Det ska fan vad gud

Utefter vägen står barn och viftar med handen och vill ha betalt för att de fyller igen hålen. Vid sidan av vägen gräver de upp lite jord och så reparerar de sin vägsnutt så gott de kan. Ett i stort sett meningslöst arbete eftersom första bästa regnskur sköljer bort rubbet. Barn som står sådär och arbetar mitt på vägen mitt på dagen är en vanlig syn i länder med stor utvecklingspotential. Om de inte står där är det ett bra varningstecken. Kanske är det natt och man bör sova, eller så väntar en orkan bakom berget eller så är det kriget som har kommit. Vi är inte emot barnen, inte alls. Men vi är mycket emot människor som ger dem pengar. Det vill vi se mindre av.

Visserligen gör väglagarbarnen något till skillnad från de som bara tigger rakt upp och ned. Men det gör det inte bättre. Det visar att de har initiativ, men det är ändå kasst. Det är det här med tiggande, det är ju så svårt att hantera. Men, att ge efter är att ge efter för sitt eget dåliga samvete, inte att ge för att hjälpa. Häromdagen pratade jag med tre småkillar som brukar arbeta på på vägen jag kör för att komma hem. De kom upp till El Castillo och undrade om de kunde städa lite, mot betalning. Jag frågade dem hur mycket de tjänar på en dag på sin snutt av vägen. Sisådär 30-40 Cordobas, sa de. Femton, tjugo kronor alltså. Säg att de gör 150 Cordobas i veckan, det är 600 i månaden. Det är inte ovanligt att trädgårdsmästare, hemhjälp eller lantbruksarbetare tjänar tusen, plus minus några hundra. Barnen tjänar alltså ganska bra.

Varför går ni inte till skolan, frågade jag. För att vi inte har råd med skor, sa de. Jo, tjena. Här har vi alltså tre barn som istället för att vara i skolan arbetar utefter vägen. Säkert bidrar deras arbete till familjekassan och det är ju bättre än att de skulle använda pengarna till lim att sniffa. I själva verket hjälper deras pappa ofta till att gräva upp jord ur vägkanten. Och det kan man ju förstå, alla slantar räknas. Men sen då, ska barnen fylla hål i vägen hela livet? Vad händer om regeringen mot alla odds lagar vägarna?

Den enda anledningen till att barnen står där dag efter dag är att vi som kör förbi inte klarar av att stå emot och tänka ett steg längre. Vi måste göra det som vi brukar säga är skillnaden mot vuxna och barn, tänka ett steg längre och reflektera. Men ok, jag menar inte att vi inte kan vara empatiska och att vi inte bör ge. Men ge med hjärna istället för med den den där muskeln i bröstet. Vissa tiggare ger jag rakt av, direkt. I Luanda var det lätt. De utan vare sig armar och ben och armar fick. Jag skiter i om de blir rika på sitt tiggande, de kan få ändå. De spetälska likaså och föralldel de som bara saknar sina benn eller armar). Gatubarn som är riktiga gatubarn och inte fake-varianten med föräldrarna bakom hörnet kan också få (man måste kolla var barnen bor och fråga barnchefen i kvarteret om också den här ungen är ett gatubarn. Lite lurigt men man lär sig snart), men då tycker jag det är bra om de gör något för pengen. Tillexempel tvättar bilen, bär vad man handlar på marknaden eller varnar en för potentiell fara.

Det känns sådär att låta barn arbeta för en, men återigen, det hjälper att fundera över varför man tvingar dem att göra något för pengar och inte bara få. I Nicaragua är det fattigt, men inte lika fattigt som i Angola och det är svårare att veta vem som är vem och vem som behöver mer än en annan. Men det går. Med tid och kunskap. Det är av det här skälet jag inte gillar godtyckligt bistånd, tillexempel de fadderorganisationer som ordnar faddrar till söta barn snarare än fula, misshandlade och outvecklade barn (vem vill ha ett foto hemma i billy-hyllan på ett snorigt, smutsigt, utmärglat fadderbarn med näsan i en limpåse när det finns söta, lite mer chict fattiga barn?). Professionellt bistånd, det vill vi ser mer av. Om vi nu alls ska ha bistånd, men det är en annan diskussion för en annan dag.

Vi vill också se mindre av strömavbrott, telefonstrul, internetfrånvaro och vattenmeck. De senaste tre dagarna har strömmen stängts av klockan åtta på morgonen och kommit tillbaks runt ett. Elbolaget stänger av för ”att förbättra sina system”. Jaha, och vi som behöver el för att producera något då? Vem betalar de tre anställda som inte kan göra något på hela dagen och vad ska vi sälja till våra kunder när vi inte kan göra choklad? Telefonen funkar ibland. Mer i stad än utanför. Men ok, det går att lära sig leva utan telefon. Men internet? Det är hemskt utan, man kan inte göra något. Testa att arbeta några dagar utan och se själva. Vatten, åh, pust. El Castillo får vatten från en brunn. Den torkade ut under torrperioden och vi fick vatten med lastbil, ibland och ibland inte. Nu börjar den fylllas på igen men det är ett ständigt meckande med pumpar, slangar och takrännor. Sen ska vattnet filtreras och bla bla bla. Så mycket tid jämfört med en fungerande kran i väggen. Såna skulle vi vilja vi se fler av.

Byråkratin orkar jag inte gå in på, låt mig bara säga att momsredovisningen och betalningen är väldigt mycket enklare adminstrerad i Sverige. Men att den offentliga apparaten inte är helt funkis än är inte bara dåligt. Fastigheten där El Castillo finns var innan Harm började bygga borgen där en tomt med ett bostadshus på. Nu är den en tomt med en chokladfabrik, och ett bostadshus på. Inom snart kommer El Castillo köpa fastigheten och därmed kommer huset att bli kontor, besökscentrum och lite annat. På tomten kommer vi anlägga en del saker som förrådslokaler, övernattningskabiner och tja, en park. Det vill säga ändamålet med fastigheten kommer att ändras avsevärt. Det är rätt struligt för att inte säga omöjligt att tänka sig en liknande manöver i Europa. Mycket smidigt. För oss i alla fall. Vad grannen säger om ökad trafik? Tja, här hycklar jag och säger att vi följer regler som finns. Omoraliskt såklart, men smidigt.

Här skulle jag kunna fortsätta och bitcha om kor (är jag i Indien?, som det heter i ”Mannen på taket”?) och hästar (ensamma, promenerande hästar) mitt i gatan, eller taxixchaufförer som inte hajar att när de stannar så måste alla andra också stanna så länge de inte flyttar sig. Men, det blir för bitchigt. Låt mig istället ta upp äckligt positiva saker med livet vi lever här. Livskvalitet liksom. Ta bara en sån sak som plocka ingredienserna till sin mojito i trädgården. Eller att aldrig behöva mer än en kortärmad skjorta (fast vi behöver långbyxor av sociala skäl, och kan inte bara gå i flipflops av samma skäl), det är grilläge varje kväll (fast vi grillar inte) och vill vi dyka är det tre timmar till antingen Stilla havet eller fem till Karibien och Roatan. Folk är trevliga, välmenande och goda människor som vi kommer bra överens med. Det är en sanslös lyx att ha Griselda som ser till att huset är rent och i ordning. Vi har saknat tidning hemma men kom häromdagen på att Jimmy trädgårdsmästare varje morgon kommer med buss från Matagalpa. Så nu köper han tidningen åt oss varje dag, vi har den vid dörren klockan sju. Sen kan Griselda läsa den när vi gått, Jimmy läser den på bussen. Vi får tidningen och Jimmy får lite extrakulor, tio dollar i månaden (han tvättar också vår bil när det behövs) och alla läser vi tidningen. Så redigt.

Glad midsommar förresten.