Igår skypemöttes vi på CdC. Vi här och resten i Holland. Medans vi satt där och pratade kom våra vänner kakaoproducenterna med ett och ett halvt ton kakao. De hade tagit bussen med säckar och allt. Vi fortsatte mötet och diskuterade bizniz och gick de runt och kollade. Vårt samtal slutade bland annat med att en av de två i Holland beslutade överföra 85 tusen så att vi kan fylla en container med kakao och skicka till Spanien, fina friska tio tusen i vinst på ganska liten insats.
Så la vi på och sa hej till kakaofolket, tack för kakaon har ni 25 ton till? Hej sa de, den där Nivan, är den till salu? Ja, sa Harm, ge mig åtta säckar kakao gratis och den är din. Och så blev det. Det var inte särskilt roligt att äga den, men det var kul att bli av med den. Sämre bil kommer jag aldrig att ha.
tisdag, januari 16, 2007
måndag, januari 15, 2007
Jag mötte Harm idag
Han åkte förbi i sin bil emot stan. Våra verktyg hade blivit stulna ur förrådet, ett bra tillfälle att köpa nya. Jag kom i Nivan, bogserad åt andra hållet. Men det är ok, så länge det händer dagtid med folk i närheten är det helt ok, litet break från vardagen. Sen kom jag till jobbet och upptäckte att eposten blivit blockad för vår leverantör fått för sig att vi är en spamcentral. Tjoho!
Första året är värst?
De senaste månaderna har varit lite lätt frustrerande och upptagna. Och så var det ju semester. Här ett litet axplock. Först från chokladfabriken med glidning mot annat allteftersom.
Lagom till jul
Strömmen har brutits regelbundet och oregelbundet. Vi beslöt därför att köpa en generator. När det var beslutat hade vi ström i en månad, varpå vi beslöt att vi kanske kunde vänta med inköpet, 5000 dollar för dieselstök är ändå inget man gärna vill köpa. Väl vi beslutat oss för att vänta försvann strömmen för en hel månad, vem vet om det är ransonering, kassa kablar eller Murphy. Så vi väntar. I förra veckan installerades Daniel som president. Han, Hugo Chavez (som genom att vara två timmar sen sköt upp hela invigningen) Evo Morales och Fidels bror höll om varandra och var såta vänner,.
I dykbåten, Roatán
För George W och dom betyder det säkert något otäckt, för oss ett hopp om att säker tillgång på venezuelaolja kan säkra strömförbrukningen här. Vi får se, under tiden är strömsituationen något att bli nuts över. Häromdagen hörde vi en högtalarbil kalla folk till demonstrationer mot Union Fenosa (elbolaget) som är spanskt. Man vill kasta ut dem och återgå till offentligt ägande. Heja!
I början av december fick vi ADSL till El Castillo, det var helt otroligt skönt ända tills de stal kabeln och vi varken hade telefon eller webb. Så höll det på ett tag och nu har vi webb, men inte telefon – hur det nu är möjligt. Det är ganska frustrerande att veta att kunder ringer och det låter som om ingen svarar vecka ut och vecka in. Om man vill förlora kunder så är att inte svara i telefon ett bra sätt. Nåja, vi ringer telebolaget varje dag och anmäler och varje dag säger de att felet ska åtgärdas inom 48 timmar, alltid lika trevliga vilket alltid är något.
Fena i grotta, Roatán
Och så el Chocomovil, CdCs första bil. Efter tre veckor på verkstad där den piffades upp och lagades till på en verkstad i Estelí (den är svenskägd och vi har bra erfarenheter från den – till skillnad från en del andra där, mja, det är andra historier) för närmare 3000 dollar. Eftersom den tämligen enkelt rymmer sex passagerare var planen var att ha den i bra skick och med nummerplåtar lagom tills mina föräldrar och tiós kom på besök i slutet av december. Närmare bestämt var planen att åka med dem till Honduras i el chocomovil.
Eftersom bilen beräknades bli klar runt den 20 december och nummerplåtsbyråkratin beräknades ta minst fyra veckor jobbade vi på två fronter. Jag vet att det inte var ett vettigt projekt men ibland kan man ge sig fan på att göra det omöjliga möjligt ändå – hur annars höja ribban. Så jag åkte till Estelí för att försöka kickstarta byråkratin. För att kunna gå till polisen och begära skyltar behöver man en mängd papper, bland annat ett som säger att bilen klarar utsläppstesterna. Bilen var i smådelar men eftersom den klarat testerna i september (då den förra ägaren skaffade skyltar, ja, de följer ägaren, inte bilen) och det låg ett helt nytt avgassystem bredvid bilen tänkte jag att det nog skulle gå ändå på något sätt.
Korall, Roatán
En verkstad i stan kan godkänna utsläppen, och man måste ta bilen dit. Jag åkte dit och frågade om man inte kan flytta protokollet istället. Det kunde man inte. Men, men ehhh, du kan ju prata med Mauricio, han kan fixa hela processen för dig. Jaha, hur då? Han fixar det på några dagar. Vafan, är man skandalist så är man. Sagt och gjort, jag pratade med Mauricio och han skulle fixa rubbet inom några dagar. I fixet skulle ingå att ta upp en polis från Matagalpa och greja alltihop. Så, hyfsat nöjd men ändå lätt tveksam åkte jag hem.
Korall, Roatán
En vecka senare ringde jag Mauricio och undrade om allt var klart. Det var det, kunde jag komma till Estelí dagen därpå så skulle han lämna över. Det passade bra för bilen skulle också vara klar den dagen. Nästa dag var jag i Estelí, bilen var inte klar men det fanns hopp. Mauricio kom och mja, riktigt klart var det inte. Men jag hade tillstånd att köra bilen i två månader utan plåtar. Det hade jag ju redan innan, men nu var det ju så att jag vill ha plåtarna för att jag ska till Honduras med bilen och man kan inte lämna landet utan plåtar! Just det ja, men det fattas material i Matagalpa till att göra registreringsbeviset (en kreditkortsliknande historia) så det går inte. Finns material hos polisen i Estelí? Det fanns, så jag åkte dit med fixaren som fixar sådär bra och vi fick ett av dem. Nästa dag skulle vi mötas i Matagalpa där allt skulle ordnas sig.
Jag åkte hem i mörkret, och lika bra var det för jag var ganska svart i sinnet. Väl hemma med en stärkande drink i näven sjönk jag ned i soffan där en spindel var i vägen. Det gjorde ont flera dagar.
Korall, Roatán
Nästa dag kom ingen Mauricio och hans telefon har varit tyst sen dess. Korruption är kass, från alla håll. Det var den 23 december. En bra dag att ge upp. Jag gav ärendet tillbaks till Marvin, som håller på för fullt fortfarande. Vi får nog skyltar så småningom. Jag ringde Yanni och frågade om vi fick låna hans bil till Honduras mot att han tog el Chocomovil. Det fick vi. Så, resan grejad och bilen nästan klar på verkstan.
I mellandagarna hämtade Marvin bilen och tog den till Managua med choklad. Den gick utmärkt, särskilt med nya stereon. Förutom att kylaren sprang läck när jag var nere i stan med bilen var vi helt nöjda (någon hade glömt ett verktyg i motorrummet som slamrat in i kylaren och ja, det tog bara en timma att laga).
Några dagar senare åkte jag med den till Managua för att hämta besökarna från Sverige. De kom och bara en väska fattades. Med viss tveksamhet steg de in i El Chocomovil och vi åkte mot Matagalpa. De var inte helt sänkta av jetlag men inte helt pigga heller, 24 timmar utan sömn brukar ju inte pigga upp precis. I Tipitapa stannade vi så de fick äta för att stärka sig innan vi reste vidare. 62 km från Managua körde vi om en lastbil, jag växlade ned och sa samtidigt till farsan, ”den går ganska bra, eller hur?”. Innan svaret kom dog motorn, stendöd, det var bara att styra mot vägkanten och ställa ut trianglar och börja ringa.
Harm satte sig i bilen och var framme efter sisådär två timmar. Två timmar senare och 32 timmar efter landvetter var de i säng. Under tiden lyckade vi bogsera bilen några kilometer till en fabrik där den kunde stå vaktad under natten och där väntade vi vid vägkanten, under stjärnorna i den varma behagliga natten. Välkommen till Nicaragua!
¡Bienvenidos a Nicaragua!
El Chocomovil i bakgrunden, med den tidigare ägarens nummerskylt.
Sen dess har bilen stått på verkstan. Den hade läckt fem liter olja på de 60 km vi kört den innan den stannade. Tydligen var det en automatisk säkring som slog av motorn i rent självförsvar. Så nu är det total genomgång (overhaul) där det kollas cylinderfoder, kolvringar, tanklock och vem vet vad. Men sen, sen kommer den att vara jättebra! Bara 1500 dollar till. Plus att vi betalat bilen Yanni hyrde när vi var i Honduras. Det vill till att sälja choklad.
Och så lite mer klagan: Allt, allt, tar längre tid än vi tror. Vår rostare, beställd för två tre månader sedan, inte färdig fast det skulle ta en månad. Skalningsmaskin likadant. Etiketter tar tre dagar, två veckor senare är de fortfarande inte klara, men proverna har stavfel. Och så vidare.
Precis så här är det att driva företag här. Det är inte så att det fattas entreprenörer, vilja eller kunnande. Men systemet är så nära fulländade sisyfossystem det går att komma och är det konstigt att utvecklingen står och stampar? Vi som kommer utifrån kämpar emot och slår huvvet mot väggarna och kanske, kanske hjälper det något även om det är svårt att se med pannan mot dörrposten. De som är i systemet är just det, i systemet och vi känner hur vi sugs in. Vad man ska göra åt det? Tja, ni som har ett bra svar är välkomna att mejla mig, eller un@un.org eller någon annan som letar efter svaret som inte finns. Men att skriva av fattiga nationers låneskuld vore ett första steg, att ge fan i att tro att vi alltid vet vad som ska göras är ett andra. Men, det går ju inte, för vad ska då alla som arbetar i NGOer, andra hjälpa-världen-organisationer, konsulter, ambassadfolk och alla andra som gör karriär på att hjälpa världen och är beroende av att världen är fortsatt fattig göra? Visst, Afrika finns ju än så länge tryggt fattigt, men det är bäst att inte chansa. Utan redighet och bitter cynism är det nog som vanligt, det är utbildning som ska till. Och chanser. Och förebilder – det är det vi tror att vi är, fan tro’t.
Nivan. Notera särskilt de sportiga extraljusen som lyser upp himlen fint. Den är till salu om någon är hågad.
Studenterna har åkt hem efter tre månader. Det var skitkul att ha dem här, och jag tror att de haft en bra tid. Vi har fått en användbar rapport, de har lärt sig massor och såvitt jag kan bedöma kommer tekniska universitet i Delft att bli nöjda. Kvar lämnade de sin bil, en Lada Niva. Eller rättare, vi köpte den av dem, CdCs andra bil. Annars hade de inte kunnat åka och dyka över ju och nyår – och så kunde vi inte ha det. Alltså betalade vi dem 1000 dollar för bilen (som de gav 1300 för) och så säljer vi den när vi kan. Nu passar det utmärkt för vi har lite av en bilkris. Harms röda pick-up är på verkstan med skadat motorblock (800 dollar), var el chocomovil är vet ni, och vår rav är ute och far med svenskar. Återstår Harms bil och den vita Nivan. Harms bil går med barn och choklad och jag kör Nivan (MJ sitter hemma och skriver klart avhandlingen, jodå!, och behöver ingen bil nu,).
Den är inte så fin invändigt heller. Notera kvastskaftet som håller upp bagageluckan.
Nivan är en kul bil. Den startar nästan alltid och att alla däck (och i vissa fall fälg) är olika i storlek gör att den spårar på ett ganska intressant sätt. Det finns ventilationsrutor så det luktar inte så farligt fast avgassystemet läcker rakt in i bilen.
Dykningen i Roatán? Jodå, helt ok. (Fast nästa gång i Honduras ska vi stanna mer på kusten, det verkar vara hur fint som helst där). I La Ceiba (på kusten innanför Bay Islands) slogs mitt restaurangrekord för längsta tid mellan beställning och servering. Innan var det en pizzeria i Luanda där servitören efter 45 minuter meddelade att de inte kunde servera de pizzor vi beställt då de inte hade någon lök – trots att det passerade lökförsäljare på trottoaren mest hela tiden. Efter en specialkomponerad pizza utan lök fick vi maten 45 minuter senare. På restaurang South Beach i La Ceiba tog det drygt två timmar innan maten kom, tre i sällskapet hade då somnat på en soffa. Anledning till segandet okänd, gissningsvis dålig organisering.
Lagom till jul
Strömmen har brutits regelbundet och oregelbundet. Vi beslöt därför att köpa en generator. När det var beslutat hade vi ström i en månad, varpå vi beslöt att vi kanske kunde vänta med inköpet, 5000 dollar för dieselstök är ändå inget man gärna vill köpa. Väl vi beslutat oss för att vänta försvann strömmen för en hel månad, vem vet om det är ransonering, kassa kablar eller Murphy. Så vi väntar. I förra veckan installerades Daniel som president. Han, Hugo Chavez (som genom att vara två timmar sen sköt upp hela invigningen) Evo Morales och Fidels bror höll om varandra och var såta vänner,.
I dykbåten, Roatán
För George W och dom betyder det säkert något otäckt, för oss ett hopp om att säker tillgång på venezuelaolja kan säkra strömförbrukningen här. Vi får se, under tiden är strömsituationen något att bli nuts över. Häromdagen hörde vi en högtalarbil kalla folk till demonstrationer mot Union Fenosa (elbolaget) som är spanskt. Man vill kasta ut dem och återgå till offentligt ägande. Heja!
I början av december fick vi ADSL till El Castillo, det var helt otroligt skönt ända tills de stal kabeln och vi varken hade telefon eller webb. Så höll det på ett tag och nu har vi webb, men inte telefon – hur det nu är möjligt. Det är ganska frustrerande att veta att kunder ringer och det låter som om ingen svarar vecka ut och vecka in. Om man vill förlora kunder så är att inte svara i telefon ett bra sätt. Nåja, vi ringer telebolaget varje dag och anmäler och varje dag säger de att felet ska åtgärdas inom 48 timmar, alltid lika trevliga vilket alltid är något.
Fena i grotta, Roatán
Och så el Chocomovil, CdCs första bil. Efter tre veckor på verkstad där den piffades upp och lagades till på en verkstad i Estelí (den är svenskägd och vi har bra erfarenheter från den – till skillnad från en del andra där, mja, det är andra historier) för närmare 3000 dollar. Eftersom den tämligen enkelt rymmer sex passagerare var planen var att ha den i bra skick och med nummerplåtar lagom tills mina föräldrar och tiós kom på besök i slutet av december. Närmare bestämt var planen att åka med dem till Honduras i el chocomovil.
Eftersom bilen beräknades bli klar runt den 20 december och nummerplåtsbyråkratin beräknades ta minst fyra veckor jobbade vi på två fronter. Jag vet att det inte var ett vettigt projekt men ibland kan man ge sig fan på att göra det omöjliga möjligt ändå – hur annars höja ribban. Så jag åkte till Estelí för att försöka kickstarta byråkratin. För att kunna gå till polisen och begära skyltar behöver man en mängd papper, bland annat ett som säger att bilen klarar utsläppstesterna. Bilen var i smådelar men eftersom den klarat testerna i september (då den förra ägaren skaffade skyltar, ja, de följer ägaren, inte bilen) och det låg ett helt nytt avgassystem bredvid bilen tänkte jag att det nog skulle gå ändå på något sätt.
Korall, Roatán
En verkstad i stan kan godkänna utsläppen, och man måste ta bilen dit. Jag åkte dit och frågade om man inte kan flytta protokollet istället. Det kunde man inte. Men, men ehhh, du kan ju prata med Mauricio, han kan fixa hela processen för dig. Jaha, hur då? Han fixar det på några dagar. Vafan, är man skandalist så är man. Sagt och gjort, jag pratade med Mauricio och han skulle fixa rubbet inom några dagar. I fixet skulle ingå att ta upp en polis från Matagalpa och greja alltihop. Så, hyfsat nöjd men ändå lätt tveksam åkte jag hem.
Korall, Roatán
En vecka senare ringde jag Mauricio och undrade om allt var klart. Det var det, kunde jag komma till Estelí dagen därpå så skulle han lämna över. Det passade bra för bilen skulle också vara klar den dagen. Nästa dag var jag i Estelí, bilen var inte klar men det fanns hopp. Mauricio kom och mja, riktigt klart var det inte. Men jag hade tillstånd att köra bilen i två månader utan plåtar. Det hade jag ju redan innan, men nu var det ju så att jag vill ha plåtarna för att jag ska till Honduras med bilen och man kan inte lämna landet utan plåtar! Just det ja, men det fattas material i Matagalpa till att göra registreringsbeviset (en kreditkortsliknande historia) så det går inte. Finns material hos polisen i Estelí? Det fanns, så jag åkte dit med fixaren som fixar sådär bra och vi fick ett av dem. Nästa dag skulle vi mötas i Matagalpa där allt skulle ordnas sig.
Jag åkte hem i mörkret, och lika bra var det för jag var ganska svart i sinnet. Väl hemma med en stärkande drink i näven sjönk jag ned i soffan där en spindel var i vägen. Det gjorde ont flera dagar.
Korall, Roatán
Nästa dag kom ingen Mauricio och hans telefon har varit tyst sen dess. Korruption är kass, från alla håll. Det var den 23 december. En bra dag att ge upp. Jag gav ärendet tillbaks till Marvin, som håller på för fullt fortfarande. Vi får nog skyltar så småningom. Jag ringde Yanni och frågade om vi fick låna hans bil till Honduras mot att han tog el Chocomovil. Det fick vi. Så, resan grejad och bilen nästan klar på verkstan.
I mellandagarna hämtade Marvin bilen och tog den till Managua med choklad. Den gick utmärkt, särskilt med nya stereon. Förutom att kylaren sprang läck när jag var nere i stan med bilen var vi helt nöjda (någon hade glömt ett verktyg i motorrummet som slamrat in i kylaren och ja, det tog bara en timma att laga).
Några dagar senare åkte jag med den till Managua för att hämta besökarna från Sverige. De kom och bara en väska fattades. Med viss tveksamhet steg de in i El Chocomovil och vi åkte mot Matagalpa. De var inte helt sänkta av jetlag men inte helt pigga heller, 24 timmar utan sömn brukar ju inte pigga upp precis. I Tipitapa stannade vi så de fick äta för att stärka sig innan vi reste vidare. 62 km från Managua körde vi om en lastbil, jag växlade ned och sa samtidigt till farsan, ”den går ganska bra, eller hur?”. Innan svaret kom dog motorn, stendöd, det var bara att styra mot vägkanten och ställa ut trianglar och börja ringa.
Harm satte sig i bilen och var framme efter sisådär två timmar. Två timmar senare och 32 timmar efter landvetter var de i säng. Under tiden lyckade vi bogsera bilen några kilometer till en fabrik där den kunde stå vaktad under natten och där väntade vi vid vägkanten, under stjärnorna i den varma behagliga natten. Välkommen till Nicaragua!
¡Bienvenidos a Nicaragua!
El Chocomovil i bakgrunden, med den tidigare ägarens nummerskylt.
Sen dess har bilen stått på verkstan. Den hade läckt fem liter olja på de 60 km vi kört den innan den stannade. Tydligen var det en automatisk säkring som slog av motorn i rent självförsvar. Så nu är det total genomgång (overhaul) där det kollas cylinderfoder, kolvringar, tanklock och vem vet vad. Men sen, sen kommer den att vara jättebra! Bara 1500 dollar till. Plus att vi betalat bilen Yanni hyrde när vi var i Honduras. Det vill till att sälja choklad.
Och så lite mer klagan: Allt, allt, tar längre tid än vi tror. Vår rostare, beställd för två tre månader sedan, inte färdig fast det skulle ta en månad. Skalningsmaskin likadant. Etiketter tar tre dagar, två veckor senare är de fortfarande inte klara, men proverna har stavfel. Och så vidare.
Precis så här är det att driva företag här. Det är inte så att det fattas entreprenörer, vilja eller kunnande. Men systemet är så nära fulländade sisyfossystem det går att komma och är det konstigt att utvecklingen står och stampar? Vi som kommer utifrån kämpar emot och slår huvvet mot väggarna och kanske, kanske hjälper det något även om det är svårt att se med pannan mot dörrposten. De som är i systemet är just det, i systemet och vi känner hur vi sugs in. Vad man ska göra åt det? Tja, ni som har ett bra svar är välkomna att mejla mig, eller un@un.org eller någon annan som letar efter svaret som inte finns. Men att skriva av fattiga nationers låneskuld vore ett första steg, att ge fan i att tro att vi alltid vet vad som ska göras är ett andra. Men, det går ju inte, för vad ska då alla som arbetar i NGOer, andra hjälpa-världen-organisationer, konsulter, ambassadfolk och alla andra som gör karriär på att hjälpa världen och är beroende av att världen är fortsatt fattig göra? Visst, Afrika finns ju än så länge tryggt fattigt, men det är bäst att inte chansa. Utan redighet och bitter cynism är det nog som vanligt, det är utbildning som ska till. Och chanser. Och förebilder – det är det vi tror att vi är, fan tro’t.
Nivan. Notera särskilt de sportiga extraljusen som lyser upp himlen fint. Den är till salu om någon är hågad.
Studenterna har åkt hem efter tre månader. Det var skitkul att ha dem här, och jag tror att de haft en bra tid. Vi har fått en användbar rapport, de har lärt sig massor och såvitt jag kan bedöma kommer tekniska universitet i Delft att bli nöjda. Kvar lämnade de sin bil, en Lada Niva. Eller rättare, vi köpte den av dem, CdCs andra bil. Annars hade de inte kunnat åka och dyka över ju och nyår – och så kunde vi inte ha det. Alltså betalade vi dem 1000 dollar för bilen (som de gav 1300 för) och så säljer vi den när vi kan. Nu passar det utmärkt för vi har lite av en bilkris. Harms röda pick-up är på verkstan med skadat motorblock (800 dollar), var el chocomovil är vet ni, och vår rav är ute och far med svenskar. Återstår Harms bil och den vita Nivan. Harms bil går med barn och choklad och jag kör Nivan (MJ sitter hemma och skriver klart avhandlingen, jodå!, och behöver ingen bil nu,).
Den är inte så fin invändigt heller. Notera kvastskaftet som håller upp bagageluckan.
Nivan är en kul bil. Den startar nästan alltid och att alla däck (och i vissa fall fälg) är olika i storlek gör att den spårar på ett ganska intressant sätt. Det finns ventilationsrutor så det luktar inte så farligt fast avgassystemet läcker rakt in i bilen.
Dykningen i Roatán? Jodå, helt ok. (Fast nästa gång i Honduras ska vi stanna mer på kusten, det verkar vara hur fint som helst där). I La Ceiba (på kusten innanför Bay Islands) slogs mitt restaurangrekord för längsta tid mellan beställning och servering. Innan var det en pizzeria i Luanda där servitören efter 45 minuter meddelade att de inte kunde servera de pizzor vi beställt då de inte hade någon lök – trots att det passerade lökförsäljare på trottoaren mest hela tiden. Efter en specialkomponerad pizza utan lök fick vi maten 45 minuter senare. På restaurang South Beach i La Ceiba tog det drygt två timmar innan maten kom, tre i sällskapet hade då somnat på en soffa. Anledning till segandet okänd, gissningsvis dålig organisering.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
