Bland delis

Ett riktigt bra tricks var att ta oss hem via NYC. Lätt förvirrade togs det mesta ur vår anpassning till Latinamerika ur oss. Vi började gå fort fast vi inte hade bråttom, som man ju ska. Vi slutade efter några rejäla åthutningar av lokalbefolkningen att le och småprata och blev istället ocharmigt strama - det ligger nära för oss så det var inte svårt. Bästa lektionen var ändå den uniformerade portvakten som när vi gjorde sällskap många andra som satt på skyskrapans marmortrottoarmur och mumsade delimat. Vi satte oss alltså där vi också. MJ som var lite trött i benen efter mycket marscherande la sig med fötterna upp och tio sekunder senare kom vakten och sa åt henne att resa sig upp till sittande. Hon sa då att eftersom hon var påtagligt gravid kunde hon kanske får vila lite varpå han svarade att vila kan man unna sig hemma. Där fick vi oss. Liga och drälla sådär, förfula miljön och sånt.

Hemma i Sveriges land fortsätter anpassningen till kranvatten som går att använda (både varmt och kallt!), kortbetalningar och så kan man inte köpa kuponger på vagnen längre. Det är svårt men det går.

Den globala nedkylningseffekten som tillverkar kylan är ändå värst. Värm upp regnet!

Joey Tempest

Sista dagen i Managua på ett bra tag. På köpecentrat spelar de som vanligt The final countdown, ur en bil jag delar trafikljus och avgas med strömmar Toto. Punkten över bägaren kommer från ett komplett PA på ett lastbilsflak, med dist från überhög volym och allt: Gary Moores sega hit från förr.

Vår bilstereo vägrar att släppa ur sig CD som är i. Så har det varit sista månaden och vi är för lata för att be någon fixa, eller för att dra ut den med pincett. Jag säger inte att vi är mycket bättre än de andra, men Jamiroqai måste väl ändå vara mer ok än Toto?

Nå, frågan får gå till Frijolit@ om några år. Det sägs ju att foster greppar musik de sista månaderna och vi har alltså präglat vårt med Jamiroqai. Hepp, makt är skoj!

I övrigt är allt som vanligt här i stan. Varmt, stökigt och ganska fult. Men fisken är bra. Och billig. Alla säger välkommen åter och så blir det såklart.

Räkna ned och räkna upp

Nu är det bara dagar kvar tills vi åker härifrån. På hippt blobbvis borde det därför komma en massa ironiska och övertänkta listor. Det gör det inte. Bara det här:

Det känns ok att lämna bakom sig …
- Fordon med dieselkvast värdig ett 1890-tals Rurhkraftverk.
- Bussar med röda strålkastare fram
- Hunden som är ensam och skäller hela dagarna i huset bredvid kontoret
- Strömavbrott mellan 07-15 och senaste veckan dessutom 18-21
- Den übergropiga vägen
- Kackerlackor
- Myggrädsla
- Nolltoleranstrafiken, det vill säga ingen tolererar andra trafikanter
- Taxibilar som stannar där de stör mest, alternativt kör där och så att de stör mest
- Att slänga toalettpappret i papperskorgen och inte i toaletten
- Kalla duschar
- Öl som bara funkar till att släcka törsten med
- Knappt utbud av det mesta
- Alla überdåliga vägar
- En bredbandsfri bostad
- Städer utan torg
- Överdriven värme
- Hundar som bor, är och finns överallt
- Dödade ormar
- Djur som har sig på taket om nätterna (säkert ormar)
- Tak som ramlar ned över trottoaren
- Strul
- Berget
- Färskost
- Kor på gatan
- Laptop (varför kan ingen fixa en laptop man kan höja skärmen på?)
- Resande
- Fukt
- Direct-tv
- Union Fenosa

Det känns surt att lämna bakom sig …
- Criseyda
- Criseyda
- Criseyda
- Värme
- Tropikerna
- Berget
- Rom
- Såna som vi känner
- Pelibuey
- Kaffe
- Vulkaner
- Drinkar för 30 córdobas
- Resandet
- Att allt ordnar sig
- Klimatet
- Våra kolibris
- Molnmorgnar
- Las Playas
- Bredbandslösheten hemma
- Telefonlösheten hemma
- Poolen
- Nicaragua
- Mäktiga åskväder
- Det nyöppnade, och högst dugliga, kaféet
- Apelsiner, citron, grapefrukt, mandariner och lime i trädgården
- Hängmatteterrasen
- Hängmattorna
- Gasspis
- Softa helger utan el
- Folk som ser glada ut i trafiken

Kameradöd

Vår kamera passade på att dö nu när det ändå inte är så mycket tid kvar. Störande, men mycket bättre nu än förr. Det som stör mest är att en blomma jag planterade för ett år sedan för att locka kolibrier just vid hängmattan äntligen har börjat fungera. I går parkerade jag mig själv i mattan och skulle fota de små - då funkade inte kameran. Jävla skit. Fotona nedan är de sista som kom ur burken, det kommer väl nya väl vi kommer till Sveriges land där man kan laga slikt.


Dans en lördagsmorgon, en bild på begäran


Amber bygger muskler


Spindelnätet envisades med att flytta sig i blåsten och skärpan med det. Det var därför jag bestämde mig för kolibris så länge ... i alla fall, lattjo spindel


Citrusträden i trädgården är fulla av frukt

Nystartat

Doña Criseydas pan del Norte, eller vad det nu heter är redo att starta. Med nyinköpt ugn och storstilade planer på ett bambutak under vilket ugn, stolar, bord och placeras i skydd så att folk kan sitta och äta en tallrik till brödet. Vår uppgift är just ingen, förutom att hjälpa till med investeringen försöker vi råda bäst vi kan. Det är lätt att ta till i överkant när det ska startas upp och så står man där med lite för många bollar på marken. Omvänt är det svårt för alla organisationer att växla, så det är lika bra att börja med önskad storlek genast. På det viset råder jag, som alla fattar gör Cris som hon vill ändå, för vem kan lyssna till en som säger å ena och å andra sidan - särskilt som de är två och säger emot varandra ständigt.

Hon vet vad hon vill som sagt och efter att vi ägnat några dagar till att köra runt tillsammans och titta på andra små matställen att inspireras av samt att hitta en kurs för kvinnor-som-startar-eget-utan-tidigare-erfarenhet känns det hela habilt. Så kan det gå om man lär sig baka bröd.

Nu borde jag ha haft ett foto av ugnen och Criseyda, men fotandet och bloggen har som ni märkt varit i träda en tid. Beroende på tja, besök från vänner (bilderna på hammarhaj borde mejlas!), mycket jobbande och andra mindra bra ursäkter jag kan komma på. Jag ska skärpa mig.

Andra tider

Nu är det bara några få ynka veckor kvar innan vi lämnar Nicarauga för ett bra tag. Det har satt sig i huvvet till slut och vi både vill och inte resa. Å ena sidan ska det bli skönt att leva med elektricitet dygnet runt, telefon, Internet och gränslöst utbud. Å andra sidan är just detsamma något skrämmande. Varför ständigt vara online och ständigt sms:ande och ständigt shoppande? Men, som vi säger, vi kan ju alltid flytta igen om det blir för hårt, svårt och kallt.

I vilket fall, vi åker alltså till Sverige i slutet av augusti. Men än är det bloggtid. Och den kommer inte att läggas ned, trots de senaste månadernas paus, låt oss se vad den blir.

Som var och en förstår av de många sura inläggen där det klagas på det mesta i samtiden har vi beslutat oss för att skaffa barn. Det var ett tag sen, nu är det bara elva beräknade veckor kvar till ankomst. Frågorna är många. Hur är det att flyga med barn, nog är det listigt att bo i ett land med många barn så att det finns många som kan dela på arbetet – Afrika till exempel, hur stort är barnbidraget, finns dagis eller det nedlagt i Linnéstan, och så vidare. Men först ska vi till Sveriges land och ta kontakt med det som alla pratar om men ingen kan mejla: MVC. Resten ger sig nog.


Playa Coco