Otro día

Un día cualquiera

El sábado vamos a España por primera vez por parte de Erik. Pero, por ahora estamos aquí, pasamos las días, haciendo las cosas normales. Jugar un poco, comer un montón, eruptar, comer otra vez, eruptar otra vez, quejar un poco, comer y un poco bla bla bla



Mar de mantitas


Con varios chunches en casa, más o menos contento


Fase una acabado


Eruptando



Comiendo más


Bla bla bla

Bittert

Igår kom två hårda paket. Det första innehöll vårt Ranicilio-monster. Yeah, äntligen gott kaffe! Det andra vår systemkamera som varit sönder sedan augusti och insänd på reparation, bland annat var den i Tyskland, det finns väl inga verkstäder i Sveriges land längre.

Några timmar senare skulle Erik fotas under ett spännande bad, flytkänslan är skoj också för små barn. Mycket riktigt, kameran fungerar fortfarande inte. Hepp.

I morse, efter en lång natt och en ännu längre morgon färgad gul av Eriks helikopterkissande och måsliknande ätande. Tänk vad han kan! I alla fall, efter de bestyren skulle det drickas kaffe, gott kaffe malet i Ranciliokvarnen och extraherat i dito-monstret i rostfritt och mässing. Kaffet tampades, vreds till och vattnet slogs till. Ur kom sjukt lockande espresso med fem millimeter crema. Ahhh. Jag tog fram mjölkpaketet och hällde i en skvätt för att göra min dubbla cortado (ja, med kall mjälk, allt annat är fjoll). Och mjölkjävlen var sur! Jamenvafan, sen undras det varför nutida människor är bittra!

Det doftar molnskog

Våra kläder, möbler och grejer har kommit! Till sveriges land kom de i oktober, men eftersom vi skulle flytta så fick de stå i magasin i väntan på. Om ni undrar hur det är att leva utan värst många möbler, grejer och kläder tre månader i regnhöstgöteborg - gissa. Men nu kom de alltså. Och med öppnadet av kartongerna kom doften av molnskog, kappor, kostymer och tröjor nertryckta i lådor med galgar och allt. Funkar sådär, å andra sidan är kostym ganska överskattat. Kappor däremot vore fint, säger MJ. För övrigt är det hur hur skönt som helst med en lägenhet där vi inte alltid vet var den andre är, flera rum är inte så dumt. Erik sover där inne i sitt rum och det ska väl sättas skalbaggar på väggar och drällas leksaker därinne också vad det lider, eller hur barnrum nu är.

Vår A-kamera har gått sönder och är sen två månader på lagning. Jaha. Vår andra är nog också sönder, men det kan vara batterier. Bör vi köpa ny direkt, just in case, är frågan? Vår videokamera, slutligen, funkar, men det fattas en kabel.

I övrigt har det inte hänt något. Det är höst.

Visitamos amigos

En la casa de Kaa & Jdo

Det är skönare efteråt ...

... men badankan blir mer och mer en kompis.

Eriks fotoblogg fortsätter

Skriva annat är töntiga bildtexter kan vi göra en annan gång. Nu är det bilder, bättre än så blir de inte med denne kameran. På temat "Erik med ..."


I ett sjukt kallt Haga


Erik med sin kompis Lolita och Lolitaskor. Allt budat från Tant Gunilla i Matagalpa. WOWOWOWOWOW!!!


Tant Tessa meckar skeden


Erik med La Rana Gustavo som budats från Gabi och Patricito i Belarus


Cocooning i väntan på vår


Erik i sina superfiltar från Tjörn


Farbror Anders och Erik busar loss med Balou

Livslångt lärande

ja ja ja

Mer spam

Una super mantita hecha por la abuela


Los Dos

På begäran ...

... fler bilder. OK, men vi har inte så många då kameran gick sönder i lördags och den riktiga kameran dog i Nicaragua och inte har hunnits lagas än - hallå försäkringsbokaget! De här finns i alla fall.

Unas fotos del Frijol y MJ. Lastimosamente, la cámara se rompió, pero ya tenemos algunas fotos y la cámara va estar en orden cualquier mes, esperamos.


Utdrivningsarbete pågår
Haciendo el trabajo en el hospital


Ganska ny
Mas o menos nuevo


För den som inte fattat hur man äter finns trix
Truco para ellos que no entienden como se comen

El Frijol

Om diverse sociala processer i BB-miljö och annat skojsigt från en säregen värld ska jag skriva om en annan dag. För tillfället räcker det gott med en bild och några data:

El Frijol
2845 g
48 cm
071026


Att regionen anses det vara på sin plats med en svensk flagga på förlossningsrummet är i sig värt en blogg

Folk är dummare än folk tror

Upplägget är mycket enkelt. De som vill byta sin lägenhet postar en annons med uppgifter om dels sin egen lägenhet, gärna med bilder, dels med önskemål vad gäller den lägenhet de vill byta till. På känt magiskt sätt kopplar sen en dator samman annonsörer vars objekt som det så fult heter på lägenhetiska passar ihop. Lite som Brasse om ni förstår. Annonsörerna meddelas om att deras objekt har väckt intresse hos annat subjekt med objekt och uppmanas ta ställning genom att klicka att man är ”mycket intresserad”, ”intresserad” eller ”inte intresserad”. För denna fina tjänst tar datorägaren ut en avgift, tjänsten har alltså ett pris.

För att sammanfatta, för att två objekt ska matchas behöver varje subjekt beskriva sitt objekt på ett ok vis, fota den, betala ett pris samt ta ställning. Är det då inte jävligt förvånade att svaret hos en som uppgivit sig vara ”mycket intresserad” av vår lägenhet när jag ringde upp svarar ”öhhh, vi vet inte om vi vill byta … vi bara öhhh, vet ehh, kan vi höra senare?”. Första gången det hände blev vi förvånade. Nu blir vi mest förbannade. Droppen som fyllde dammen kom när vi och en innehavare av just den hyresrätt vi vill ha efter att vi kommit överens om att byta, efter att vi skickat in ansökningar till respektive värdar, kom på att ”ehh, öhhh, vi har ändrat oss”. Så bra att de gjorde det EFTER det att vi magasinerat vårt bohag som i samma veva anlände till Sverige i väntan på flytten till den andra lägenheten. Vad är tusen euros i dessa dagar?

Så nu köper vi en lägenhet istället. Det känns tryggt, banken är på vår sida har de sagt.

En annan kedja av orsak och konsekvens är att det har regnat i Matagalpas berg. Regnet har fyllt bäckar och strömmar och sen Rio Grande de Matagalpa. I veckan blev den så full att den svämmade över sina breddar i staden Matagalpa. Ett barn åkte med. Så kan det gå.


Floden på bilden kan ha med texten att göra

Vi vill ha hardcore!

I dessa tider av prestionsångestframkallande böcker, sajter och bloggar om hur en förlossning blir en fin, mjuk och härlig (jamenvafan!) stund och överpålästa föräldrar är det hardcore-information från fältet vi vill ha. Vi vill höra en ärrad barnmorska säga att ja, vi skjuter dig full med vad som helst för droger för att få tyst på dig och pappaan har fri tillgång till heroin under förlossningen för att i nästa andetag förklara processen snabbt och skissartart så att den framstår som den bagatell där säkert är och sen, SEN, vill vi att hon ska säga nå, nu vet ni allt, gå hem sov nu.

Så tänkte vi och gick till föräldrakursen och vad fick vi? Jo, en barnmorska som sa, prata nu med varandra så ni blir bekanta så kokar jag kaffe så länge. Va? Vadå prata med de andra? Varför det, de kan ju inte heller ett skit!

Fast ok, det ska erkännas, ett par med bra attityd (läs: samma som vår) fanns där. Sug på det här citatet: "Vi har inte så många svenska vänner för vi orkar inte planera att träffas flera veckor i förtid".

De är lesbiska och har ingen talan i frågan ...

Jo, för så är det ju att lesbiska kvinnor inte kan få barn och därför inte ska säga något om abortfrågan. Det intressanta är, nå, att han som ska ha sagt så är man och som man anser han sig ha mycket stor rätt att både anse och bestämma om aborter. Nicaraugas parlament har återigen sagt nej till abort. Det vill säga männen har sagt nej till kvinnors rätt. Igen. Och man förstår vidden av hur illa det är fatt av uttalanden som de jag raljerar över ovan. Så stark är bilden av att familjer är mamma, pappa, barn i gifta heteroförhållanden att det för pucko-parlamentsledamoten inte är tänkbart att andra former finns. Homosexuella kan inte få barn, för öhhhh, de är ju, ööhhh, lesbiska ju! Dessutom, han har stöd av påven där i Rom och mer rätt än så går rimligen inte att ha.

Det är lätt att vända på kycklingen och visa hur absurt det är. Varför inte utgå från Joanne Martins nu klassiska exempel från 1990, bypassoperationen. En bypassoperation är företrädesevis något som män behöver. Tänk er att en samling beslutsfattare, till större delen bestånde av kvinnor, förbjuder bypassoperationer med skälet att de inte är naturliga. Absurt, javisst, det ÄR absurt.

Må dumskallarna attackeras av hjältarna i Asfaltdjungelns indianer och må de inte bara pysa deras SUVar utan också deras hjärnor. (vilket torde gå ganska fort)

Under tiden utförs allt fler och allt farligare aborter i smutsigt skymundan för de fattiga och utomlands för de andra. Syns inte finns inte.

Här en länk till information om beslutet om fortsatt förbud

Joanne Martins artikel jag refererar till är:
Deconstructing Organizational Taboos: The Suppression of Gender Conflict in Organizations
Organization Science, Vol. 1, No. 4 (1990), pp. 339-359

De kämpar på

Nu är siffran på döda som en följd av Felix (alternativt till följd av fattigdom som gör så många utsatta) 91, och beroende på vem som säger runt 50 till 100000 människor i behov av akut hjälp. De människor och organisationer vi känner till har alla ägnat några veckor av sin tid och sina privata resurser (och organisationens hoppas vi) till att hjälpa los miskitos bäst det går. Sånt piggar upp.

Det är väl bäst de passar på nu, så länge det finns bistånd.

Läs mer på till exempel Latinamerika.nu


Insamling hos nicaraguanska röda korset. Bild från Latinamerika.nu

En söndag i göteborg

En lagom seg morgon efter ett tärande barnkalas med vinservering och sen ut och gå på stan. Kaffe här och titta lite på kläder där. Och så ett avslut på Hagabion där en riktigt film visades. Inte Hollywood, inte på tv, inga reklambudskap innan utan bara en bra film. Allt i uthärdbar septemberkyla.

Bara 38 döda

Från Dn

I tisdags kväll kunde vi se hur en efter en av de vi känner i Nicaragua loggade ut från Skype för att gå hem och tejpa fönster och säkra sig för nu jävlar var Felix på gång. I svensk media var det visserligen på nyheterna, där nere dit scrollhjulet knappt räcker. Och mycket riktigt dog ju nästa ingen. 38 (torsdag morgon) döda är ju nästan ingen. Och inga värden av värde (hepp!) är det heller - om man inte råkar vara en av de tusentals miskitos som nu har kraschat hus. I Matagalpa regnar det hysteriskt, vi får väl se hur det går med översvämningar, jordskred och andra följder.

I Sverige är det kulhårt. Arbete (jodå, båda två är i gruvan i dessa tider), ingen morgontidning, torrt (var köper man luftfuktare) och så denna kyla!

Och så blir barn hyperaktiva om de äter en påse godis om dagen. Jaha, vad händer om de äter två kilo äpplen om dagen - för det är väl inte vanligt att de äter en påse om dagen?

Bland delis

Ett riktigt bra tricks var att ta oss hem via NYC. Lätt förvirrade togs det mesta ur vår anpassning till Latinamerika ur oss. Vi började gå fort fast vi inte hade bråttom, som man ju ska. Vi slutade efter några rejäla åthutningar av lokalbefolkningen att le och småprata och blev istället ocharmigt strama - det ligger nära för oss så det var inte svårt. Bästa lektionen var ändå den uniformerade portvakten som när vi gjorde sällskap många andra som satt på skyskrapans marmortrottoarmur och mumsade delimat. Vi satte oss alltså där vi också. MJ som var lite trött i benen efter mycket marscherande la sig med fötterna upp och tio sekunder senare kom vakten och sa åt henne att resa sig upp till sittande. Hon sa då att eftersom hon var påtagligt gravid kunde hon kanske får vila lite varpå han svarade att vila kan man unna sig hemma. Där fick vi oss. Liga och drälla sådär, förfula miljön och sånt.

Hemma i Sveriges land fortsätter anpassningen till kranvatten som går att använda (både varmt och kallt!), kortbetalningar och så kan man inte köpa kuponger på vagnen längre. Det är svårt men det går.

Den globala nedkylningseffekten som tillverkar kylan är ändå värst. Värm upp regnet!

Joey Tempest

Sista dagen i Managua på ett bra tag. På köpecentrat spelar de som vanligt The final countdown, ur en bil jag delar trafikljus och avgas med strömmar Toto. Punkten över bägaren kommer från ett komplett PA på ett lastbilsflak, med dist från überhög volym och allt: Gary Moores sega hit från förr.

Vår bilstereo vägrar att släppa ur sig CD som är i. Så har det varit sista månaden och vi är för lata för att be någon fixa, eller för att dra ut den med pincett. Jag säger inte att vi är mycket bättre än de andra, men Jamiroqai måste väl ändå vara mer ok än Toto?

Nå, frågan får gå till Frijolit@ om några år. Det sägs ju att foster greppar musik de sista månaderna och vi har alltså präglat vårt med Jamiroqai. Hepp, makt är skoj!

I övrigt är allt som vanligt här i stan. Varmt, stökigt och ganska fult. Men fisken är bra. Och billig. Alla säger välkommen åter och så blir det såklart.

Räkna ned och räkna upp

Nu är det bara dagar kvar tills vi åker härifrån. På hippt blobbvis borde det därför komma en massa ironiska och övertänkta listor. Det gör det inte. Bara det här:

Det känns ok att lämna bakom sig …
- Fordon med dieselkvast värdig ett 1890-tals Rurhkraftverk.
- Bussar med röda strålkastare fram
- Hunden som är ensam och skäller hela dagarna i huset bredvid kontoret
- Strömavbrott mellan 07-15 och senaste veckan dessutom 18-21
- Den übergropiga vägen
- Kackerlackor
- Myggrädsla
- Nolltoleranstrafiken, det vill säga ingen tolererar andra trafikanter
- Taxibilar som stannar där de stör mest, alternativt kör där och så att de stör mest
- Att slänga toalettpappret i papperskorgen och inte i toaletten
- Kalla duschar
- Öl som bara funkar till att släcka törsten med
- Knappt utbud av det mesta
- Alla überdåliga vägar
- En bredbandsfri bostad
- Städer utan torg
- Överdriven värme
- Hundar som bor, är och finns överallt
- Dödade ormar
- Djur som har sig på taket om nätterna (säkert ormar)
- Tak som ramlar ned över trottoaren
- Strul
- Berget
- Färskost
- Kor på gatan
- Laptop (varför kan ingen fixa en laptop man kan höja skärmen på?)
- Resande
- Fukt
- Direct-tv
- Union Fenosa

Det känns surt att lämna bakom sig …
- Criseyda
- Criseyda
- Criseyda
- Värme
- Tropikerna
- Berget
- Rom
- Såna som vi känner
- Pelibuey
- Kaffe
- Vulkaner
- Drinkar för 30 córdobas
- Resandet
- Att allt ordnar sig
- Klimatet
- Våra kolibris
- Molnmorgnar
- Las Playas
- Bredbandslösheten hemma
- Telefonlösheten hemma
- Poolen
- Nicaragua
- Mäktiga åskväder
- Det nyöppnade, och högst dugliga, kaféet
- Apelsiner, citron, grapefrukt, mandariner och lime i trädgården
- Hängmatteterrasen
- Hängmattorna
- Gasspis
- Softa helger utan el
- Folk som ser glada ut i trafiken

Kameradöd

Vår kamera passade på att dö nu när det ändå inte är så mycket tid kvar. Störande, men mycket bättre nu än förr. Det som stör mest är att en blomma jag planterade för ett år sedan för att locka kolibrier just vid hängmattan äntligen har börjat fungera. I går parkerade jag mig själv i mattan och skulle fota de små - då funkade inte kameran. Jävla skit. Fotona nedan är de sista som kom ur burken, det kommer väl nya väl vi kommer till Sveriges land där man kan laga slikt.


Dans en lördagsmorgon, en bild på begäran


Amber bygger muskler


Spindelnätet envisades med att flytta sig i blåsten och skärpan med det. Det var därför jag bestämde mig för kolibris så länge ... i alla fall, lattjo spindel


Citrusträden i trädgården är fulla av frukt

Nystartat

Doña Criseydas pan del Norte, eller vad det nu heter är redo att starta. Med nyinköpt ugn och storstilade planer på ett bambutak under vilket ugn, stolar, bord och placeras i skydd så att folk kan sitta och äta en tallrik till brödet. Vår uppgift är just ingen, förutom att hjälpa till med investeringen försöker vi råda bäst vi kan. Det är lätt att ta till i överkant när det ska startas upp och så står man där med lite för många bollar på marken. Omvänt är det svårt för alla organisationer att växla, så det är lika bra att börja med önskad storlek genast. På det viset råder jag, som alla fattar gör Cris som hon vill ändå, för vem kan lyssna till en som säger å ena och å andra sidan - särskilt som de är två och säger emot varandra ständigt.

Hon vet vad hon vill som sagt och efter att vi ägnat några dagar till att köra runt tillsammans och titta på andra små matställen att inspireras av samt att hitta en kurs för kvinnor-som-startar-eget-utan-tidigare-erfarenhet känns det hela habilt. Så kan det gå om man lär sig baka bröd.

Nu borde jag ha haft ett foto av ugnen och Criseyda, men fotandet och bloggen har som ni märkt varit i träda en tid. Beroende på tja, besök från vänner (bilderna på hammarhaj borde mejlas!), mycket jobbande och andra mindra bra ursäkter jag kan komma på. Jag ska skärpa mig.

Andra tider

Nu är det bara några få ynka veckor kvar innan vi lämnar Nicarauga för ett bra tag. Det har satt sig i huvvet till slut och vi både vill och inte resa. Å ena sidan ska det bli skönt att leva med elektricitet dygnet runt, telefon, Internet och gränslöst utbud. Å andra sidan är just detsamma något skrämmande. Varför ständigt vara online och ständigt sms:ande och ständigt shoppande? Men, som vi säger, vi kan ju alltid flytta igen om det blir för hårt, svårt och kallt.

I vilket fall, vi åker alltså till Sverige i slutet av augusti. Men än är det bloggtid. Och den kommer inte att läggas ned, trots de senaste månadernas paus, låt oss se vad den blir.

Som var och en förstår av de många sura inläggen där det klagas på det mesta i samtiden har vi beslutat oss för att skaffa barn. Det var ett tag sen, nu är det bara elva beräknade veckor kvar till ankomst. Frågorna är många. Hur är det att flyga med barn, nog är det listigt att bo i ett land med många barn så att det finns många som kan dela på arbetet – Afrika till exempel, hur stort är barnbidraget, finns dagis eller det nedlagt i Linnéstan, och så vidare. Men först ska vi till Sveriges land och ta kontakt med det som alla pratar om men ingen kan mejla: MVC. Resten ger sig nog.


Playa Coco

Möbler

Efter en inte alltför lång försening har vi nu fått våra möbler. Tjoho!


I fonden syns en tapice-tavla från Masaya och på soffan en textil från Guatemala


Samma bord och samma stolar, nu syns också extraskivan i detalj. I soffan en väska från El Chile, Matagalpa

Efter det här hemma-hos-inlägget är det snart dags för hard-core samhällsanalys. Vilken dag som helst

Några dagar i Guatemala

Lago Atitlán med sina tre vulkaner

Härom helgen åkte vi till Guatemala, biljetterna var för billiga att inte köpa. Fyra nätter räckte till Antigua, den där världens vackraste sjö Atitlán, Chichicastenango och Antigua igen. Tikal får bli nästa gång.


Puerta de la Merced, Antigua


Chichicastenango

Höjdarna var en otippad tuktuk-tur till platsen där orkanen Stan fixade till ett skred som hade ihjäl 1000 personer för några år sedan, att vi handlade hur mycket som helst på marknader. Som MJ säger, det är viktigt att köpa också av det dåliga, skråpet, de som säljer högklassiga grejer är inte de fattigaste. Så, vi köpte av alla sorter i vårt egna mikro-biståndsprojekt.


En liten paus i säljandet. Notera digitalkameran i hölstret som kvinnan till vänster håller i handen


Shoppingpaus i ett kolonialhus i Antigua (bönsmyckena är från Nicaragua)

Annat bra var Antigua. Fint och mycket språkskolor som verkade ha hög kvalitet. Men kanske roligare för oss halvnicas är att León och Granada inte bara står sig väl bland andra fina kolonialstäder utan dessutoms sticker ut med eget uttryck.


Samtal på en innegård


MJ åker tuktuk

I Santiago de Atitlán finns Maximon, helgon snedstreck djävul. Han skyddar och vägleder folket, men är ibland en, just det djävul. Bland annat tog han efter att klassiskt ha lurat iväg alla män på jakt för sig av kvinnorna i byn. Efter det högg folket av honom benen så han inte kan röra sig. Nu sitter han i sitt heliga hus och dricker sprit och röker dagarna i ända. Hos honom sitter den särskilde vaktaren (ett ettårigt hedersuppdrag) och hjälper honom bäst han kan. Vår tuktuk-guide tog oss dit och eftersom vi inte läst ett skvatt om det hela innan blev det ett ganska heppigt besök. Vi offrade tillräckligt för att ge Maximon sin dagliga dos och pratade skit med väktaren, som inte var helt dimmig än.


Väktaren, vår man i Guatemala, Maximon

Summa summarum, åk till Guatmala!


Vem sa att trampoliner bara finns i villaområden?g

Det är de små utgifterna som gör't

De skulle kunna vara tjörnbor, men är matagalpinos. Maximen är densamma däremot, det är inte inkomsterna man blir rik av, det är de små utgifterna. En gång om året frångås den, när det ska köpas ny bil. Det händer sig strax efter kaffeskörden är såld. Då tar matagalpa-patronen sin Toyota (landcruiser eller hilux) av förra årets modell ned till stan. Iklädd sina bästa boots och nystrukna skjorta samt hatt går han bredbent in på Casa Pellas (Toyotas säljställe), pekar på den bil han vill ha och säger, den tar jag, full extra. Sen tar han fram sedelrullen och betalar cash och sätter sig i skinnsoffan och väntar med ett glas rom. Det är ingen slump att Casa Pellas i Matagalpa är det av alla säljställe som går bäst - det enda de behöver göra är att ha rejält med bilar i lager en gång om året.

I helgen var det midsommar och vi träffade några av de ovanståendes söner, de har levt många år i Miami och pratar engelska när de snapsar, precis som de fetthåriga på Stureplan. En av dem, eller om det var hans far, har en ny idé för oräkneliga inkomster att öka på den egna rikedomen med i framtiden. Han har insett att hans finca ligger så placerad att vattnet till Matagalpas vattentäkt rinner genom ägorna. Slutsats: Han PRODUCERAR vatten och måste följaktligen ta betalt. Tre dollar per kubikmeter. Jodå, det är sant.

För en gångs skull har jag redan skrivit att det ska bli så här. Den texten kommer i Svenska humanistiska förbundets årsbok i höst. Boken heter "Tidens tecken" och innehåller ett tidstecken för bokstav i alfabetet. Texten jag stilar mig med heter "V som i vatten", även om det inte känns helt tillfredställande att ha rätt i det här fallet.

Boken är hursomhelst en bra julklapp. köp den här (kommer i höst), t ex. Förlaget är Santérus och redaktörer Anders Björnsson och Björn Rombach

Grodor

Det var två grodor i duschen när jag klev in i den igår. Eftersom de inte gillar varmvatten fick jag lyfta ur dem innan jag kunde duscha. Kampen mot naturen är stenhård. Det finns bara en sak att göra och det är att gasa hela huset, igen. På torsdag kommer Denis, mannen med kemirocken och en väska fylld med roliga vätskor. Så slipper vi kackerlackor och diverse annat bös två månader till. Och oroa er inte, grodorna trivs alldeles utmärkt i poolen, dealen är gjord, de får vara i den och vi får duschen för oss själva.

För att inte själva rökas ut håller vi oss borta. Av en händelse kollade vi flygpriserna till Guatemala och fann att de är billiga. Så, på fredag när MJs konferens är över är det vi som flyger dit, 300 dollars för två, inklusive skatter. Yeah.

Igår stannade jag till i Masaya för att prata med möbelsnickarrobert. Jodå, våra möbler är nästan klara. På riktigt. Nu återstår problemet med att frakta dem hem till oss. Det ger sig nog. Vi snackade lite allmän skit om fallskärmsflygning, segling och annat viktigt. Hur det var kom vi in på möbler. Fina hotellet i San Juan del Sur, Piedras Y Olas Pelican Eye, skryter med hur socially-conscious de är och hur de inte är vilket hotell som helst utan minsann vill låta lokalsamhället blomstra. Jo, tjena, möblerna kommer från Brasilien, keramiken från Mexico och maten är importerad. På det hela taget kasst.

Men som Robert mycket riktigt påpekade, "som möbelsnickare i Nicarauga kan jag förstå att de inte köper av oss, för vi är tamigfan hopplösa. Du ser ju själv, som har väntat fyra månader på ett bord och några stolar". Poäng, men ändå. Det ändå finare hotellet, Morgan's Rock, har lyckats bättre. Alltid något.


Morgan's Rock

(o)roligast just nu

Nästa vecka är det stor konferens i Managua. MJ och hennes counterpart på UNDP riggar. Det handlar om turism, men inte vilken som helst utan lokal turism och turismo communitario. Det vill säga, hur turism kan användas som motor för bygget av ett socio-ekonomiskt hållbart utvecklande samhälle (som det nog heter på finaste FN-tugget) - och inte bara på såna orter som har playa, korallrev eller kulturarv utan också på orter som Mariestad, Gnosjö, Laholm och andra ställen som av olika skäl är off (fast i Nicaragua i det här fallet).

Efter den överlånga meningen kortar vi ned det lite. Till konferensen kommer alla. Från här och där. Den ene viktigare än den andra. Minister, ambassadör och chaufför. Som vanligt behövs en fin och stor konferenslokal. I det här fallet fina hotellet. I veckan har det slipats detaljer, bland annat ställdes då frågan om vilken typisk nicamat de kunde servera. Svaret att om det ska vara nicamat kostar det 4$ extra per person. HEPP!

Se där är till att ta tillvara på det lokala uttrycket. Men jag gillar svaret på svaret: Jaha, så synd, välkomna till konferenens workshop om ledande hotells problem att bidra till lokalsamhället. Yeah!

två par stövlar

De beställdes i februari. Två par stövlar, i fint läder från ko med svin på insidan. En vecka skulle det ta. Efter en vecka senare frågade jag efter dem. De var inte klara, det var svårt att få tag på just det läder som var beställt, kunde vi vänta, en månad? En månad senare var läget detsamma. Liksom en månad senare. Men efter fyra månader var de på gång. Jag kom in i början av juni och då stod ett par klara. De andra är hemma i verkstan, sa stövelmakaren. Kom tillbaks på måndag så ska jag ha båda paren här. På måndagen kom jag förbi och se, där var de, båda två. Jag hade lite bråttom och inga kontanter på mig och meddelade därför att jag skulle komma tillbaks på onsdagen. På onsdagen kom jag för att hämta båda paren, men då fanns det bara ett par kvar. Det andra var sålt. Hepp! Men, ingen orsak till oro, på måndag kommer jag att ha gjort ett nytt par åt dig, sa mäster. Och så, i förra veckan, var båda paren sålda.

Ibland går det bara inte.

Salón VIP

Vi var i Managua i torsdags och gick på bio. Vi ser alla filmer som visas, utan dem som är för uppenbart dåliga (observera nivån: vi ansåg Spiderman 3 vara väl värd ett besök - fast det var den inte så här i efterhand - men är det kultursvält så blir det så här). I torsdags ville vi se Guillermo del Toros "El Laberinto del Fauno", men den hade redan visats en vecka och eftersom den inte var varken barnfilm eller holllywood-kass hade den plockats ur programmet. Vi fick istället nöja oss med "El Buen Pastor", där Robert de Niro försökt göra en lågmäld historia i stil med Clintan som bara blev en trött, långdragen historia med en stelopererad Matt Damon.

Men det var inte filmen jag skulle prata om, utan salongen. Torsdag är premiärdag, och den enda passade oss var den som gick i "El Salón VIP". En vanlig biljett kostar 47 Córdobas, vilket är dyrt. (en anställd på Tip Top eller Burger King har en dagslön på sisädär 50, så ni hajar.) I El Salón VIP kostar det 127! Och för det får man nöjet att sitta i fåtöljer av samma stil som de Joey och Chandler har, fast fastmonterade, och små Spirou-klädda kypare som springer runt och erbjuder en att handla diverse mat och dryck från menyn under filmen.

Den som ser på film i El Salón VIP är som alla förstår VIP och behöver inte stänga av mobilen. De köper också redigt av menyn. Alltså luktar det korv och äcklig nachos-ost i salongen. Det är också uppenbart att om det är VIP ska det vara extra AC. Summa summarum, vi satt och huttrade i femton grader med stank av diverse äckligt stinkande så kallad mat ackompanjerade av mobilsignaler och en nollställd Matt Damon. Kul.

Bizniz som alltid

Det har varit få, men buttra, inlägg här å det senaste. Helt rätt uppfattat. Vi är lite deppiga, det är svårt att vara annat så som regeringen med anhang vägrar visa att deras belackare hade fel och istället ger bad-governing ett ansikte. Det sparkas människor högt och lågt. Minister efter minister får gå, mellanchefer och högre och lägre. Det brukar visst gå till så att det kommer en lapp på fredagseftermiddagen där den det rör får reda på att hennes jobb nu är någon annans - vänligen kom inte på måndag.

Och så är det påringningar från regeringsrepresentanter till föreläsare och liknande från diverse NGOer och andra organisationer där vad som ska sägas på en kommande föreläsning, workshop eller kurs och hur är det egentligen med åsikterna, du är väl inte för abort!

Varför sparkningstsunamin pågår? Tja, det minst elaka ryktet gör gällande att det är Daniel med familj som vill samla så mycket flis som möjligt till sig. Ett bra sätt att göra det är tydligen att ha sina (i ordets fulare betydelse) på så många poster som möjligt - helst där det finns pengar. Vad det internationella samfundet gör? Tja, ingenting såvitt man kan se. Varför skulle de göra det - ni tror väl inte att biståndsarbetare, ambassaddito och andra i expatsvängen arbetar för någon "cause" (som det heter i Matrix)? HA! Nej fan, det är den egna karriären som räknas. Som alltid.

Trädgårdnytt

Vår dill- och basilikaskog är numer utbyggd och omfattar också persilja, paprika, diverse chile, aubergine och ruccola.

Trädkapartider

skogsarbete

Inför nästa kaffesäsong ska skuggträden ansas. Självklart med machete och självklart utan säkerhetstrams. I förra veckan ramlade en man ned på grann-fincan. Han skadade sig och är inte längre arbetsför. Familjens framtid är på det hela taget körd.


En orm på besök på terrasen