det pågår

Robimson och jag mitt i tisdagsslitet. Bordet är nytt, det gjorde Don Camillo i förra veckan

Daniel (jag menar förstås Daniel Ortega, men alla säger bara Daniel, man vill väl vara familjär) kom till Matagalpa idag. Daniel är väldigt populär och vad det verkar vinner han valet. Han lär få det stressigt med alla löften. Vi får se. Sämre kan det knappast bli. Han kom hit för att han skulle inviga den nya bron över Rio Grande Matagalpa. Den gamla rasade under Mitch 1998 och nu var det äntligen dags för invigning av den nya. Klockan nio skulle han komma. Och det gjorde också hela världen. Men inte Daniel. Han kom med helikopter klockan två, det är väl lite stressigt i valtiden. Eftersom det var så sent hann han visst inte inviga bron. Vi får vänta lite till. Robimson, vår revisor, säger att det kommer ta lika lång tid att inviga den som det tog att bygga den och att den troligen kommer svepas bort i en orkan - som den gamla.


det blommar och det blommar

Jag var lite tidigt ute när jag skrev att elbolaget slagit på strömmen igen. Vi väntar fortfarande på det, men eftersom halva huset funkar är det inte så hetsigt. Det går ju att läsa med ficklampa också. Men jag borde ha skrivit att de sa att de ska slå på strömmen. Jag borde ha veta att förhållandet mellan prat och genomförande är mer intrikat än så. Nils nya bok ligger hemma, jag ska läsa den genast.

I helgen var vi i San Juan del Sur och såg på sköldpaddor, hälsade på resande vänner som surfade sig igenom dagarna och så passade jag på att sälja in choklad lite här och lite där. På vägen hem stannade vi till på ett "ruralt vandrarhem", tror jag att man kan översätta det. MJ gjorde en fokusintervju med tolv spanska biståndsarbetarturister och nu vet vi mer om vad människor vill ha när de reser här. Själv är jag mest förvånad över att kommunikationen brister även för spansktalande. Det handlar uppenbarligen mer om att vilja kommunicera än att kunna.


Skörd

Våra studenter från Holland är det roligaste just nu. Eller rättare, deras hej och hå med sin Lada Niva är roligt. De kan ses stående med Nivan mest överallt. De träffar folk på så vis. Ibland kör de också. I helgen var de i Granada, där blev de hjältar bland de andra studenterna och backpackarna som minsann inte glassar runt i en Lada. Vad gör det då att den stannar mest hela tiden, luktar skit och är apvarm? I morgon kommer svenska studenter på besök. Skoj!

Protestsånger

Vi var på konsert i fredagskväll. Guardabarranco spelade. Att de har namnet efter en av nationalfåglarna är ingen slump, för det var nationalistiskt så det förslog. De två, en som sjöng och en som spelade gitarr, är världsberömda i hela Nicaragua. Under revolutionen var deras sånger med och nu var revolutionen med i deras sånger. Mycket ner från bergen, kämpa på och det är hårt, hårt och hårt som fan. Som Raskens men med mindre grättighet och färre torp, om ni förstår.


Guardabarranco, fågelversionen

Och här sitter jag och gör mig lustig över revolutionen, över lidande, svält och romantik. Ett folk som lidit sig igenom kolonisation, övergrepp från Mr Walker, diktatur och inbördeskrig har tamigfan rätt till hur mycket romantiskt smör de vill.

Så gick mina tankar och Guardabarranco sjöng om obesvarad kärlek i bergen. Alla sjöng med och alla levde sig in. Jag tänkte på hur vi lyckats övertyga Union Fenosa om att deras elräkning var fel. Det var ju bra för oss, men alla dem som vi sett sitta tysta och vänta på sin tur i väntrummet, de som inte vet att tala för sig, som inte vet att skriva en officiell protest och som tar av sig hatten för den snäsiga damen bakom skärmen. De får nog betala.


Guardabarranco, bandversionen

Det är vid såna tillfällen som verkligheten hinner ikapp en. Det är inget datorspel, livet. Inte ens en lek. Det är på riktigt och ibland riktigt jävla allvarligt. Det är vid såna tillfällen jag funderar lite över vad vi egentligen gör här. Visst, vi gör säkert gott på något sätt. MJ skapar massa arbetstillfällen genom förbättrad framtida turismsektor och i CdC anställer vi så många vi kan. Tolv är inte så dåligt efter ett år. Men ändå, det är så mycket lättare för mig än för en stackars fattig bonddräng. De blir uppskörtade högt och lågt och det är svårt att se vad de ska göra åt de. Men de borde åtminstone kunna begära att jag inte gör mig lustig över sånger om deras smärta, även om de rimmar sämre än Arne Hegerfors.

För övrigt är det slitigt. Dillskogen är nedhuggen och upphängd på torken, men basilikadungen är på väg att bli skog och ska nypas och torkas och det ska göras pesto. Som om det inte vore nog är det fullt med grapefrukt, apelsin, cedrat, mandarin, lime och citron i snart sett varenda träd. Chilebuskarna lyser röda och det är bara att plocka och kasta ned i maten. Najs. Macheten är det ideala kokosnötsöppningsinstrumentet har jag lärt mig, i kombination med fisksåsen vi hittade i Costa Rica kan vi nu laga thaimat. Slitigt, men ganska gott.

HA!

MJ gick till elbolaget och sa till dem på skarpen. De slog på strömmen och gav oss till slut ett bud om ett pris för vår el från och med i mars om tusen cordobas. Det är 400 kronor. HA!

Valtider

Du kommer säkert ihåg vår hopplösa kamp mot elbolaget som vill att vi ska betala för ström vi inte fått och inte får. Kampen går vidare. Vi var i Europa en dryg månad alldeles nyss. Vi lämnade pengar hemma så att Griselda skulle kunna betala räkningarna när de kom. Men, det kom inga. De skickar inte ut några så länge vi har ett reklamationsärende som väntar sa de. Därför blev vi lite förvånade när Griselda ringde häromdagen och meddelade att de stängt av strömmen (hon hade gått några kilometer för att hitta en fungerande telefon. Kabeln är stulen igen och telefonbolaget har låtit meddela att de inte tänker byta den innan jul. Som plåster på såren har det visat sig att det finns lite mobiltäckning en kilometer upp på berget – om man har en annan leverantör än vad vi har).


De är för snabba, så är det bara

Eftersom vi är lite trötta på att laga mat i mörker gjorde vi det enda tänkbara och gick ut. När vi sent omsider kom hem tryckte jag på en ljusknapp på pin kiv, och det vart ljus! Det visade sig att de vise från elbolaget bara stängt av strömmen i halva huset. Så efter att ha flyttat kylen till ett annat uttag var det bara att fortsätta som vanligt. Att det är mörkt i sovrummen gör liksom inte så jättemycket. Roligare än så här blir det knappast. Frågan är nu om vi ska klaga eller om vi bara ska fortsätta med strömmen avstängd.


Om det inte var för trädet så

Harm och jag åkte till Estelí för att titta på bilar häromdagen. Vi ska köpa en till El Castillo och i Estelí finns det alltid bilar. Vi letade runt lite och hittade först en indisk jeep som de två studenterna, som också var med, kanske var intresserade av. Efter någon timma eller så visade det sig att den nog inte gick att starta trots försök med allt från olja till magi, vi fortsatte därför. Magi och magi förresten, de knöt ihop två rostiga vajerstycken med en misslyckad robansknop, slog så två enkelknopar i var ände. Öglorna som bildades stoppade de sen in i dragöglan på Raven och i den andra änden på Jeepen. I öglorna stoppade de in skiftnycklar som skulle funka som mothåll när jag drog jeepen. Det tyckte jag var en riktigt dålig idé – low tech när den är som sämst.


Land Cruiser Hardtop 4x4

En bra metod att leta bilar i Nicaragua är att fråga vem som helst man möter om de känner någon som vill sälja en Land Cruiser (eftersom det är vad vi letar efter). Vi hittade några som kanske kunde sälja några. En var inte hemma och en visade sig bo i La Trinidad. När dagen började bli sen åkte vi hem, via La Trinidad. Land Cruiser-mannen i La Trinidad var inte hemma men vi hittade däremot en gammal Lada Niva som intresserade studenterna. Den är vit och ful och eftersom de köpte den dagen efter vet vi också att den luktar illa. Bra gjort av dem och lycka till. Hur de klarade av de legala bitarna vet vi inte, och troligen inte de heller. Mitt tips är att sagan om Nivan fortsätter.


Rizo-kaos

Dagen därpå åkte vi åter till Estelí och fastnade på vägen ut ur Matagalpa Det var presidentkandidat Rizo som var på besök och polisen gjorde sitt allra bästa för att skapa kaos ur ordningen. De lyckades. En timma senare var vi förbi och lite senare i Estelí där Don Armando väntade med sin Land Cruiser. Vi tog den till ”svenskens bilverkstad”, ja Jonas som har verkstaden är svensk, där de tackade för chokladen vi gav dem, kollade på bilen och rekommenderade att vi inte köpte den. Det gjorde vi inte. Don Armando blev sur.

I La Trinidad fick vi kontakt och tittade på en bil, men den var så extrautrustad att, ja den var liksom för mycket. Jakten fortsätter. Vilken dag som helst hittar vi nog en.

Jag sitter och för över vår bokföring till datorvariant. Det är sådär skoj. Idag har jag fört in de anställda. Tolv stycken, jösses! Det börjar bli organisation på riktigt. Bland de absolut bästa vi gjort är ändå att införskaffa en whiteboard. Vi har delat in den i tre delar. En del är fält där vi skriver vad Harm och jag ska göra. En del är vad andra ska göra och den tredje är en veckoplan. Och, osannolikt nog, med en gång det stod där vad jag ska göra de närmaste dagarna blev hjärnan helt avslappnad. Snacka avlastning. Tillsammans med en nyanställd chaufför/distributör/säljare är vi nu nästan som lediga. Vi kan till och med tänka. Varför står inte det tricket på sida ett i alla managementböcker istället för all annan skit där står?


oj

Livet här är som ett datorspel. Att köra bil är att vara beredd på vilket som helst hinder, hela tiden och på riktigt. En flock kor på Storgatan, ett borttaget brunnslock, bilen framför som saknar bromsljus eller en mötande bil som fått fel på styrningen. Och vad som kan hända när människor får det minsta otydliga instruktioner. Jag pratade med vår trädgårdsmästare om att det skulle vara bra med några odlingsbänkar i ett soligt HÖRN av trädgården. Kanske det hörnet, eller det, sa jag och pekade på de båda hörn jag tänkte mig. Visst sa han, lita på mig, jag fixar det under dagen. När jag kom hem hade han gjort en stor och fin bänk (eller heter det säng?) där det var utmärkt för att odla kryddor och sånt, menade han. Och visst var det en bra plats, förutom att den fanns exakt mitt i gräsmattan. Jamen, det är mest sol där sa han. Min kommentar om att det är mer sol mitt i vägen tyckte han var taskig, och det var den ju. Nu är den i alla fall flyttad, men hålet finns kvar. Fast det växer väl ihop på en vecka eller så.

Bizzy

Jag har varit lite upptagen med att skriva och greja på elcastillodelcacao.com för att skriva här. Jag ska ändra på det. Å andra sidan kan ni ju läsa där, väl så läsvärt om jag får vara blygsam.

Det är väl snart vintertid i sveriges land? Så ni kan slappa en hel söndagstimma extra. Vi däremot var i Mexico när de införde sommartid och blev bestulna på en timma. När de stal timmen här var vi här. Det är alltså två stulna timmar i år. Och när de gav tillbaks timmen här var vi i europas land. Surt.

Uniform

I Europas land köpte jag på mig massa böcker. En hel del deckare och sånt eftersom det verkar vara mest det som skrivs numer och man vill ju vara med i strömmen. Under min tid som läsare av deckare och annat med poliser i har jag alltid undrat hur det kommer sig att alla som inte är poliser alltid vet om en annan person är polis eller inte. Någon sorts nedärvd kunskap verkar det, eller magi. Jag har i alla fall inte förmågan. Tills nu, jag såg en polis igår, och fattade direkt att det var en.

Under min tid i Nicaragua har jag hittills träffat en svensk, och han var en vän på besök. Igår åt jag lunch på ett sånt där köpcentrumrestaurangtorg i Managua. Jag åt kinamat. När jag satt där och åt och slötittade på valkampanjande på jättetv:n blev jag inte jätteförvånad, men ganska, när en svensk polis kom bärande på en lunchbricka mot mig. En vanlig svensk polis i vanlig svensk polisuniform, den blå om ni undrar. Så vad göra annat än fråga honom om han kört fel, det hade han. ”Så inåthelvete”, sa han. ”Men det var inte jag som körde, det var han”, fortsatte han och pekade mot kollegan som stod vid en annan restaurang och som också bar uniform. Hepp!

De var här och utbildade poliser, nicaraguanska poliser. Det är nog bra, bara de inte lär dem för bra. Det har sina fördelar med poliser som är något mindre nitiska med bötesblocket, i alla fall i trafiken och i alla fall gentemot mig. Polisen jag pratade med trodde inte det var någon uppenbar risk, åtminstone inte på ett tag. Den uppmärksamma kan spåra sarkasm och frustration här. Men som han sa polisen, vädret är skönt.

Så vi sa smaklig måltid och jag åt vidare. Det är ju val på gång som sagt. På vägen ut från restaurangen stannade jag därför till vid ett bord där gästerna bar skjortor som berättade att de var utsända av EUkommissionen som valobservatörer och frågade dem om hur vi ska gå till väga för att också bli valobservatörer. Efter litet samtalande om det frågade de om mitt medborgarskap och jag såg ingen annan utväg än att erkänna att jag är svensk och då visade det sig att det var de också. Hepp igen!

Att veta att man är tillbaks

Mobilen funkade inte, för den var urladdad och behövde göras något med. Så Marvin, vår nyanställde säljare/chaufför, tog den och åkte iväg. Efter en timma kom han tillbaks med en fungerande telefon som jag skulle ladda genast. Det gick inte. Det var visst taskig kontakt. Då åkte han med mobilen igen och efter några timmar var han tillbaks, nu var det jätteviktigt att den laddades genast för annars skulle batteriet gå sönder. Då gick strömmen. Laddningen fick vänta och det gick bra det med. I Sverige hade jag antagligen fortfarande väntat på att få beställa tid.

Vår landtelefon funkade inte när vi åkte. Någon på kopparjakt stjäl visst kabeln och så sätts den upp och sådär håller det på. När vi åkte var kabeln nysnodd. Den har inte ersatts, telefonbolaget har meddelat att de nog inte kommer att ersätta den heller. Vi är inte lönsamma nog. Nähä, tacka fan för det, vi har ju ingen telefon. Räkningarna kommer förstås som vanligt.

MJ har tillbringat helgen i karibiska havet. Hon åkte militärbåt från Puerto Cabeza till Los Cayos Miskitos. (kolla kartan och eller här). Förutom att det väcker viss avundsjuk är det bra för chokladen hon hade med togs tacksamt emot av turistminister och andra som ska ta en tur till fabriken snart. Sånt är bra. Annat bra är att vi igår efter ganska mycket men och om lyckades registrera oss som exportföretag och dessutom skicka iväg några hundra kilo kakao. Och vi nyanställer.


ett hus vid någon av los cayos. Snodd bild

Annat? Tja, vi har en dillskog på tomten. Vem kunde ana att dill blir två meter hög om man lämnar den några veckor. Och vi plockade in två kg basilika. Det är gott. Vi har besök från en tv- och radiojournalist och två ingenjörstudenter som springer runt och skruvar, grejar, tänker och skickar sms till nyhittade bekantskaper. Det tog en dag att hitta såna. Ballt, fast de såg lite pressade ut i baren i lördags. Ännu ballare var när vi skickade iväg dem till järnaffären för att köpa en fläktpropeller. Det tog också en dag. Men de lärde sig mycket.

Val är det snart och det märks. Överallt kampanj. Jag tror att jag ska informera mig innan jag säger något mer om det. Fast ok, det är många färger och många flaggor. Obegripligt.

Igår stod ett par skor prydligt uppställda mitt på la panamericana. Varför? Jag går till jobbet. Det är varmt och det är sju kilometer. Men går jag bara innan sju funkar det bra. Allra bäst om det finns vatten att duscha med i andra änden.

bara bagage

Det är så härligt att flyga via usa. Först och främst får man valuta för det höga priset på passet. I Europa är ingen intresserad av det men i det härliga usa är det passtitt mest hela tiden. Och titta i iris och på fingeravtrycken. Och väl det är gjort efter någon halvtimma i kö är det på det igen i nästa jättesal där resenärer står på rad.

Det tar tid och man slipper sitta och dega mellan flighterna. Det konstiga är varför bagaget inte hinns med. Till Europa fastnade vårt bagage någonstans och var lite sönder när det väl kom. Det kan ju hända att vi kompenseras för, någon gång. Nu är vår nya väska, och de två andra, någonannanstans än vi, men det gör inte så mycket för det var ingen som hade koll på att vi skulle komma igår så vi hade ändå ingen transport hem. Därför bor vi på hotell i Managua och hoppas på bagage senare idag. Dessutom är det som vanligt övervarmt här. Vad mer är nytt?

Valet, ska jag säga något om valet? OK, det mest fascinerande med det svenska valet är att det är som om det inte fanns. Under valdagen var det helt stilla, som en långfredag. Och så var det statsvetarna i rutan hela kvällen fast det var klart klockan åtta och sen är det väl mest tystnad. Lite prat om att tröttgöran till slut tröttat ut alla och vem som ska få vilken post – i all tysthet. Ingen bryr sig verkar det som och det var väl ungefär som väntat. Om fyra år är det val igen och vem bryr sig? Garfield-demokrati.