Var är El Subcomendante?

Han har en bit ben i örat, en enhjuling på ryggan och en tshirt som vädjar till oss att rädda jorlden. På fötterna har han Nikedojjor och hans rätta shorts är från Quiksilver. Ipoden hänger i en lädertåt. Håret är omsorgsfullt stylat till vad som i den här bloggen brukar kallas ungt charmstök. Hon sticker ut något mindre vid första påseendet men så fort hon rör på kroppen flyttar sig hennes svarta kroppsfodral och hennes ryggstora tatuering syns precis som planerat. Den som inte fattar av attityden kan oavsett om man förstår engelska eller inte höra hur särskild hon är när hon pratar precis lagom för högt så att alla ska höra. Klockan är 0400. MJ kan inte hålla sig fast det är så tidigt utan släpper fram sociologen i sig och börjar föreläsa, på svenska, om att något av det absolut viktigaste för turister är att inte vara turister men hur yngre på den stora resan ändå tar tillfället i akt att protestera mot samhällets normer så fort och så mycket de kommer åt eftersom de ju är på bortaplan och därmed har större friheter. De har så att säga ett tillfälle att ställa sig utanför samhället och vara annorlunda på ett privilegierat sätt. Och visst gör de det. Den roliga sidan av det är att de framstår som turister, visserligen en annan sort än deras föräldrar men turister likafullt. Jag vet inte om jag ska skratta eller vara avundsjuk så jag gör det enda rätta och väljer avundsjukan och visar att jag ser rakt igenom dem. Som om de bryr sig om vad jag gör. Sen åker MJ till sitt flyg och jag brummas iväg i scaniabussen som den sorts turist jag är.


perspektiv

Men, det USAiska paret är hur roliga som helst. Vid gränsen mellan Honduras och El Salvador hamnar vi bredvid varandra (det är inte konstigt för det är bara vi tre som står i vi-som-inte-är-central-amerikaner-kön. Det sög fett för dem att jag slapp stå i den kön vid nicagränsen) och de berättar att de rest runt i Nicaragua för att det inte finns några turister där och ser så stolta och glada ut över det att det bara är att glädjas med dem. Men jag måste ändå fråga dem om de använt enhjulingen mycket. Det hade de inte men det gjorde inget för ”it’s just awesome, dude”. Cykeldårar finns överallt verkar det.

Och bussen den går och går. Ibland stannar den så att tullarna kan leka fylla-pass-fel-leken. Jag hade förmånen att köpa nytt pass i oktober, varför har jag en stämpel på sista sidan? Att herr buskes paranoia gjort att svenska pass kostar runt femhundra svenska känns lite bättre när en norska jag träffar på bussen dagen efter berättar att hennes kostade elvahundra norska. Med så dyra pass kan ingen jävel som inte ska kalla sig norsk och det känns säkert bra när danskarna ritar fel gubbar i tidningen.


Centroamerica (inlänkad karta)

På sena eftermiddagen stannar bussen i San Salvador och jag orkar inte leta efter bättre hotell utan bor i hotellet ovanpå terminalen. Min plan är att så snabbt som möjligt nå koma och hålla mig där tills morgonen men det är för tidigt för koman så jag knallar runt några timmar i San Salvador. Det finns torg och gatunamn och bara det är trevligt. Jag köper åtta frallor och två äpplen för en dollar. Sen går jag hem, klockan åtta, och blandar sovande med att stirra på fläkten i taket. Det är irriterande att jag inte vet mer om staden än att den är farlig, farlig. Men som alla städer är den inte farlig överallt och helt tiden men eftersom jag inte vet var och hur och när är det inte mycket att välja på. Redigt, men jag ger mig fan på att det USAiska paret enhjulade längre än till åtta.

Tullaren i Guatemala tittar i mitt pass och tittar på mig och i passet igen och så ler han och säger ”du är svensk, som Henrik Larsson!” Jag erkänner, ja, jag är svensk, som Henke. Vi pratar lite om Henke och om vi tror att han ska fortsätta i Barça eller inte och om hur det ska gå i VM. Tullaren tror på Sverige om bara Henke klarar sig utan skador. Zlatan vet han inte vem det är, inte kalsongkillen heller.

Mer buss känns inte angeläget just genast så jag stannar två nätter i Tapachula. På morgonen efter första natten går jag ut för att kolla läget. Klockan är 0830 och det är varmt. Jättevarmt. Men nu är jag på resa och jag är svensk och jag ska fan se mig omkring så jag skiter i det och eftersom inte jag heller vill se ut som en turist har jag på mig expatkostym; jeans, skjorta och kängor. Och hatt. Och jag går. På jakt efter ett torg att sätta mig på för att läsa och dricka bort de hetaste timmarna. Inget torg och jag går. Karta har jag ingen och hittar ingen heller. Så jag går. Jag lovar, utan kängor hade fötterna gått sönder och utan jeans och skjorta hade jag brunnit upp. Över taken ser jag en flagga. Den är stor som Ullevis långsida ungefär och jag blir glad för där är nog torget. Flaggan är så stor så stor att den ser närmare ut än den är och jag går och jag går. Lite som Arvid och Robert där i öknen fast bara lite och till slut är jag så nära jag kan komma. Jag borde ha fattat. Flaggan står på kaserngården och de kan ha den för sig själva. Själv har jag nog med min klaustrofobi i ännu en stad utan torg. Det är HEMSKT utan torg, utan luft, utan öppen yta. Tänk på det nästa gång ni gnölar över Götaplatsen. Kanske borde man sammanföra stadsplanerarna från Tapachula och Göteborg?


Känga

Och jag går där och kommer att fundera över vad fan jag sysslar med. Jag är i Mexico, klockan är flera timmar över tolv och jag lallar runt som riktigt riktigt dum en. Tänkt och gjort, jag sätter mig på en stol utanför något som kan vara en bar och beställer en margarita. Salud nickar jag omkring mig. Gott. Och så sitter vi där och käkar tortillas och dricker en och annan pilsner. Vi snackar fotboll (de snackar fotboll, jag repeterar klyschor jag hört här och där. Låt hela bollen göra jobbet och sånt). Mycket Henke blir det. Lysande eftermiddag!


Henke (inlänkad bild)

Bussen har stannat någonstans i en liten stad. Paus. Alla kvinnor går mot toaletten och alla män går åt det andra hållet – där maten finns. Jag följer med och vi hamnar runt ett grillgaller på en trottoar. Alla säger fyra så det säger jag också. Med en köttyxa hackar kvinnan vid grillen grillat kött och lägger tortillas på värmning. Fyra tortillas (de är stora som syltburkslock) på tallriken, lite kött på dem, lök och massa koriander, pressa lime och på med några skedar chile. Vik och trôck in i käften. Så gott! Jag som trodde thaimat var godast.

I Tuxtla Gutíerrez har MJ redan hotellrum. Hon jobbar så jag tar mig till rummet och där finns LAKRITS! Daphne har skickat med dem till mig som en present. AHhhh, gott! De är inte så dumma holländarna. Tre-i-topp-listan över vad jag saknar:

1, 2 ,3: lakrits

Av lite olika skäl har vi ingen av våra kameror med oss. Så vi såg oss omkring istället. Sumiderokanyonen imponerar. Som en norsk fjord, men med ljus. Solljuset vräker ned rakt uppifrån, vilket med tanke på att väggarna är tusen meter höga och kanyonen sisådär hundra meter bred är ganska fräckt. Keps på. Vi sitter där på båten och pratar hemliga språket och har det trevligt när mexikanen bredvid oss säger att det är kul att höra svenska. Hon har pluggat till veterinär i Uppsala visar det sig. Så mycket för det hemliga språket.


Cañon Sumidero (inlänkad bild)

Det bor amerikanska krokodiler i kanyoner. Mycket större än de pjuttkrokodiler om knappa metern dykarn och jag i tur ordning dödade en Opel Corsa, tvingades lagade en utombordare och räddade livet på en rullstolsbunden italienare för att ”få” se på dominikanska republiken. Nejdå, den vi ser i Sumiderokanyonen är närmare fyra meter lång men är förutom det lika intressant som vilken solbadare som helst där den ligger helt still. Helt. Uppsalaveterinären blir upprörd över att kroken inte rör sig, eller rättare över att kroken uppenbarligen inte är en riktig krok utan en attrapp och så skäller hon på båtchaffen guiden som tar det hela ganska kallt och pekar på kroken medan han säger ”kolla, nu rullar plasten i vattnet”. DÄR var det tur att det hemliga språket redan var spräckt. Bra reklam där för övrigt, Uppsala.


Mayaruiner i Palenque avfotad engångskamerabild

MJs konferens tar slut och vi bilar runt i Chiapas och det är något vi rekommenderar. Gör det. Vi gör allt det man ska. Charmas av San Cristóbal de las Casas, drabbas av etno-chock och rycker och drar i fina filtar och blusar och broderier och läder, klättrar i Mayaruiner och ser på vattenfall och sen går det över och vi undrar över var Zapatisterna och el Subcomendante är. Visst, el Subcomendante och zapatisterna hänger bredvid Che i alla tshirtaffärer men det måste väl finnas fler spår av dem än tshirts?


Filt

Vi hittar en zapatistkommun, ”13-januari-samhället” och stannar där. Det är verkligen synd att vi inte har foto (än, vi hoppas på engångarn) för väggmålningarna på skolan är värda att se. Mannen vi pratar med, Gustavo, säger att han inte vet så mycket och att vi borde prata med de som ansvarar, de som utsetts till ledare. Gustavo vet i alla fall att det är bättre sen EZLN tog över, att de kan bestämma själva (eller i fall kan de som bestämmer det tänker jag), att de inte betalar skatt till staten nu och att de som motåtgärd inte får något av staten är precis som innan. Jojo, så är det nog förvisso. Inkomstskillnaderna mellan ursprungsbefolkning och andra mexikaner är ungefär som mellan mig och Henke men det där visste vi redan (jag vet, det är en svindålig och dum jämförelse men jag kan inte låta bli). Jag vill veta vad de tror om framtiden, kommer det att bli fler fria kommuner? Hur tänker de på regionalnivå? För visst, staten ger inget till dem, men vägen vi kom på var nog ändå statlig eller i alla fall delstatlig. Kan man separera kommuner och stat helt? Ett samtal med någon som vet något vore fint. Jaha, och var är de? De är i Almirador, säger Gustavo.


Tshirt med EZLN

Dit åker vi och det är sömnigt småstadsmexico. Vi frågar Speedy Gonzales som är polis i stan om han vet var EZLN finns. Inte här i stan, utan i en by ditåt, en halvtimma bort kanske, säger han och pekar vagt åt några håll. Och där sätter svenskheten in och jag tycker att vi inte har tid för vi ska lämna tillbaks bilen och det är minst fyra timmar till Tuxtla och ja, vi åker tillbaks och är i Tuxtla två timmar för tidigt och har inte pratat med Marcos. Men vi stannade i en annan zapatatiskommun: ”Che Guevara-samhället”, som den så fint heter. Vi stannade som sagt och alla i byn tittade på oss där vi stod utanför affären så vi gick in. Vi pratade med mannen som stod i affären och ja det var hans affär, vad ville vi ha? Ehhhhäpplen sa vi då, fyra.


Fest

MJ tog en taxi mot flyget klockan 0700 och jag gick för att äta frukost. Stan är full av folk, klockan sju en söndagsmorgon! Efter visst käbbel om att min sedel har en liten skada och inte gäller går jag vidare mot busstationen och köper biljett till tapachulabussen klocka 1330. Klockan 12 checkar jag in ryggan och går för att äta lunch. När jag kommer tillbaks klockan 13 har bussen redan gått visar det sig, med min rygga. Vafan!? Klockan är två nu señor, vi gick över till sommartid inatt, visste ni inte det? Fyra dagar senare passerar jag en död ko som nu är gamfest utefter vägen till Matagalpa och det hela hamnar i sitt rätta perspektiv (jodå, MJ hann med flyget, jag vet inte hur men jag misstänker att hon är bättre kompis med tidsgudarna än jag).


Etnorygga (den andra fanns på nästa station)

(Väl tillbaks i Nicaragua och efter lite tidningsläsande visar det sig att el Subcomendante Marcos var och talade på kusten när vi var i bergen och letade efter honom. Hur hyggligt är det?)


Tidningsartikel (El País)

Kommentera

Jag har fått kommentarer från några av er att det är svårt att kommentera på bloggen. För det första, tjugo träffar om dagen som inte är jag!, det är kul. För det andra, det är inte alls svårt: klicka på kommentera under en post, skriv din kommentar och klicka sen där det ska klickas. För det tredje, ni måste inte kommentera. Bara om ni vill. Säkerligen har jag svada så det räcker - det vet jag att ni tror om mig.

På torsdag går bussen till Chiapas, utan dator. Ryggsäcken är packad och följaktligen är det backpacking som gäller. För mig. MJ flyger och bor på nåt konferenshotell. Så kan det vara. Så medans konferensen pågår ska jag backpacka runt i fyra dagar och ha det najs. ELLER så gör jag som dykchefen säger och tar bussen direkt till Yucatán och dyker cenotes. Men det innebär sisådär ytterligare två dygns bussresor och två dagars dykande. Med andra ord är det mer än värt det. Men jag ska återkomma i frågan efter de två dygnen till Chiapas. Det kan ju hända att sex dygn buss på tio dagar är lite mycket även om det är cenotedykning på gång.


Vår kompis i mangoskålen innan den bajsade

Nu, just nu, sitter jag och ser på ett USAiskt matlagningsprogram. Se där en omöjlig kombination av ord. Det de visar påminner ganska mycket om att slamma hus som jag sett han mysmysmyskonrad på tv göra det (eller om det var en spis och mysmyslennart). Man tar en smetig smet och blandar med goijiga gôror och sen blandar man i lite halvfabrikatköttprodukter och avslutar med mycket, jättemycket, sån där orange plastost. Sen, slam, in i ugnen och reklam! Tjohooo, de visar förlora-vikt-reklam-produkter-som-verkar-SÅ-BRA. Och vi är tillbaks precis i tid för att se joxet komma ur ugnen. På med MER ost och sen in i ugnen för den sista touchen. Förvånansvärt nog sprejar de inte grädde på, det som är så gott. Men hon som smetar skriker fantastiskt mest hela tiden och då är det nog bra. Tänk på det nästa gång ni klagar på Tina. Oh, yeah (säger hon också). Oh no säger jag och tittar vidare utan att veta om jag ska skratta eller spy. Skräckkomedi när den är som bäst.


På promenad på hemmafincan, som alltid i diskreta kläder

Den som vill får gärna gästblogga i kommentarerna. För att förekomma så ger jag här några svar. Ja, andra kan se era kommentarer. Nej, jag kan inte redigera dem men jag kan ta bort kommentarer ni gjort men inte gillar vid närmare eftertanke. Jag hoppas subcomendante Marcos skriver några ord.

För att det lät så bra

En morgon i bilen på väg till platsen där jag låtsas arbeta. MJ och alla andra som brukar vara där är i Managua på en sån där organisatorisk lek som kallas konferens. Där sitter de med pannorna i någotsånär djupa veck och definierar återigen vad målen är, upprepar visionerna och gruppratar om hur de ska kunna kommunicera bättre. Och allt håller på allt för länge så alla blir irriterade istället för stärkta och på kvällen bitchas det om chefer och medarbetare och ja, det är som vanligt i också den här vanliga organisationen. Och som vanligt är chefen den enda som inte fattar varför de här lekarna pågår och tror liksom på dem på riktigt och det är därför de håller på alldeles för länge.


En buss

Nå, jag var följaktligen ensam i bilen. Efter att ha lidit mig igenom mexikanska CNNs rapport om tillståndet i en mycket utvald del av världen till frukosten, blev radions meddelanden om hur jag kunde leva i paradiset om jag bara tog till mig den där Jesus lite för mycket att ta och jag tänkte att jag kanske skulle stänga av radion. Jag menar, Jesus klockan 0645 är för mycket för de flesta och när de blandade in också anden blev måttet alldeles fullt och jag tryckte in en cd med Ulf Lundell.

Jag tänkte att han nog kunde vara en god motvikt till sektmässandet. Han var ju ändå långhårig på sin tid, söp och rökte gjorde han också, lite Dylan på svenska. Borde funka tänkte jag. Ja, jag tänker inte alltid så klart och nytert om morgnarna.


Löv

Öppna landskap sjunger han och jag hamnar liksom i koma och kan inte komma mig för att trycka framåt (jag saknar rattkontroll till cdn) när jag ser ut över det öppna landskapet. Istället börjar jag så sakta tänka på vad han faktiskt sjunger och hur det kunde komma sig att låten blev så populär. Uffe var väl packad när han skrev den så det lönar sig knappast att skälla på honom, den gamle sexisten. Jag kan riktigt se honom där han sitter och fyllesover i bilen på väg till Österlen (eller om det nu var på färjan till Gotland). Mellan nickarna tittar han upp och ser ut över landskapet. Och visst, gör man på det viset och har en jävla massa tur är landskapet öppet.


Gammalt träd, vassa taggar

För alla oss andra är det en förfärlig massa skog, även om Gudrun visst gjort sitt bästa för att rensa upp lite i granhelvetet. FÖRUTOM vid Sandhammaren, sydväst om Brandskär, vid Östergarn och de återstående åkerdelarna i södra Sverige där några promille av svenskarna är ibland. Där har Uffe varit och det är väl det han skriver om, gott så. Men de andra, de som ville göra sången till nationalsång. Vad tänkte de när de satt i skogen eller instängda i lägenheten eller i villastaden och ruvade framför Lottodragningen?


Det är inte sombreron som är sned

Tänkte de på hur de kände igen sig i det där att de trivs bäst i fred och frihet? Jaha ja, jo jo, fred är det ju gott om men friheten? Mja, kanske det. Så länge ingen jävel tar på sig fel färg i tv eller pratar om sånt man inte ska prata om eller varför inte helt enkelt säga det rakt ut: jävla Bodström och hans superparanoja. Vad sysslar han med? Varför vill svenskarna som bor i bland det mest säkra av alla länder ha så förtvivlat mycket säkerhet och så förtvivlat lite försvara sin frihet och alla vet ju väl att den som bränner brännvin själv inte bara åker dit utan också alkostämplas. Men visst, det funkar ju att sjunga om någon annans frihet på en kräftskiva sådär lagom rebelliskt vid bordet där de flesta sitter och gör sitt bästa för att inte visa att de är mänskliga innan de fått tillräckligt med snaps i sig. Det är frihet det.

Sen kommer Rom i regnet och när Eva Dahlgren sjunger ”rom så ljus och len” tycker jag att Uffe är bra igen. För att det lät så bra.

Logisk logik

Groda, La Sombra

Adresser, en vända till. ”Donde fue el Vickys, [där Vickys (en bar) låg], är en känd adress som tar en till en stadsdelsdel i Managua. Häromdagen åkte vi förbi Vickys och jag frågade var det låg tidigare. Där det ligger svarade taxichaffen, där har det alltid legat. Och jag frågade, eh, va, men om jag vill till den plats där Vickys ligger, vart kör du då? Då kör jag dit det låg, självklart! Vadå självklart? Jag kan väl inte köra dit det inte låg, det är enkel logik min vän, det förstår du väl? Och jo, det är klart att det gör jag ju.


Köksfönster 0635

Det är varmare om morgnarna nu, regnet upphör tidigare om och snart kommer det inte att regna alls säger de. Då blir det jättevarmt. Som det redan är lite längre ned i dalarna och på låglandet. Fiffigt med balkong, man kan äta ute.


Balkong

Grodan där uppe bor på La sombra lodge, en finca som satsar på ekoturism och gör det bra en och en halvtimme från oss på ett ungefär. Mycket natur, fina anläggningar, snygga krypoch totalt öronbedövande kakafoni från syrsor, gräshoppor eller vad de nu är. Konversation på vissa platser är helt omöjlig. Det är den månaden nu. Hepp.


Lövskärarmyra, , La Sombra

Och livet pågår ungefär som väntat. Vi hittade sån där dansk blå ost som vi aldrig köpt förut men nu var vi tvungna att göra det så det gjorde vi och så åt vi av den med det goda vinet. Och vi har hittat en riktig fiskaffär i Managua dit vi åkt med vår kylväska. God Paella.


Kakafonimaskin, , La Sombra

Veckoprojektet har annars varit att ta reda på hur jag ska ta mig till Chiapas nästa vecka. Svaret är med buss. Intressant.


Drakfluga, La Sombra

Vit och röd hummer

Studenterna vällde ut på gatan och eftermiddagssolen uppblandade med en och annan utarbetad lärare och in i bussar, bilar eller på diverse rullbräden. En campus vilken som helst men i det här fallet UCA (Universidad centroamericana). Jag väntade på MJ som varit på möte. Förvånande nog blev jag sugen på att arbeta på UCA. Förvånande då jag just sluppit ut från ett annat uni där det finns lite för få personer att tycka om och för tråkiga och sura intriger för att jag ska längta tillbaks. Kanske är det studenterna och den där känslan om framtid de ännu vårdar som lurar en?


La Costeña

Bilen luktade salt för den var hyfsat full av salta kläder sen vi varit på Corn Islands. Det i kombination med de fynd jag gjort i den vinbutik (som ett systembolag fast med bättre spanska viner!) jag hittade när jag körde fel i Managua gjorde eftermiddagen till en glad eftermiddag fast det var tisdag.


Corn Island, den stora

Majsöarna är två och ligger i karibiska havet ungefär sjuttio kilometer från kusten. Den stora är stor som Häron ungefär och har flera vägar, taxibilar och flygplats. Den lilla är stor som Marstrandsön, har inte heller bilar och är ungefär lika otillänglig utanför den bebodda delen som består av en trehundra meter lång cementerad stig med hus på ena sidan och strand på den andra.


Färjan

Guiderna säger att den lilla ön har bättre dykning så vi tog färjan dit. En halvtimme senare sisådär var vi på dykcentret på väg mot första dyket. Dykningen ger jag sju snorklar av tio på skalan:


Folk segar som vanligt

Tio: Bazaruto, Moçambique
Nio: ProDive, Stora Barriärrevet
Sju: Zanzibar
Sex: Väderöarna en strålande, stilla septemberdag
Fem: Dominikanska republiken och Alicante
Tre: Klädesholmen en blåsig oktoberdag i våtdräkt
Ett: Långedrags hamn under en mumm36 i augusti.

MJ dök precis så bra som alla DykPatrik utbildar gör och vem hade väntat sig annat. Skönt med buddy!


Lätt, lätt, lätt


Världens bäste dykinstruktör

Förutom att dyka åt vi hummer. Varje dag faktiskt, ibland flera gånger. Den på bilden serverade de med kokos i gallo pinton, gott!


Hummer, gallopinto och banan


Kanotad skalman

Och medan vi satt där på stranden och väntade på maten såg vi ned i en kanot och hittade en fångad sköldpadda, utrotningshotad och skyddad som de är. FY. Fiskaren kunde släppa den om vi ville betala den sa han. Också ett sätt att skaffa pengar. Ett gyllene tillfälle att visa hög moral. Och mycket riktigt var kanoten snart omringad av skäggiga och eller piercade yngre backpackers som iklädda nike-kläder och dyra solglas ondgjorde sig över fiskaren. Och se, som vanligt segrade den goda sidan … sköldpaddan fick sin frihet och i Nordsjön fiskar vi torsken till utrotning. Sött.


Strandad skalman

Bland det mer minnesvärda under våra tre dagar på ön var vårt besök på Paulas restaurang. Paula är från Rom och hon äger och är ”den italienska restaurangen”. Gäster måste boka, via radion i dykcentret, minst 24 timmar innan och passar gästerna Paula kan man få gå dit och äta. Det är lättare sagt än gjort för hennes hus ligger på andra sidan av ön och för att komma dit måste man alltså gå igenom djungeln i mörkret. Det finns fler än en stig så den som gissar bäst kommer fram. Meny finns inte heller utan man äter vad Paula känner för att laga till och är nöjd. Maten kostar U$ 12,50. Viner kan man däremot välja mellan, flera italienska och bara italienska (helt fel tänkt säger MJ). Stället är såklart alltid fullt. Efter en djungelpromenad med våra nyinköpta kinesiska ficklampor (våra låg i bilen) bland kokos, grodor, andra djur och vemvetvad kom vi dit, åt vår middag och det var gott, gott. Mest för att vi inte ätit italienskt på så länge och för att hela idén ju gör en så utvald liksom. Smart. Hur det nu är med italienskt vin var hemvägen lättare på något sätt.


Strandpaus i fjortis-tshirt

Ön är som sagt liten och där bor inte många, inte heller finns det många turister. Så det är med viss förvåning vi noterar att så gott som alla båtar har en, eller lika ofta två, nya eller hyfsat nya 200-hästars Yamaha utombordare bakpå. Hur har de råd? Tja … den vita hummern, kokainet, passerar förbi i faggorna på sin väg till marknaden sägs det. Visst är det härligt ändå.

Just det, vi fick tv-utbud igår. Två månader utan tv. Nu har vi femtio eller så kanaler och det är inget på någon av dem. Men Griselda är nöjd. Igår var Ricardo, tre eller fyra år och hälsade på hemma hos oss. Han hittade ett mandarinträd. Och så dykbilder:


öh?


Brännas


Skorsten


Lägg av


Stick


Tagg


Stim

Dagen då vi väntade på flyget hem låg vi på den här playan och slappade i skuggan med några öl ända tills polisen kom och meddelade att det inte fick säljas öl på grund av regionalvalet. Hårt.


den här playan

Wiwilí

Wiwilí, buenas noches, vem talar jag med?
MJ, jag skulle vilja prata med vice borgmästaren.

Och det fick hon, för han satt där på cybercaféet tillika sambandscentralen i Wiwilí och väntade på samtalet till staden som överenskommet, klockan sju februaris sista dag. Det är inte alltid enkelt när det inte finns så många telefoner, men det går. En kommun där kommunen inte har telefon måste jag se. Klockan fem nästa dag körde vi. Först över bergen till Jinotega. Svordomarna över väghålen och den glömda kaffetermosen tystnade när solen gick upp och det blev färgfilm. Vi körde i molnen och såg längs med solstrålarna ned i dalarna och det var så där, ja vackert.

Från Jinotega 140 kilometer och dryga tre timmar till Wiwilí. Mycket grusdamm, kor, hästar, hönor, grisar. Hundarna är dummast, de flyttar sig alltid för sent och alltid fel. Hästar reagerar bara om man kör på dem och vem gör det?. Kor väger så mycket att med dem måste man kompromissa lite även om tjurarna är på gränsen att vara dummare än hundarna. Hönsen är inte så smarta, men de ändrar i alla fall inte riktning. Och just det, barnen, barnen har lärt sig att tutor signalerar fara, alltså tutas det. Vi som inte har tutan i blodet så att säga, är lite farliga för barnen eftersom vi inte signalerar att vi kommer utan bara kör. En bil är en bil bara om den säger tut. Lite som att en stins utan vissla inte är en stins.


Skylt

I alla fall. Vi kommer fram och det är Wiwilí. Vid río Coco som är Jinotegas (departementets) västra gräns och norrut i departementet. Norrut i det här fallet är i mellersta Jinotega, men eftersom det längre norrut bara är berg och nästan inga människor mer än enstaka miskitos räknas det liksom inte efter Wiwilí. Lite som Östersund, samer och resten av Norrland.


Río Coco, notera särskilt bjälken i taket

Bjälken i taket jag tjatar om är en sorts indikator på hur högt floden steg efter orkanen Mitch 98, det vill säga floden steg ungefär sex meter över bjälken. Husen på andra sidan hamnade under floden, träden likaså. I tre veckor var floden så bred och hög och sen sjönk den tillbaks. Och detta är alltså väldigt högt upp i början av floden, hur det såg ut några hundra kilometer längre ned är inte kul men möjligt att tänka sig. Nu är vattenhöjdsgränsen ett bra samtalsämne kring en toña eller två, det räcker att prata om längre.

När Mitchämnet är uttömt för kvällen går det fint att tala om floden sådär generellt. Den är lång, Nicaraguas längsta. Och den är trafikerad. Den som vill kan hyra en båt med besättning och ta sig nedåt floden till kusten. Det tar en tio till tjugo dar beroende på vattenflödet. Se till att ta med en sittdyna, myggnät och solkräm.


Pipanga – río Coco

Innan lunch tog vi en sväng med hiluxen. Till bergen över stan. Vice borgmästaren och jag åkte på flaket upp i brist på plats i kupén. Bra, för flaket är bäst, med utsikt och fartvind. Flakben får man eftersom. I berättelserna om Wiwilí som sprutade ur munnen på honom - kommunalråd, borgmästare, whatever, lika är de – nämnde han att berget vi skulle till var Nicaraguas högsta. Vilket är det frågade jag, för det var inte så lätt att se. Och han pekade på det ett som uppenbart inte var högst. Jag pekade på ett som var jättehögt och frågade om det var rätt berg och det sa han diplomatiskt att det kunde vara även om han pekade på ett som var ännu högre. Ja ja, det är inte så lätt när bilen flyttar sig hela tiden. Sen hittade vi det som var högst men det var skittrist, fult och bara en lång ås liksom. Vi pratade lite fram och tillbaks och kom fram till att det måste vara det som syns på bilden längre ned. Visst ser det högst ut?


Nicaraguas högsta topp

Väl hemma vid kartboken visade det sig att kartografen anser att det högsta berget ligger sisådär 100 km längre bort än där vi var. Uppenbarligen helt fel. Sådana är de, kartexperterna.


Zopilotes

Sen åt vi lunch. I trädgården till restaurangen, som för övrigt drevs av det första gaypar jag träffat såväl som sett i landet, tog de här snyggingarna siesta – eller om de väntade tålmodigt på sin lunch, inte alls sådär gamigt som folk säger. Så höll vi käft om att köket var lite läbbans också!

Och till slut, en ändring på begäran. MJ visste visst att vi hade ett citronträd i trädgården. Hon hade bara inte sagt det till mig, för hon anser att citronträd och apelsinträd vet man från födseln hur de ser ut. Jag borde ha lärt mig i Alicante. Så är det.