Utefter vägen står barn och viftar med handen och vill ha betalt för att de fyller igen hålen. Vid sidan av vägen gräver de upp lite jord och så reparerar de sin vägsnutt så gott de kan. Ett i stort sett meningslöst arbete eftersom första bästa regnskur sköljer bort rubbet. Barn som står sådär och arbetar mitt på vägen mitt på dagen är en vanlig syn i länder med stor utvecklingspotential. Om de inte står där är det ett bra varningstecken. Kanske är det natt och man bör sova, eller så väntar en orkan bakom berget eller så är det kriget som har kommit. Vi är inte emot barnen, inte alls. Men vi är mycket emot människor som ger dem pengar. Det vill vi se mindre av.
Visserligen gör väglagarbarnen något till skillnad från de som bara tigger rakt upp och ned. Men det gör det inte bättre. Det visar att de har initiativ, men det är ändå kasst. Det är det här med tiggande, det är ju så svårt att hantera. Men, att ge efter är att ge efter för sitt eget dåliga samvete, inte att ge för att hjälpa. Häromdagen pratade jag med tre småkillar som brukar arbeta på på vägen jag kör för att komma hem. De kom upp till El Castillo och undrade om de kunde städa lite, mot betalning. Jag frågade dem hur mycket de tjänar på en dag på sin snutt av vägen. Sisådär 30-40 Cordobas, sa de. Femton, tjugo kronor alltså. Säg att de gör 150 Cordobas i veckan, det är 600 i månaden. Det är inte ovanligt att trädgårdsmästare, hemhjälp eller lantbruksarbetare tjänar tusen, plus minus några hundra. Barnen tjänar alltså ganska bra.
Varför går ni inte till skolan, frågade jag. För att vi inte har råd med skor, sa de. Jo, tjena. Här har vi alltså tre barn som istället för att vara i skolan arbetar utefter vägen. Säkert bidrar deras arbete till familjekassan och det är ju bättre än att de skulle använda pengarna till lim att sniffa. I själva verket hjälper deras pappa ofta till att gräva upp jord ur vägkanten. Och det kan man ju förstå, alla slantar räknas. Men sen då, ska barnen fylla hål i vägen hela livet? Vad händer om regeringen mot alla odds lagar vägarna?
Den enda anledningen till att barnen står där dag efter dag är att vi som kör förbi inte klarar av att stå emot och tänka ett steg längre. Vi måste göra det som vi brukar säga är skillnaden mot vuxna och barn, tänka ett steg längre och reflektera. Men ok, jag menar inte att vi inte kan vara empatiska och att vi inte bör ge. Men ge med hjärna istället för med den den där muskeln i bröstet. Vissa tiggare ger jag rakt av, direkt. I Luanda var det lätt. De utan vare sig armar och ben och armar fick. Jag skiter i om de blir rika på sitt tiggande, de kan få ändå. De spetälska likaså och föralldel de som bara saknar sina benn eller armar). Gatubarn som är riktiga gatubarn och inte fake-varianten med föräldrarna bakom hörnet kan också få (man måste kolla var barnen bor och fråga barnchefen i kvarteret om också den här ungen är ett gatubarn. Lite lurigt men man lär sig snart), men då tycker jag det är bra om de gör något för pengen. Tillexempel tvättar bilen, bär vad man handlar på marknaden eller varnar en för potentiell fara.
Det känns sådär att låta barn arbeta för en, men återigen, det hjälper att fundera över varför man tvingar dem att göra något för pengar och inte bara få. I Nicaragua är det fattigt, men inte lika fattigt som i Angola och det är svårare att veta vem som är vem och vem som behöver mer än en annan. Men det går. Med tid och kunskap. Det är av det här skälet jag inte gillar godtyckligt bistånd, tillexempel de fadderorganisationer som ordnar faddrar till söta barn snarare än fula, misshandlade och outvecklade barn (vem vill ha ett foto hemma i billy-hyllan på ett snorigt, smutsigt, utmärglat fadderbarn med näsan i en limpåse när det finns söta, lite mer chict fattiga barn?). Professionellt bistånd, det vill vi ser mer av. Om vi nu alls ska ha bistånd, men det är en annan diskussion för en annan dag.
Vi vill också se mindre av strömavbrott, telefonstrul, internetfrånvaro och vattenmeck. De senaste tre dagarna har strömmen stängts av klockan åtta på morgonen och kommit tillbaks runt ett. Elbolaget stänger av för ”att förbättra sina system”. Jaha, och vi som behöver el för att producera något då? Vem betalar de tre anställda som inte kan göra något på hela dagen och vad ska vi sälja till våra kunder när vi inte kan göra choklad? Telefonen funkar ibland. Mer i stad än utanför. Men ok, det går att lära sig leva utan telefon. Men internet? Det är hemskt utan, man kan inte göra något. Testa att arbeta några dagar utan och se själva. Vatten, åh, pust. El Castillo får vatten från en brunn. Den torkade ut under torrperioden och vi fick vatten med lastbil, ibland och ibland inte. Nu börjar den fylllas på igen men det är ett ständigt meckande med pumpar, slangar och takrännor. Sen ska vattnet filtreras och bla bla bla. Så mycket tid jämfört med en fungerande kran i väggen. Såna skulle vi vilja vi se fler av.
Byråkratin orkar jag inte gå in på, låt mig bara säga att momsredovisningen och betalningen är väldigt mycket enklare adminstrerad i Sverige. Men att den offentliga apparaten inte är helt funkis än är inte bara dåligt. Fastigheten där El Castillo finns var innan Harm började bygga borgen där en tomt med ett bostadshus på. Nu är den en tomt med en chokladfabrik, och ett bostadshus på. Inom snart kommer El Castillo köpa fastigheten och därmed kommer huset att bli kontor, besökscentrum och lite annat. På tomten kommer vi anlägga en del saker som förrådslokaler, övernattningskabiner och tja, en park. Det vill säga ändamålet med fastigheten kommer att ändras avsevärt. Det är rätt struligt för att inte säga omöjligt att tänka sig en liknande manöver i Europa. Mycket smidigt. För oss i alla fall. Vad grannen säger om ökad trafik? Tja, här hycklar jag och säger att vi följer regler som finns. Omoraliskt såklart, men smidigt.
Här skulle jag kunna fortsätta och bitcha om kor (är jag i Indien?, som det heter i ”Mannen på taket”?) och hästar (ensamma, promenerande hästar) mitt i gatan, eller taxixchaufförer som inte hajar att när de stannar så måste alla andra också stanna så länge de inte flyttar sig. Men, det blir för bitchigt. Låt mig istället ta upp äckligt positiva saker med livet vi lever här. Livskvalitet liksom. Ta bara en sån sak som plocka ingredienserna till sin mojito i trädgården. Eller att aldrig behöva mer än en kortärmad skjorta (fast vi behöver långbyxor av sociala skäl, och kan inte bara gå i flipflops av samma skäl), det är grilläge varje kväll (fast vi grillar inte) och vill vi dyka är det tre timmar till antingen Stilla havet eller fem till Karibien och Roatan. Folk är trevliga, välmenande och goda människor som vi kommer bra överens med. Det är en sanslös lyx att ha Griselda som ser till att huset är rent och i ordning. Vi har saknat tidning hemma men kom häromdagen på att Jimmy trädgårdsmästare varje morgon kommer med buss från Matagalpa. Så nu köper han tidningen åt oss varje dag, vi har den vid dörren klockan sju. Sen kan Griselda läsa den när vi gått, Jimmy läser den på bussen. Vi får tidningen och Jimmy får lite extrakulor, tio dollar i månaden (han tvättar också vår bil när det behövs) och alla läser vi tidningen. Så redigt.
Glad midsommar förresten.
fredag, juni 23, 2006
måndag, juni 19, 2006
Kakaoborgen
Det är en historisk dag för Nicaragua och för kakao, säger han, ordföranden för ProCacao och föreslår den den sextonde juni att för alltid vara kakaons dag i Nicaragua. Han pratar i en mikrofon i mötesalen på Magfor (ministeriet för jord- och skogsbruk). Dagen är viktig för det är ProCacao första dag. ProCacao är en nationell förening för kakaointressenter. Vi var inte direkt inbjudna men vi bjöd in oss själva, lite on the side. Inte alla de viktiga på podiet tar oss på allvar, men det är ok för det gör vi.
Kakao
Medan talare efter talare pratar sig till utmattning går Harm går runt i lokalen och bjuder alla på choklad. Jag står bakom stolsraderna där vi har riggat ett bord för vår choklad. En efter en reser de sig och kommer till mig och vill veta mer. Är det verkligen choklad gjord i Nicaragua? Ja, det är det, vi gör den i vår borg i Matagalpa. Ååå, men inte är det bara kakao i den, eller hur? Jodå, det är bara mald kakao, mald tillsammans med tjugofem procent socker. Men, är det verkligen bara det? Ja, det är bara det. Exporterar ni, eller kan man köpa den i Nicaragua? Nejdå, vi exporterar inte, först ska vi fylla lokalmarknaden. Men det finns ju ingen, Nicas gillar inte choklad, säger EUs expert. Det gör de visst, se dig omkring, säger vi där vi står bland chokladfrossande nicas.
Öppnad kakaofrukt
TV kommer fram och jag bussar dem på Harm och han gör fyra intervjuer och när talen är slut säljer slut vad vi har med oss snabbare än snabbt. Säkert är någon sur på att kvällens tvinslag från Pronicas bildande handlar om El Castillo del Cacao och en holländare som säger att det är bättre att sälja till den lokala marknanden först och att tv hoppade över de där viktiga, de som talade så fint om export, export och export. För att satsa lokalt är fel, det säger världsbank, NGOer och välbetalda rådgivare. Men som alla företagsekonomer vet är det billigare att sälja där man är än där man inte är. Vi är nöjda som spelemän som vet att just skrivit en hit. Bättre framfört statement mot strömmen än vårt är svårt att tänka sig. Och jodå, nog retade det expertena. Men de tog för sig av chokladen de också, i smyg så där sött.
Kakaopasta ur kvarnen
Ja, jag jobbar igen som ni kanske märker, det är därför jag bloggat lite glest sista månaden. Jag har blivit en del av El Castillo del Cacao, Kakaborgen. Här kommer hybrisvarianten av vad vi sysslar med. Ta en uppslagsbok och läs om kakao. Du kommer att lära dig att kakao plockas från träd, fermenteras och sänds till Europa, eller USA, där den förädlas. Så är det och så har det varit sen spanjorerna tog kakaon till Europa för sisådär femhundra år sedan. Och det är det som vi vill ändra på. Nicaraguas kakao är bland den bästa i världen men nicas äter inte choklad, det finns liksom inte. Ta mötet några stycken längre upp. Där var vi med kakaoproducenter. De om några borde väl veta, men de gör de inte. De producerar, men inget mer. Ungefär som att kaffeplockare inte dricker snobbigt kaffe för tre euros koppen.
Orkidéblom och trähägrar
Så kan vi inte ha det, tänkte Harm när han hamnade här (hans fru arbetar i biståndssvängen) i det sena 2004. Tänkt och gjort och han började göra choklad hemma i köket som han testsålde på stan, på ambassadfester och överallt han kom åt. När han sen vann en internationell affärsidétävling släppte det rejält och han började bygga på ett slott, som nu är vår fabrik, bakom huset. Förutom Harm är det en chilenare (som arbetar i annan organisation om dagarna), ytterligare en holländare (som bor i Honduras men flyttar till Holland i dagarna) och jag. Det finns tre anställda som, förutom Harm och jag, är de som arbetar dagligen.
El Castillo del Cacao
Nu producerar och säljer vi sju sorters choklad och försöker hinna med. Det största problemet är att säkra tillgången på bra kakao. Sen mayas storhetstid fermenterar centralamerikanska odlare inte sin kakao. Ofermenterad kakao går att sälja lokalt men industrin behöver fermenterad, som i sin tur inte går att sälja lokalt. Det lönar sig därför inte för småodlarna att fermentera vilket är problematiskt för oss – de korta och långa perspektiven möts inte så att säga. Vår lösning är att beställa mycket kakao och etablera oss som en stor, pålitilig kund. Efterfrågan ger utbud, är tanken. Så, vi sprider nu ut att vi vill köpa ett ton i månaden och att vi betalar tio procent mer för fermenterad än icke-fermenterad för att på så sätt etablera förtroende och långsiktiga relationer med producenter – och framförallt säkra ett utbud av kakao.
Chokladkaksproduktion och supervision
Jaha, och vad ska vi göra med all kakao då? Ett ton i månaden är ju trots allt en del. Jo, det vi inte kan processa har vi hittat en holländsk partner till. De köper containrar med kakao av oss och säljer vidare på den europeiska marknaden. Vi får mer kulor och kan bygga ut fabriken och köpa mer kakao och så är det tänkt att hjulet ska snurra. Vi får se. Kul är det i alla fall.
Castillobars
Varför en borg? Tja, det är ballare än en trist fyrkant. Trettio turister i veckan kommer förbi, och det är nu det, innan vi satsat på turisterna. När vi bygger nästa torn, showtornet med ett visningskök, blir det bättre. Ja, alltså, framtidsplanerna är ganska omfattande. Men ok, lite snabbt: Slottet ligger på tomten som sagt, den är ett äpple stort (0,7 hektar). Vi har just köpt loss egendomen så nu är det fritt fram att vara kreativ. Vi anlägger en exotisk trägård med växter från överallt, hittills har vi en bambuskog, groddammar (en fiskdamm fyller regnet just) och blommor från var vi hittar dem ju mer heterogena desto bättre. Huset fyller vi med konst, antikviteter och olika byggnadsstilar om vartnannat. Bambutak till exempel. Vi vill skapa ett kakao- och chokladcenter, ett kakaomuseum och utställning och vadhelst. Men också vara ett föredöme och visa vad som finns i området och vad man kan göra om man bara vill (om inte annat kan vi om vi gör bra företagande sälja våra konsulttjänster till andra). Och så det ballaste av allt: chokladdalen:
Borgen i torrsäsong med utsikt åt det fulare hållet
Chocolatevalley.org är ett koncept där vi kombinerar humanitärt bistånd och bizniz; turism med produktion; miljö och fastighetsmarknad och hållbar utveckling. Vi vill skapa ett projekt där kompetens används till att skapa ett projekt som visar hur bistånd kan organiseras efter NGOernas tid. I all ödmjukhet förstås. Slottet har en utsikt över en helt fantastisk miljö, berg med molnregnskog och all den biodiversitet som det innebär. Som så ofta är globalt sett är miljön hotad av föråldrat svedjebruk, hard-core industrialisering och fattigdom som prioriterar miljön och långsiktighet fett lågt.
En press
Samtidigt finns det ett intresse, i Europa och USA, för rättvis handel (och så vidare, välj själv bästa PK-uttryck). Det intresset vill vi utnyttja. Chocolatevalley.org är, ja tänk dig ett dataspel på webben. En dal i 3D. Med slottet i ena änden och dalen over skärmen. Där kan du logga in och köpa kakaoträd, investera i återplantering, vattenrening eller varför inte en anställd? Du betalar en struntsumma och vi använder den till vad det var tänkt. Köp en get och vi fixar en get till dalen. Semestern tillbringar du i dalen på någon av de anläggningar som finns där. Som Jurassic Park men med mindre ödlor. Än så länge finns slottet, chokladen, planerna och ett allt store intresse från omgivningen. Resten kommer snabbare än väntat. Tror jag nästan helt säkert.
Blomma
Annars? Vi blir mer och mer integrerade vilket vi märker på att fler och fler av våra nicaraguanska vänner lånar av oss. Pengar till en kista att begrava mor i, pengar till att bygga ut huset, överleva månaden eller kanske behöver de bilen över helgen. Det är skönt att kunna låna ut när vänner behöver.
Rosteriet
MJ jobbar på och det märks att vi börjar bli mer hemmastadda här, med vettiga sysselsättningar och socialt liv: vi har fått tid och möjlighet att fokusera på annat än att komma igång. Till exempel på hur otroligt trevligt det skulle vara att spendera en söndag i Madrid, med affärer, el rastro, tapas och barer. Eller att lulla Linnégatan, Kungsgatan, Östra Hamngatan, Vasagatan och sen hem till nån. Matagalpa city erbjuder just inte det. Och kolibrier och hästar på storgatan i all ära, men en stad ersätter de inte. Bo i hus kommer vi nog aldrig fatta poängen med, men om vi nu ska pröva några år så är hemma på fincan en mycket bra plats att prova på tills vi hamnar i stad igen.
Det var lite mycket trist jobbprat, men det kan det också få vara i en blogg emellanåt. Men bara emellanåt. Det finns mycket i skrivpipe-linen som kommer till den här bloggen snart.
Kakao
Medan talare efter talare pratar sig till utmattning går Harm går runt i lokalen och bjuder alla på choklad. Jag står bakom stolsraderna där vi har riggat ett bord för vår choklad. En efter en reser de sig och kommer till mig och vill veta mer. Är det verkligen choklad gjord i Nicaragua? Ja, det är det, vi gör den i vår borg i Matagalpa. Ååå, men inte är det bara kakao i den, eller hur? Jodå, det är bara mald kakao, mald tillsammans med tjugofem procent socker. Men, är det verkligen bara det? Ja, det är bara det. Exporterar ni, eller kan man köpa den i Nicaragua? Nejdå, vi exporterar inte, först ska vi fylla lokalmarknaden. Men det finns ju ingen, Nicas gillar inte choklad, säger EUs expert. Det gör de visst, se dig omkring, säger vi där vi står bland chokladfrossande nicas.
Öppnad kakaofrukt
TV kommer fram och jag bussar dem på Harm och han gör fyra intervjuer och när talen är slut säljer slut vad vi har med oss snabbare än snabbt. Säkert är någon sur på att kvällens tvinslag från Pronicas bildande handlar om El Castillo del Cacao och en holländare som säger att det är bättre att sälja till den lokala marknanden först och att tv hoppade över de där viktiga, de som talade så fint om export, export och export. För att satsa lokalt är fel, det säger världsbank, NGOer och välbetalda rådgivare. Men som alla företagsekonomer vet är det billigare att sälja där man är än där man inte är. Vi är nöjda som spelemän som vet att just skrivit en hit. Bättre framfört statement mot strömmen än vårt är svårt att tänka sig. Och jodå, nog retade det expertena. Men de tog för sig av chokladen de också, i smyg så där sött.
Kakaopasta ur kvarnen
Ja, jag jobbar igen som ni kanske märker, det är därför jag bloggat lite glest sista månaden. Jag har blivit en del av El Castillo del Cacao, Kakaborgen. Här kommer hybrisvarianten av vad vi sysslar med. Ta en uppslagsbok och läs om kakao. Du kommer att lära dig att kakao plockas från träd, fermenteras och sänds till Europa, eller USA, där den förädlas. Så är det och så har det varit sen spanjorerna tog kakaon till Europa för sisådär femhundra år sedan. Och det är det som vi vill ändra på. Nicaraguas kakao är bland den bästa i världen men nicas äter inte choklad, det finns liksom inte. Ta mötet några stycken längre upp. Där var vi med kakaoproducenter. De om några borde väl veta, men de gör de inte. De producerar, men inget mer. Ungefär som att kaffeplockare inte dricker snobbigt kaffe för tre euros koppen.
Orkidéblom och trähägrar
Så kan vi inte ha det, tänkte Harm när han hamnade här (hans fru arbetar i biståndssvängen) i det sena 2004. Tänkt och gjort och han började göra choklad hemma i köket som han testsålde på stan, på ambassadfester och överallt han kom åt. När han sen vann en internationell affärsidétävling släppte det rejält och han började bygga på ett slott, som nu är vår fabrik, bakom huset. Förutom Harm är det en chilenare (som arbetar i annan organisation om dagarna), ytterligare en holländare (som bor i Honduras men flyttar till Holland i dagarna) och jag. Det finns tre anställda som, förutom Harm och jag, är de som arbetar dagligen.
El Castillo del Cacao
Nu producerar och säljer vi sju sorters choklad och försöker hinna med. Det största problemet är att säkra tillgången på bra kakao. Sen mayas storhetstid fermenterar centralamerikanska odlare inte sin kakao. Ofermenterad kakao går att sälja lokalt men industrin behöver fermenterad, som i sin tur inte går att sälja lokalt. Det lönar sig därför inte för småodlarna att fermentera vilket är problematiskt för oss – de korta och långa perspektiven möts inte så att säga. Vår lösning är att beställa mycket kakao och etablera oss som en stor, pålitilig kund. Efterfrågan ger utbud, är tanken. Så, vi sprider nu ut att vi vill köpa ett ton i månaden och att vi betalar tio procent mer för fermenterad än icke-fermenterad för att på så sätt etablera förtroende och långsiktiga relationer med producenter – och framförallt säkra ett utbud av kakao.
Chokladkaksproduktion och supervision
Jaha, och vad ska vi göra med all kakao då? Ett ton i månaden är ju trots allt en del. Jo, det vi inte kan processa har vi hittat en holländsk partner till. De köper containrar med kakao av oss och säljer vidare på den europeiska marknaden. Vi får mer kulor och kan bygga ut fabriken och köpa mer kakao och så är det tänkt att hjulet ska snurra. Vi får se. Kul är det i alla fall.
Castillobars
Varför en borg? Tja, det är ballare än en trist fyrkant. Trettio turister i veckan kommer förbi, och det är nu det, innan vi satsat på turisterna. När vi bygger nästa torn, showtornet med ett visningskök, blir det bättre. Ja, alltså, framtidsplanerna är ganska omfattande. Men ok, lite snabbt: Slottet ligger på tomten som sagt, den är ett äpple stort (0,7 hektar). Vi har just köpt loss egendomen så nu är det fritt fram att vara kreativ. Vi anlägger en exotisk trägård med växter från överallt, hittills har vi en bambuskog, groddammar (en fiskdamm fyller regnet just) och blommor från var vi hittar dem ju mer heterogena desto bättre. Huset fyller vi med konst, antikviteter och olika byggnadsstilar om vartnannat. Bambutak till exempel. Vi vill skapa ett kakao- och chokladcenter, ett kakaomuseum och utställning och vadhelst. Men också vara ett föredöme och visa vad som finns i området och vad man kan göra om man bara vill (om inte annat kan vi om vi gör bra företagande sälja våra konsulttjänster till andra). Och så det ballaste av allt: chokladdalen:
Borgen i torrsäsong med utsikt åt det fulare hållet
Chocolatevalley.org är ett koncept där vi kombinerar humanitärt bistånd och bizniz; turism med produktion; miljö och fastighetsmarknad och hållbar utveckling. Vi vill skapa ett projekt där kompetens används till att skapa ett projekt som visar hur bistånd kan organiseras efter NGOernas tid. I all ödmjukhet förstås. Slottet har en utsikt över en helt fantastisk miljö, berg med molnregnskog och all den biodiversitet som det innebär. Som så ofta är globalt sett är miljön hotad av föråldrat svedjebruk, hard-core industrialisering och fattigdom som prioriterar miljön och långsiktighet fett lågt.
En press
Samtidigt finns det ett intresse, i Europa och USA, för rättvis handel (och så vidare, välj själv bästa PK-uttryck). Det intresset vill vi utnyttja. Chocolatevalley.org är, ja tänk dig ett dataspel på webben. En dal i 3D. Med slottet i ena änden och dalen over skärmen. Där kan du logga in och köpa kakaoträd, investera i återplantering, vattenrening eller varför inte en anställd? Du betalar en struntsumma och vi använder den till vad det var tänkt. Köp en get och vi fixar en get till dalen. Semestern tillbringar du i dalen på någon av de anläggningar som finns där. Som Jurassic Park men med mindre ödlor. Än så länge finns slottet, chokladen, planerna och ett allt store intresse från omgivningen. Resten kommer snabbare än väntat. Tror jag nästan helt säkert.
Blomma
Annars? Vi blir mer och mer integrerade vilket vi märker på att fler och fler av våra nicaraguanska vänner lånar av oss. Pengar till en kista att begrava mor i, pengar till att bygga ut huset, överleva månaden eller kanske behöver de bilen över helgen. Det är skönt att kunna låna ut när vänner behöver.
Rosteriet
MJ jobbar på och det märks att vi börjar bli mer hemmastadda här, med vettiga sysselsättningar och socialt liv: vi har fått tid och möjlighet att fokusera på annat än att komma igång. Till exempel på hur otroligt trevligt det skulle vara att spendera en söndag i Madrid, med affärer, el rastro, tapas och barer. Eller att lulla Linnégatan, Kungsgatan, Östra Hamngatan, Vasagatan och sen hem till nån. Matagalpa city erbjuder just inte det. Och kolibrier och hästar på storgatan i all ära, men en stad ersätter de inte. Bo i hus kommer vi nog aldrig fatta poängen med, men om vi nu ska pröva några år så är hemma på fincan en mycket bra plats att prova på tills vi hamnar i stad igen.
Det var lite mycket trist jobbprat, men det kan det också få vara i en blogg emellanåt. Men bara emellanåt. Det finns mycket i skrivpipe-linen som kommer till den här bloggen snart.
torsdag, juni 08, 2006
Vad fattas
Grönt
Det regnar nu. Det är skönt för det tar bort dammet och hettan även om det i regnpauserna är ångvarmt. För även om vad vi nu har kallas vinter är vi trots allt på norra halvklotet och solen är långt norrut så här i midsommartider. Men vinter är det likafullt. Det är också kallare. Jag har långärmad t-shirt och flera andra mer frusna har jacka eller extra tröja. Kanske kan någon tro att 25 grader inte är så kallt, men det är det visst det.
Punka är bäst att få i stan, där tjänster säljs
foto: Tomas
När klockan är halv sju på morgonen och man har bråttom är det inte kul att få punktering. På en lerig, hålig, regnplågad väg är det värre. Hade det inte varit för att en skock kor kom och jagade iväg mig från platsen där vid hjulet hade jag nog inte skrattat den morgonen.
Volcán Mombacho med glömda kepsar
foto: Tomas
Den senaste månaden har vår hemtelefon fungerat sällan. Det blir så när någon stjäl kabeln i samma takt som telefonbolaget hänger upp den. Koppar är koppar och vill man göra snabba stålar är en telefonkabel som bara hänger där och är full av fin, dyr, snygg koppar ett lätt byte. Och så håller det på. Ny kabel upp, ny kabel ner, nyare kabel upp och ner. Förutom att några tjuvar gör sig hackor får vi klara oss utan telefon.
Hästtransport, Managua
foto: Tomas
Att det är för få som snor kabel kanske är att ta i, men åt det håller är det. Med tanke på hur fattigt Nicaragua är tycker jag det är märkligt att det inte stjäls mer, att det inte tiggs mer och för all del också att det inte säljs mer. Var är alla som säljer kall coca-cola och annat hälsosamt i värmen? De finns i vissa korsningar i Managua, jodå, och runt marknader. Men så få.
Fröer, den naturliga sorten
Kanske är det som det sägs att det är Somozadiktarurens fel. Folk blir inte gärna initiativrika i feodala system. Så kanske det är, men att definiera problemet är inte värst intressant tycker jag. Det har dessutom gjorts om och om och om igen i alldeles för många sammanhang. Lite fler lösningar däremot, de skulle pigga upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
