Vi har det i oss

Det tar några minuter att komma över förlägenheten, sen är det ingen hejd på dem. Trängseln är stor och Luz Marina, Meyling, Hazel och jag svarar på frågor och fredar oss så gott vi kan. Vi är i El Castillos kök och har besök från femtio campesinas, det vill säga kvinnor från landsbygden, bondfolk. De har med sig många barn men inte en enda hund mer än borghunden Whiskey (som egentligen heter Tiskey men det vet hon inte om).


Visa fabrik

De femtio som skulle ha varit trettio (redan det var för många)har gått en kurs i allmän kunskap om lite av varje, som tillexempel hushållskeonomi, gender, hygien, agrikultur och annat. Flera av dem producerar kakao och självklart skulle de besöka El Castillo del Cacao. Det gör för övrigt fler och fler, vi ger några guidade turer i veckan. Vi har ansökt om att bli officiell turistattraktion och hoppas kunna anställa en guide som också kan demonstrera chokladproduktion och sälja choklad och annat, Castillo-shopen, innan jul helst.(ALLA borgar säljer grejer.)


1 kg choklad

Men nu var det de femtio det handlade om. De stod där på borggården och var sådär nyfikkna som Robert, Arvid och hon som jag inte kommer ihåg namnet på men som Robert försöker lära engelska fast han inte kan. Men hon tror och det funkar ju som raggteknik. Där stod de alltså och välkomna sa jag och de sa blygt hej och tack och jag blabbade på om kakao och bla bla bla. Det är inte ofta jag har haft en grupps uppmärksamhet så odelad.


Chokladsmakning

I vanliga fall kommer besökarna om kvällarna Harm och jag turas om som guider. Men nu var det dag och ett utmärkt tillfälle för Luz Marina och de andra att visa hur duktiga de är. Efter tre dagars nervositet var det så dags för dem att visa El Castillo. Jag inledde och bredvid stod Luz Marina och var otålig, hon ville ha ordet, hon fick det och aldrig att hon lämnar det åter. Där stod de tre och briljerade, demonstrerade, svarade på frågor och sålde choklad som om de aldrig gjort annat. Jävlar vad bra gjort, tycker jag. Delegering när den är som bäst. Nu talar de mest om nästa gång de får showa. Det är om några veckor. Det är mycket vi inte vet att vi har i oss.

Vår rav har varit på Ometepe (ön med vulkaner på, tre, fyra timmar härifrån, se (www.vianica.com). En av MJs kolleger är från Ometepe och hans mamma dog i dagarna. Kistorna är inte fina nog på ön sa han och köpte en i Matagalpa. Transporten stod raven för. Jag såg det inte men jag kan tänka mig att det var snyggt med en kista på taket mot den gröna färgen. Under tiden har jag kört en röd pickup som sett bättre dagar. Den gnisslar och stånkar och luktar olja och något mer obestämbart. Som en pickup ska vara. Jag sitter där bakom ratten och lyssnar på Jonny Cash och Bonny Tyler (eller om det var Rod Stewart) och det känns så där cowboy, i samklang med omgivningen liksom. När jag tankar häller jag lite olja i mototn, lite vätska så att kopplingen inte ger sig och som om det inte är nog så har jag grejer på flaket också. Det visste jag inte att jag hade i mig. Fattas bara keps och boots,
eh, jag kanske kan bo i Norrland en dag!?