Europabrejk

Det är inte att jag inte vill skriva något här. Det vill jag, men det är problematiskt. Om dagarna har vi ingen ström på El Castillo så där kan jag inte skriva vilket är synd för att skriva blogg ser ut ungefär som att skriva planer, eller något annat som är jobb sådär på riktigt. Om kvällarna har vi ingen ström hemma, och laptopen jag skriver på har ingen fungerande skärm så vad hjälper det med ett laddat batteri?

Problem och frågor för dagen i min del av chokladbranschen:

Kakao, hur säkra tillgång på femton ton certifierat organisk och fermenterad kakao till ett hyfsat pris (max 1400 cordobas per quintal), eller 1900 USD tonet?

Produktion. Vi har nu alla nödvändiga tillstånd och kan börja sälja i större skala, kan vi producera? Mja, jo, ett ton i månaden ska vi nog klara men vi behöver förnya maskinparken (alternativt skaffa maskiner), anställa nytt och utnyttja de två teknikerstudenterna som kommer i höst på bästa möjliga sätt. Kan de kanske bygga en tempererare? Kan de bygga en kyltunnel? Var finns fler teknikerstudenter som vill göra sina specialjobbb i vår prodktionslinje? Någon som är bra på hygien och livsmedelsprocessindustri? Någon organisationsvetare som vill skriva exjobb? Någon annan? Välkommen!

Presentation. Den stora stora supermatketkedjan i USA som börjar på W finns också här. De vill sälja våra produkter, och vi har alla tillstånd. Bingo! Nå, återstår paketeringen. I ett möte med en förpackningsleverantör från El Salvador tidigare idag framgick idag att de kan sälja oss snygga förpackningar (ex etikett, har vi redan) för 2 cent styck. Minimiorder tvåhundratusen stycken. Är det vettigt att lägga 4100 usd där eller finns annan lösning?

Kontoret var förut garage, därför lutar golvet. Det går inte att jobba med en lutning på fem grader. För sisådär 1000 dollar kan vi fixa till rubbet. Men hur vettigt är det att satsa på ett kontor? 1000 dollar är fem säljare i en månad. Och sådär håller det på.

På fredag åker vi till Europas land. Här kan bli lite stiltje, men inte så värst, tror jag.

Protester

kunde vi vinna mot Somoza kan vi sparka ut Union Fenosa!

Det protesteras, bränns och stås på barrikader. Nicas har tröttnat rejält på att betala mer och mer och mer och mer för att inte få vatten och för att vara utan ström åtta timmar om dagen. Av fyra kraftverk är fyra sönder och det måste bytas turbiner, lagas något annat och man undrar varför företagen inte investerat innan och varför måste staten nu skjuta till ytterligare nio miljoner USD? Faktureringsavdelningen fungerar som vanligt förstås, och eftersom det fattas pengar i kassan saltas fakturorna. Vi har inte betalat sen i mars och ligger i fejd med företaget om orimliga fakturor, som alla andra. Och nu måste jag lämna er, för jag ska ut och köpa en dieselgenerator ...


Från La Prensa 060817

I paddtider

Slitigt

I affären hittade vi fisk- och ostronsås, bambuskott, cocosmjölk och andra såna där livets nödvändigheter som vi inte sett på åtta månader. Det är det bästa jag kan säga om Costa Rica – det finns grejer där. Det är dyrt, jättedyrt, femton dollar för mat och pilsner. Hisnande. För övrigt ser det ut som Nicaragua, fast med bättre standard. Resan från Latinamerikas fattigaste land näst Haiti till Centralamerikas rikaste land, Costa Rica(Centralamerikas Schwwiz som de lätt godtroget kallar sig), innebär som med alla landbyten en passering av tullen.


Ryggsäcksfynd

MJs pass är nytt och den fina spanska ambassade glömde informera om att hon måste ha en stämpel i det som visar att hon rest in i Nicaragua. Det hade hon inte, och utan en sån fick hon inte komma ut. Men det var inga problem sa de, det är bara att åka till Managua (tre timmar bort) och fixa en stämpel. Det ville vi nu inte och efter lite snällt prat, mörka blickar och tålamod fanns där en tullare som kunde tänka sig ringa till flygplatsen och be dem hitta MJ i datorn. Det tog bara några timmar och vi var igenom och kunde efter ytterligare timmar med bilutförselkrångel köra söderut på Costa Ricas del av la PanAmericana. Den är sämre än Nicaraguas, å andra sidan är la PanAmericana den enda väg som är bra i Nicaragua.


La bandera Española

I alla fall, välståndet märks genom att det finns mer lastbilar, bättre bilar, målade hus, och mer självsäkra, utbildade människor. Och så talade de engelska. Ganska udda känsla att behöva tolka engelska för spanjorer i ett spansktalande land. De borde kanske åkt till Miami istället.


Flygfä

Costa Rica ser ut som Nicaragua, fast det finns liksom mindre. Så här: vi var vid vulkanen Arenal, Centralamerikas mest aktiva vulkan. Vi tittade på den och den brummade och det ramlade stenar efter sidan och om natten glöder lavan fint. Runt vulkanen finns oräkneliga hotell, varmakäll-badställen, souvenirshops, turistbyar, gringopensionärsbyar, campingplatser och så vidare. Massa tillfällen till vulkanturism alltså. Och bra utfört dessutom. Fast dyrt, jättedyrt. Som i Europa, men med bättre service.


Arenal

I Nicaragua, till exempel vid vulkanen San Cristóbal, en av Centralamerikas topp-fem mest aktiva vulkaner – också den närmast perfekt konformad – kan man också stanna till, man kan fråga bonden om man kan slå upp sitt tält och sen är det bara att gå upp mot kratern och titta. Brevid vulkanen finns sju andra vulkaner, och ett fält med puttrande lera som luktar svavel. Men jag ska inte vara elak, det finns tour operators som kan fixa en del turer också. Inte så utvecklat men med potential med andra ord.


Ned mot vattenfall, helst utan fall

Och det är inte nog med det. En halvtimma från San Cristóbal finns León, en gammal Nicaraguansk huvudstad med vackra koloniala hus och en spännande historia, bland annat från revolutionen (Somoza avrättades där, till exempel). Tjugo minuter västerut finns Stilla Havet med playor och fiskebyar med god och billig mat. Vidare finns regnskogen någon timma bort, Två magnifika och stora insjöar och en timmes bilväg bort Managua, och så vidare och så vidare.


Cobra falsa

Poängen jag så lokalpatriotiskt försöker häva ur mig är att i Costa Rica behöver man betala mycket för att se mindre, och resa längre mellan olika, sämre, mål. Regnskogen tillexempel är mer regnskog här. Men turisterna åker till Costa Rica. Jag förstår dem, det är enklare, det är mer annonserat, det är på många sätt bättre. Många vill också att det ska vara bättre oavsett hur det är. Våra vänner spanjorerna som vi reste med var tillexempel helt blinda för att ett vattenfall vi badade under (för sex dollar) var närmast exakt likadant som det vi badade gratis i en kilometer från vårt hus, de visste att Costa Rica är mer flashigt och se, då var det så. Konstruktionens makt är stor.


Kolibri

Resan var som jag föreställer mig det är för någon som bor i Afghanistans bergsmassiv som är på resa i Sälenfjällen när hon inser att oj, jävlar vad de har turism här. Vilken potential vi inte utnyttjar hemmavid. Men inte kan man äta potential. När min angolanske vän och jag kom till Johannesburg började han gråta när han såg vad som borde finnas men inte finns i Luanda och när vi landade i Geneve var han tyst i timmar. Sen sa han att det var kallt. Där fick dom sig!

Nog om det, Costa Rica är fint, åk dit. Men stanna inte i allinclusivekomplexet utan ta vägen över Nicaragua, det är det mer än värt.


Playa de Coco

På vägen söderut stannade vi till på Playa Coco, där är vågorna höga och strömmen ibland starkare än man tror. Det är bra att kunna simma. Bredvid Playa Coco finns Playa del Flor. Det är sköldpaddsäsong nu. Mer än tjugotusen sköldpaddor kravlar upp på playan och lägger sina ägg under några månader. Fint.

Nya perspektiv - nu med bilder

Först kopior på bilens id-kort, sen kopior av det av notarius publicus vidimerade brevet som förklarar att MJ som bilens ägare inte kör för att hon tappat sitt körkort, kopior av mitt körkort, kopior av mitt pass och dito av mitt nicaraguanska id-kort. Sen till Polisen med hela alltet, betala avgiften, vänta en dag, komma tillbaka och gå ut igen för att kopiera om en del kopior som inte duger och sen en hel del väntan innan tillståndet att lämna landet med raven är vårt. Sen raskt till Union Fenosa, det spanska skämtföretag som någon idiot inte kastat ur landet eller tvingat sköta uppdraget att leverera ström. Det enda som fungerar hos dem är faktureringsavdelningen. Och den fungerar helt värdelöst.


En stolpe i ett grustag

Vi var utomlands mestadelen av mars. Ändå fakturerades vi 1500 C$ för mars mot 400 i februari. Hepp. Vi klagade på fakturan, och vår klagan avslogs. Så vi klagade på avslaget, vilket avslogs. Nu är vi på klagan nummer sex, eller om det är sju. Vi har inte betalt sen i februari och har en fet skuld, enligt Fenosa. Häromdagen var de hemma och upptäckte att mätaren var trasig, så de bytte den. Men fakturorna kvarstår, för inte kan faktureringsenheten ha fel. Såpan fortsätter till trist musik.


Bzzz

Den trista musiken är för att det problem jag sitter här och ironiserar över är så inihelvete vanligt. Vi kan betala och skoja om det, men de stackars fenosa-kunder som sitter tysta och tittar när jag stövlar in och tvingar personalen att kalla mig doktor (det finns alltså en anledning till att doktorera) och spelar viktig för att slippa stå fem timmar i kö, de ironiserar knappast. För de har inget alternativ annat än att betala. De kan inte komma ifrån jobbet hursomhelst, de vet inte hur man skriver en klagan och de vet inte vad konsumentmakt är. Om jag vore en bättre människa skulle jag engagera mig i konsumentföreningarna, eller nåt. Men jag säljer choklad, det är också nyttigt men inte lika snällt.


En död pyton med liv i buken, tills jag backade över den

Apropå det så har livet som företagare och chef börjat påverka mig något. Jag läser tillexempel ingenting längre. Det ska chefer inte göra, har jag läst, så jag gör mitt bästa för att låta bli. Men en bok läser jag trots allt utan att smyga: L Russel Cooks fantastiska Chocolate Production and Use (Books for Industry, NY) från 1972 och när jag gör det känner jag mig som om jag gått på Chalmers och burit miniräknarhölster. Men förutom det läser jag inget. Förutom allt jag kommer över då förstås (vad som verkligen fattas mig är BOKLÅDOR). Texten är lite trasslig här, jag vet.


Mina sympatier till Kalle A. Fotot är taget genom fönstret och är kass. Men det är en kolibri i alla fall

Den största förändringen är ändå hur jag ser på den fysiska omgivningen. Jag stannar vid gamla industrier och kollar vilka maskiner de har (kan vi använda någon?, vet någon var det finns en bra press?, gamla kvarnhjul?, oj kolla, en sockerplantage!). Häromdagen vid en lunch vid kusten frågade jag kyparen var de köpt sina marmorbord, för jag vill ha marmor för att kunna temperara choklad i borgen, så där koolt med långa svepande drag med spateln. Och så har att sälja blivit något reellt och viktigare än att analysera allt som pågår överallt. Vad som pågår i tidningarnas värld har jag inte en aning om (förutom annonspriserna), jag ser bara på CSI och Desperate Houswives, om avsnitten inte är för djuplodande. Svinkonstigt. Nå, det är nog bara en fas. Om det nu är sant.


Flygande kryp i buske hemmavid

De som liksom jag bara tittar på bilderna i bloggarna är nog lite besvikna på mig (jag kan inte fråga dem för de läser ju inte) för att det bara är text. Det finns flera bilder att se fram emot i kameran: en död pyton med en levande grej inne i sig, ett stort stort rött kryp i ett träd, ett getingbo hemmavid och lite annat gottis. Men de får komma senare, för uppkopplingen är så hysteriskt trög att det inte går att ladda upp bilder härifrån. Jag klistrar in en musiktext istället. Liksom bilderna jag vanligen postar har den inte heller något med texten att göra, jag gillar den ändå. Tjipp och hej.

Nya perspektiv
Ola Magnell - 1975
När du tappat alla fästen och kontakter,
Och blir varse ditt förrödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter,
Och sörjer dina svikna ideal
När du saknar dina vänner och garanter,
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter,
Som väntar sig att du ska hålla tal

Och när du inte längre har nån chans att vända,
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
De är då först då som saker börjar hända,
Det är då som du kan börja skönja nya perspektiv

ljud

Vi har besök igen. Från Spanien. Det är MJs kompisar från uni och turistkonsulteriet som är här och ger seminarier på UCA och lite här och lite där. Det är kul. Och det är gott för de kom tankade med skinka, olja och annat sjukt gott som Spanien har.

Jag hade glömt hur mycket de låter. Tre spanjorer låter ungefär som alla Nicas. Ballt. Också ball är att jag kan prata med spanska kompisar nästan som om jag kan tala spanska. Det kunde jag inte i vintras. Uppenbarligen har det effekt att tala ett språk varje dag.

Så, det är lite mycket nu med besök och choklad högt och lågt. Cacao i containrar och exporttillstånd och vad är kakaopriset just nu och ja ... jobb. Bara för det åker vi till Costa Rica nästa vecka, semester med de tre spanjorerna. Det ska bli skönt och extremt välbehövligt, jag har ju ändå jobbat i nästan två månader!