-sjuhundra (en vanlig hemhjälplön) och har tre barn i skolan (á hundra cordóbas) tar han inte upp. Det är till att välja mellan barnens skola, den egna sjukförsäkringen och pensionen får man anta. Och så ska det ju köpas mat också. Tuff skit.


Lögardag fast det är söndag, Ometepe

Men ok, det är en början. Fast det var lite osnyggt att spela ut det på första maj, valår till trots. Min uppfattning? Jag tycker det hade varit fint att lägga ansvaret på arbetsgivaren, att trycka hårdare på en skälig (nåja) minimilön och följa upp att den följs. Det som så skämtsamt kallas sociala böter (hahaha …) i Sverige är inte så dumt att ha när man blir lite äldre och sjuk eller kanske bara lite sjuk. Och visst kan vi tala om det personliga valet och att var och en gör sitt val och att den som varit kortsiktig och valt mat framför pension och sjukförsäkring gott kan skylla sig själv när hon blir äldre eller sjuklig, men är det inte en jävligt dum inställning ändå?


Flyende Orraca

Detta hände sig på Ometepe där vi spenderade helgen i skuggan av de två vulkanerna. Med tanke på hur varmt det var borde den meningen skrivas om: … i vulkanernas varma närhet, kanske?


Snäckplockning på Ometepes Grenen

Efter att så redigt ha slagit mig för det moralistiska bröstet i de inledande styckena kan jag för balansens skull visa en bild på en tavla vi köpte på Ometepe. Den var så dyr att vi måste hämta den i Managua nästa vecka. En Carlos Vargas ska vara dyr sa de, och vem är vi att ha åsikter om det. Så nu får vi en fin tavla, Carlos Vargas får pengar och vi tänker oss att vi på detta sätt stöttar det lokala kulturlivet. Fint av oss.


Vår Carlos Vargas

Det spelades fotboll också fast det var lördag. Ett lag i blå och ett i turkos tröjor. Också den här fotbollsmatchen var ett tillfälle för fest för de som stod vid sidan av. Fest ska tas på allvar och följaktligen tittades mer i flaskan än på matchen. De sa till oss att vi måste heja på Ometepelaget för de är bäst och vi sa javisst, vilka är de? Eeeööhhh, sa han och vände sig mot sina dryckeskamrater. Båda lagen såg ganska bra ut.


Fotboll