Strömlöst avhandlingsslit
Chokladen blir bättre och bättre och godare och godare. Snart kan vi börja sälja den tempererade. Den på bilden är 75 procent god.
utveckling
Mandlar växer inte i Nicaragua. Därför vill vi byta ut mandlarna vi använder mot jordnötter och cashew. Finns det någon annan sorts någonting man kan blanda i tar vi det också. Våra vänner Marc och Ronald, journalist och fotograf, är tillbaks i Nicaragua för att göra en guide. Eller, en sorts tillägg till guider. De skriver en liten bok med tio berättelser från Nicaragua ackompanjerade av bra foton. En berättelse handlar om El Castillo del Cacao (en variant av den ska visst komma i National Geographic – sug på den) och en annan om nationalromen, Flor de Caña.
Jordnötter
Romfabriken och nötodlingen pågår i samma område så det passade utmärkt med en resa där Harm och jag letar nöt, hjälper Ronald och Marc med spanskan, besöker några antikaffärer och har lite trevligt i León. Just det, lite playa också.
Efter att ha mött de båda resenärerna, levererat choklad till våra kunder i León, träffat några nya och köpt ett antikt skrivbord var det bara jordnötter och cashewnötter kvar. Hur man hittar en leverantör? Well, vi tog bilen och körde, när vi såg silos stannade vi och sa till vakten att vi hört av någon att man kunde köpa väldigt bra produkter därinne och att vi vill träffa direktören. Det fick vi och han fick samma story samt lite choklad. Efter det var han jättenöjd med att låta oss köpa jordnötter, cashew och sesamfrön i säck istället för container. Som vanligt ska allt exporteras och eftersom det inte direkt främjar inhemsk processande är det svårt för små fabriker som vår att få tag på råvaror i halvsmå kvantiteter – om man nu inte har råd att ha ett jättelager.
Melass
Dagen efter skulle vi besöka romfabriken och som en god journalist menade Marc att vi måste förbereda oss väl. Med det menade han att vi skulle gå till en restaurang och beställa in en flaska rom och hjälpa honom att komma på frågor. Eftersom Nicaragua är Nicaragua och eftersom vi var i romtrakter så fick vi in två flaskor när vi beställde en. Happy hour liksom. Väl förberedda stod vi morgonen efter och tittade på melassen som flöt så trögt ur en tankbil ned i en jorden. Den luktade sötare än oss, men ändå likt på något sätt.
Utsikt från destillatortornstoppen
Rom alltså. Det börjar med socckerrör. Massor av dem. Och så mal man ned dem och pressar ut saften. Så har man melass. Den jäser man i lite olika steg, sen destillerar man den och lagrar på fat. Flor de Caña (= sockerrörsblomma, som det finns många av nu men som jag glömt fota) äger förstås också sockerrörsfabriken, köper sina fat från whiskydestillerier i USA och Canada – fast det är nog bourbon de menar, och bränner dem lite för gottig smak. Det var något med tanniner och grejer. Romen är i alla fall väldigt god.
Rom till tunna
Jag är ingen fabriksexpert men har ändå besökt några stycken. Volvo såklart, och SAAB och ja, ganska många när jag körde budbil. När man besöker fabriker sådär turistbesökaktigt brukar det hela följa en mall. Man börjar någonstans där man får se bilder av fabriken förr, priser och pampfyllda porträtt och sånt. Sen blir det tur med guide och man får se på dem som arbetar och fråga guiden som oftast vet det som står i manus och just inget mer. Besöket på Flor de Caña började mycket riktigt med kaffe i diplomrummet. Med kex till. Vi satt i direktionsrummet där alla stolar var olika. Hippt även om det inte var menat så.
Romlagring
Sen gick vi runt i fabrikens olika delar lite slumpmässigt (Utan Marc som vägrade gå någonstans över en meter från marken - han har höjdskräck, en av hans typ tjugo fobier. Helt obegripligt hur killen kan resa jorlden runt och besöka de mest märkliga, avlägsna och obskyra platser - alltid i lågskor) och sköt ur oss frågor som guiden inte kunde svara på alls. Så går det när manus inte finns. Men det gjorde inget, vi frågade dem som arbetade lite hursomhelst och fick helt kryptiska svar. Som i kontrollrummet där mannen som var vår Homer Simpson sa att där är mätare si och mätare så och sen gick han och tappade upp ett glas 96-procentigt som han tyckte vi skulle smaka på. Med tanke på vår förberedelse dagen innan var det nog bra att vi bara luktade.
Kvalitetskontroll av flaskor, inte stol
I delen av fabriken där rom hälls på flaskor , etiketteras och packas mer eller mindre utefter ett löpande band är jag ganska säker på att en svensk fabriksrobotmänniska fått svår ångest, alternativt kavlat upp ärmarna och styrt upp hela skiten. Titta på killen ovanför, han sitter och kontrollerar flaskor. Kan de inte skaffa honom en stol som passar, kan man undra. Klart de kan, men varför bry sig, han är ett kontrollorgan, punkt. Men det kan man väl ta. Till och med jag fattar att det inte så listigt att flaskorna kommer upp på bandet för hand, nog måste det finnas mekanik som kan lösa det. Men som sagt, arbetskraft är billigt. Heja modernismen.
Kvalitetskontroll, notera handen som stoppar flaskflödet
Eller kvinnan som kollar ljusbelysta flaskor, kolla bilden ovan, nog kan man ordna så att hon slipper stoppa flödet med handen. Hennes axel mår nog fint efter några år. Men romen är god som sagt. Sett från ett annat perspektiv, som chokladfabrikör med liten fabrik, var det skönt att se att vi inte är helt crazy. Vår etikettering går till så att vi köper färdigprintade etiketter, tidigare printade vi dem på vår printer, och så står de anställda och limmar på dem. Vi tycker den lösningen är sådär och letar efter en förpackningsmaskin och en förpackning som är färdigprintad. Vi skickar ut sisådär tusen förpackningar i månaden. Flor de Caña skickar ut 140.000 lådor med rom i månaden. Varje flaska i de 140.000 lådorna, multiplicera på ni, limmas på förhand. Det vill säga, lim stryks på etiketterna och sen läggs de på flaskorna. Hepp!
Etikettlimning
Sen intervjusamtalade vi med fabrikschefen. Det var den absolut mest kaotiska intervju någon av oss varit med om. Och då har vi ändå gjort några intervjuer sammanlagt. Marc, journalist sen tjugo år. Ronald, proffsfotograf i tio. Harm, antropolog och före detta UNDP-karriärist. Och jag. Nog med skryt. Det var kaotiskt, tro mig. Chefen berättade för oss att Flor de Caña har 93 procent av marknaden. Så jag frågade artigt vilka som hade de andra sju procenten och väntade mig ett svar typ Havana Club och Bacardi. Därför blev jag lite häpen när han sa ”Whiskey, gin, vodka …”. Och så tillade han, ”men de mesta av dem är det vi som importerar”! Det är att äga marknaden det.
Romlager
Sen rotade han fram en 23årig rom ur gömmorna och vi smakade i tur och ordning 7årig, 12årig, 15årig, 18årig och den 23åriga. Alla var bäst, på sitt sätt. Sen var klockan ett och vi släppte av de två. Vid två skulle Ronald bestiga en vulkan, en helt svart vulkan, för en annan historia. Jag ska träffa honom på söndag, det ska bli kul att höra hur kul det var att knalla upp på vulkanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar