Tjoff , sa det

Det här är Margine. För några månader sen hade hon skrivbordet bredvid MJ. Sen blev hon, som den sandinst och revolutionshjälte hon är, kulturminister. Daniel kallade och hon lämnade sitt jobb för NGOn. Jag har sedan dess haft henns skrivbord när jag lekt arbete.

I söndags intervjudades Margine och var då inte helt positiv, kritisk faktiskt, till att Daniel gav originaltexter av nationalskalden Rubén Darío till sin kompis Hugo Chavez. Ingen följer lagen, skrev i La Prensa att Margine sagt. Nästa dag låg det en lapp från Daniel på hennes skrivbord. Han ville se hennes avskedsansökan. Hon skrev den och gick hem, på utsidan stod pressen och tog foto och bad om kommentar. Med tanke på hur mycket blod som flutit för yttrandefriheten i det här landet är det som nu sker sorgligt, men som den soldat jag är gör jag vad partiet säger åt mig, sa Margine och åkte vidare till Matagalpa. Så var hon inte minister mer.

Som skandalforskare borde jag säga något. Och visst. Två saker.

1. Yttranderätt är inte yttrandeskyldighet. Det finns alltid en social kontext. Jobbar man på Burger King måste man inte hylla Sibyllakorv på arbetstid. Inte heller bör man säga texasgubbe eller bögfrågor om man är minister hos Göran. Även om man får. Det är inte smart helt enkelt. Om det nu inte är värt priset förstås. Jag menar, det kan ju vara värt ett jobb att hoppa upp och säga att Philip Morris gör mördarcigaretter. Eller att Daniel är korrupt. Men det verkar inte vara fallet här, Margine verkar förvånad över att Daniel inte tålde att hon var kritisk mot henne. Det förvånar, ingen regeringschef vill ha ministrar som är emot dem. Inte ens Pagrotsky skulle vilja det. Och nej, jag är inte för några inskränkningar i friheten att yttra sig - jag menar att det är bra att tänka efter vad det är värt att sumpa jobbet för och vad inte.

2. Daniels agerande är klumpigt. Att han vill byta kulturminister förvånar inte. Vilken chef vill ha en en sub som pratar illa om en i pressen? Men man sparkar dem inte därför. Nej, man säger till sin sub att hon ska gå om tre månader, för att göra något vem vet vad. Tills dess ska de se ut som om allt är som vanligt. Sen går suben när tiden är kommen och ger nöjd en presskonferens där han säger att det varit bra men nu dök det upp bla bla bla och Daniel är bra bra bra. Så slipper regeringschefen att ha en minister som går av skämmiga skäl. Så som Jan O Karlsson stannade ett helt år efter debaklet och gick efter gott värv och goda insatser, som Göran på ett ungefär uttryckte det.

Daniel borde lära sig lite smoothness av sina kolleger, Göran och dom. Well, sen jag sett ordförande Persson kanske han borde lära sig av någon annan. Imorgon åker vi till Cuba och jag läser i tidningen att Fidel är på benen igen. Kanske kunde han tipsa lite?


Länk till La Prensa och en artikel om Margine

Calle für alle

Barn, alla, bilar, lossning och lastning, kor, fotboll, cyklar, försäljning, hästparkering, tvätt, galleri, kärlek, verkstad - gatan är för alla och för allt. Det finns ingen annan plats som är lika bra för alla att vara på. Därför måste man samsas och inte tro att gatan är för trafikanter (bil och till nöds buss som god pendlande svensk kan uppfatta situationen), som om de på något sätt skulle vara viktigare. För det första så finns det ingen annan plats att vara på, trottoarer finns sällan, parker och lekplatser likaså, och var säljer man bättre än där alla är, var ska man annars träffas och prata? För det andra är det fler som inte har bil än som har.

Matagalpa är lite brant, det vet den som varit där. Så när det spelas boll på gatan är jobbet för den som springer och hämtar bollen på riktigt - går det för långsamt blir det stryk, här som på alla andra platser. I den brantaste backen vi åker i om morgnarna och om eftermiddagarna är det nästan alltid match. Det vill till att passa på att åka förbi i en paus. Valet är annars att utsätta sig för buande, eller att bollkillen får slita ut sig för vår skull.

För övrigt blommar det mesta och det är utbyte bland djuren. Bland annat har det kommit en ny kolibri. Om de andra är små är den här jätteliten. Som ett Toy utan papper ungefär, fast formad som en fågel då. Den är svårfotad.

I skogen är det fullt med nya grillos, eller skalbaggssyrsor eller vad de heter - de som väsnas. De låter som mopeder, exakt som en sachs compact med jackad kolv och dragen plugg uppför ett litet motlut. På springrundan är det så starkt att jag skulle hålla för öronen vissa sträckor om det inte vore totalt omöjligt av manlighetsskäl. Att jag springer runt med pulsklocka och tights där alla andra har machete och eller sitter till häst tål jag däremot.

Det är sommar ...

... och lite dammigt på en del vägar. Här på vägen mellan San Isidro och León. Hos oss regnar det lite lätt otippat ibland och basilikan växer med överväxel. I morse plockade jag två matkassar fulla. Hur mycket basilika kan man äta innan det blir farligt?

Deprimerande fattig

Människor här är fattiga, de bor med jordgolv i husen, de har enkla kläder och att gå på McDonald's är för många bara en dröm, även om vi dömer den som tveksam. Det är lätt att tänka att de har det "som i Sverige för hundrafemtio år sedan". Lika lätt som fel.

För det första och andra är det inte Sverige för hundrafemtio år sedan utan Nicaragua nu. Vi behöver inte jämföra, det är inte det jag är ute och far efter. Det var nog fan jävligt i Sverige och det är jävligt här och nu. Men, det fanns ingen TV för hundrafemtio år sedan, inte radio heller och tidningarna var inte som de är idag - mest av allt var de färre. Allt det finns idag, vilket medför att fattiga idag vet bättre om hur inihelvete fattiga de är.

Jag föreställer mig att det är enklare att leva med att tre, fyra familjer i byn, några fler i bruksstaden och kanske hundratusen i stora städer är mycket mycket rikare än jag än att se på en såpa där det med önskvärd tydlighet framgår att hela världsdelar är rikare än jag (inte minst hela den egna världsdelen, Nicaragua är Amerikas fattigaste land näst Haiti). Det slapp hjonen i Katthult.

Med fattigdom kommer självklart mindre resurser, men det tror jag inte är det värsta. Jag menar, vem som helst kan väl leva knappt. Det finns fullt av rika asketer. Hånfullt sitter de där och vägrar ta för sig av vad de ändå inte delar ut. Det värsta tror jag är insikten om hur fattigdomen förföljer en, hur det inte går att komma bort från den i livet. Den tunga depressionen lägger sig över en. Vi bor i en av de fattigare delarna av Nicaragua och i takt med att vi får vänner i lokalsamhället växer insikten om hur många det är som är djupt deprimerade omkring oss. Jamen tacka fan för det! Vad skulle de annars vara, glättigt fattiga? Lustfyllt hungriga? Hippt undernärda? Utan chans, men på rätt sätt? Outbildad men snygg? Fattigdomen är ett stort hål och prozac är dyrt.

Till och med att ta livet av sig på ett skönt sätt är dyrt. Så metoderna blir de gamla beprövade, hängning till exempel, som en femtonårig brorson till en bekant lyckades med i helgen. Viss utveckling sker dock. I ladugårdar används starka kemikalier för att hålla rent. De är starka och äter man dem dör man, men inte snabbt utan plågsamt, långsamt och högljutt. Det lyckades en kvinna med häromsistens. Först barnen, sen hon själv.

Alltmedan vi i rik-rikena håller oss med den romantiserade bilden av den lyckliga fattiga. Fan, snart kommer väl någon och säger att horor också är lyckliga.

Hämningskrängaren

Två hepp i ett. När MJ och jag tog oss från Matagalpa till idag så började det smattra bekant från under bilen. Det var stål mot stål och det är ju som det är med det. Så vi gjorde vad vi kan, vi stannade, gick ur, böjde oss och tittade, kände lite på hjulet och jodå, där är en grej som ser ut att vara av. Hmm, men när jag tog i hjulet så satt det fast tillräckligt tyckte vi och fortsatte - ska man till Managua så ska man. Mycket riktigt höll det lätt hela vägen till Managua där MJ hastade in till ett möte och jag fick ett tips om en verkstad. Dit åkte jag. De sa att det var vad jag tror heter krängningshämmaren (låter lite som en del i örat, men vad vet jag).

Varför ska krängningar hämmas, tänkte jag där jag stod och väntade på världens varmaste asfaltsplätt, väl i lä bakom murar. I sätet bredvid mig låg våra två Cubabiljetter och log. Jag tänker mig att på Cuba blir det till att kränga sina hämningar, de kanske kan vara värda tre fyra salsasvängar?

Så togs svetsen fram och och mecken la sig ned på asfaltsgrillen och ryckte och drog och sen sa han, håll här och där låg vi sen båda två och tittade in i svetslågan en stund. Om svetsen var varmare än asfalten vet jag inte, men lagningen ser enligt min proffsiga bedömning bra ut.

INSS

För den som är riktigt, riktigt sugen på lite gammaldags byråkrati har jag ett ovärderligt tips. INSS - Instituto Nicaragüense de Seguridad Social. Socialförsäkringen med svenska ord. Förut lät vi Robimson, ekonomikillen på CdC göra det men nu är bollen min (MJ jobbar ju) och det är sååå jävla jobbigt. En privat försäkring åt Criseyda blir alltmer lockande för varje gång jag tänker på det. Svensk byråkrati är underbar, glöm aldrig det.

Smörblogg

Dolly med föräldrar har varit på besök. Sen åkte de och det blev lite tomt, bilen är smulren och det ligger ingen gröt på borden och Criseyda måste nöja sig med tråkiga oss igen. Inget blont barn med ödleögon i sikte (ja, de har samma färg sa Tirso trädgårdsmästare som förklaring till smeknamnet Lagartita). Men vi klarar oss. Dessutom är det inte långt till Granada. Tack för bra musik!


Familjen Dolly i skogen

Köpa choklad som folk

Efter två och halv månads gnabbande har det så äntligen blivit klart. CdC och jag går åt olika håll. Pappersarbete och förhandlande avklarat. En seg och inte direkt lärorik process.

Lite vanlig allmän regnskog i vardagsrummet

Vi körde lite tidigare till Managua idag för vi ville svänga förbi Masaya och prata med möbelsnickare Robert. Vi skulle beställa möbler och då kan man väl gå upp klockan fem. Lite regnskog piggar alltid upp. Efter prat om design och trä och bla bla bla beställde vi så våra möbler. Ett bord, sex stolar och en bokhylla. Allt i cedro macho. Det känns ruggigt vuxet men också skönt att inte gå från möbelhandlaren med ett platt paket.


Alla möbler har visst namn, den här heter Timido

Helst hade jag velat visa bilder från projektet "Un Árbol" som Danida tillsammans med Simplementeme Madera, vår möbesnickare Robert och några andra följde en cedro macho från skogen till ja, till vad det nu blev av det, men såna bilder har jag inga läs mer om trädet här. Istället får ni se en på kompisen till vår lilla bokhylla och en likadan stol. Alltid något. Priset kan ni ju fundera över.


Våra stolar ser ut så här

Robert är inte bara möbelsnickare. På helgerna tar han på sig en annan sele och flyger hanglider. Han ger kurser. Hmm, intressant. Vi återkommer.

Köpa köpa köpa

Salvador arbetar som CPF, Cuerpo Protección Física, eller som vi säger på svenska: vakt. (På spanska spanska säger man guarda eller vigilante) men efter kriget mot Somozas guardas är det ett omöjligt ord annat än som invektiv.) Han jobbar tolv timmar om dygnet minus en dag i veckan. Varannan vecka natt och varannan dag. För det tjänar han mindre än 200 dollar i månaden. Jag säger det igen, mindre än 200 dollar i månaden. Han har fru och de har barn. De är fattiga, frun fick äntligen jobb, som hushållerska hos Yanni, i höstas. Men nu har han flyttat till Managua och hon är åter utan arbete och de familjen är igen med mindre pengar.

Någon gång varje månad, senast förra veckan, frågar Salvador mig om han kan få låna lite pengar till medicin till dottern eller kanske är det en räkning som är lite svår att betala innan nästa löning. Tio dollar här och fem där. Han betalar alltid tillbaks.

Igår visade Salvador mig sin mobiltelefon. För det måste han förstås ha en, utan telefon i bältet är man som bekant ingen. För så är det ju, statussymboler är som allra viktigast för de fattiga. Telefoner är ju dessutom lättköpta, en dollar bara, som de säger i reklamen. Senare kostnader talar reklam som sagt ganska tyst om. Så, det är väl bara att vänta. Under tiden ringer jag Salvador någon ibland så att han åtminstone känner att han får valuta för sina sura slantar.

pust

Det är väl fyrtioårskris. Nu har jag sprungit fler än tio gånger under fyra veckor så jag kan säga att jag springer på riktigt, banan är hemsk det är brant brant upp upp och ned och upp och aldrig rakt fram i sex kilometer och första gången tog det tolv minuter längre tid än igår och kanske jag kan springa hela vägen om tre månader och i vilket fall som helst är att glo på mig det ett senaste folknöjet på berget om ni undrar varför jag skriver så här med annan grammatik så är det för att jag läst Lundell och det är väl därför jag hippar mig med att nämna kris. HA!