Den elfte februari fick jag ett mejl från Ola. Han var nyanländ till Managua och hade med hjälp av okänd rödhårig fotograf på tv4 (vem är du?) fått nys om den här bloggen. Ola berättade att han, Johanna och Dolly skulle vara här i tre månader eller så och kanske vi skulle träffas och leka? Det gjorde vi och det var kul och igår åkte de hem. Redan!
Deras hemfärd är på sitt sätt det roligaste just nu. Ja, inte att de åkte hem, men hur. Det började med att de bokade ett hotell på little corn. Och sen ändrade de sig och bytte hotell. Istället för att säga det till det första hotellet ljög de och sa att Dolly fått örontras och att de inte kunde åka. Snullet då att de satt bredvid ägaren till det första hotellet på båten över till ön. Så många små, ljusa, barn som heter Dolly i sällskap med tre blonda vuxna finns det inte. Nånstans här bytte Johanna och Ola till Linda och Kent, oklart varför. MJ som ju inte är svensk kan inte förstå varför det är så jobbigt för oss att säga att vi inte vill ha det som någon säljer, och kanske har hon rätt, för jag hade nog också kunnat ljuga - men inte kallat mig för Kent, märk väl!
Nå, på något sätt kom de av ön och vidare mot Managua och Sveriges land. Det gick bra, trots att KentOla tappat sitt pass några veckor tidigare och såvitt jag vet är de nu lyckligt i Stockholm. Vi ses!
onsdag, april 25, 2007
Det är som vanligt
Nu har det nästan gått ett och ett halvt år sedan vi flyttade hit, hepp! För ett år sedan läkarundesökte vi personalen på El Castillo. De hade alla parasiter och sjukdomar de inte visste om, alternativt visste om men visste att de inte hade råd att behandla. Där uppstår kvalet för arbetsgivaren, adminstrerar man undersökningen har man också förpliktat sig moraliskt att stå för behandlingen, eller? Ja, sa vi på El Castillo. Ja, sa vi också i minröjarprogrammet i Angola. Här blev konsekvensen att personalen undersöktes och behandlas. I Angola undersöktes de inte. För där var de åttahundra och vad skulle vi ha gjort om låt oss säga hundra av dem testat positivt för HIV? VI hade inte budget nog för att behandla dem. Alltså, ingen undersökning, men satsning på utbildning om sexuellt överförbara sjukdomar och gratis kondomer.
Criseyda gick till läkaren samtidigt, också det som löneförmån. Hon hade en del lättbehandlade sjukdomar och var dessutom deprimerad . Nu käkar hon en prozacvariant som kostar fyra kronor om dagen. Det har hon inte råd med, så hur vi ska lösa medicindistrubitionen när vi åker hem är ett uppseglande problem.
Det är som sagt varmt här nu, och Criseyda har värmeutslag på ärmarna, som kliar. Det har hon haft hela livet säger hon, salva är inte prioritet. Åter till läkaren och en injektion, några tabletter och en salva senare mår hon bättre till priset av tusen kronor. Ett billigt pris för att bli av med ett livslångt kliande kan tyckas, men det är också mer än en månadslön som hon inte har råd med. Hennes systrar och mamma har också sina krämpor som skulle behöva åtgärdas, men vi har satt gränsen där. Vi har alls inga skäl att sätta gränsen där, mer än ren snålhet - vi vill helt enkelt inte dela med oss mer, antar jag att den moraliska domen lyder. Som vanligt alltså, bara lite mer tydligt.
Criseyda gick till läkaren samtidigt, också det som löneförmån. Hon hade en del lättbehandlade sjukdomar och var dessutom deprimerad . Nu käkar hon en prozacvariant som kostar fyra kronor om dagen. Det har hon inte råd med, så hur vi ska lösa medicindistrubitionen när vi åker hem är ett uppseglande problem.
Det är som sagt varmt här nu, och Criseyda har värmeutslag på ärmarna, som kliar. Det har hon haft hela livet säger hon, salva är inte prioritet. Åter till läkaren och en injektion, några tabletter och en salva senare mår hon bättre till priset av tusen kronor. Ett billigt pris för att bli av med ett livslångt kliande kan tyckas, men det är också mer än en månadslön som hon inte har råd med. Hennes systrar och mamma har också sina krämpor som skulle behöva åtgärdas, men vi har satt gränsen där. Vi har alls inga skäl att sätta gränsen där, mer än ren snålhet - vi vill helt enkelt inte dela med oss mer, antar jag att den moraliska domen lyder. Som vanligt alltså, bara lite mer tydligt.
fredag, april 20, 2007
Vänster-höger eller vänster-vänster?
Sen vi fick regestreringsskyltar på raven för ungefär ett år har vi blivit stannade vid i runda slängar femtio tillfällen. Det känns som ganska många gånger. På vägarna i Nicaragua kan man se de mest häpnandsväckande ekipage, allt från folk sittande på bagage på busstaken, via tjurar fastbundna på hypersmå släpkärror där svansen släpar i till hoplimmade skåpbilar med farlig last. Ofta ser vi dem passera där vi står och pratar med polisen. Det är naturligtvis mycket bättre att stoppa oss än dem, eftersom vår bil uppenbarligen är i ordning (inget slit med att påpeka det ena och det andra i onödan) och troligen kommer vi av utseendet att döma (utlänning) inte att tjata emot så mycket. I alla fall är det vad vi tror - men det kan ju också vara något helt annat. Det är störande, men vi har lärt oss att leva med det och ta det hela med jämnmod.
Tills igår, då propparna gick. Det var väl en gräns, ett behov av upprättelse eller något. Inget att vara stolt över, men det känns ganska skönt efteråt. Vi svängde vänster i en trafikljusreglerad korsning i Managua. Just som vi avslutade svängen i högerfältet blev vi stannade av polisen, två motorcykelpoliser. Precis där den röda pilen finns på bilden nedan.
Korsningsmystik
Enligt lag bla bla bla och artikel bla bla bla och paragraf bla bla bla där så får man inte göra så, sa polisen. Hur då, señor, frågade jag. Ja, du måste avsluta svängen i vänsterfältet, köra ett trettiotal meter och sedan byta till högerfältet, förklarade han. Va? Sa MJ och jag samtidigt och inte alls vänligt. Och sen gick vi båda ut och showen började. MJ skällde på sitt håll och jag på mitt. Min polis ritade upp det hela med bläckpenna på sin hojs sadel (!) och jag svarade att det där vägrar jag acceptera, det är bara för dumt. Det är högertrafik här och då kör man i höger fält. Nja, sa han, det är för din egen säkerhet, om det kommer någon i hög fart bakifrån så kan han passera i högefältet medans du kör långsamt i vänsterfältet. Ja, jo, visst. Precis.
I alla fall fortsatte vi och började garva åt det hela. Strax därpå släppte jag av MJ till ett möte och fortsatte mot Masaya. I en korsning, trafikljusreglerad, svängde jag vänster, avslutade i höger fält och blev stoppad av en polis, nu på en trefilig väg. Det var bara för absurt. Så jag gick ur och vad honom förklara vad han ville. Jodå, samma sak. Så jag frågade varför det finns tre körfärlt. För att det är en autopista, sa han. Ja, señor, men hjälp mig, vilket fält ska jag välja nu när jag kör iväg, det vänstra? Du får välja vilket du vill, det spelar ingen roll, men efter en korsning måste du ta det vänstra. Men, det är ju korkat! Nu började han surna till och bestämde sig för att skriva ut böter, men det sket jag i och fortsatte smart nog. Vi har ju högertrafik här, då ska man väl försöka köra till höger? Tss, vadå högertrafik, du får köra var du vill säger jag. Och då orkade jag inte längre utan häve ur mig nåt dumt - och han skrev ut ytterligare böter, nu för insubordination. Det var jag värd, och det var det också värt - även om det inte är något att vara stolt över, som sagt.
Idag har vi beställt gula skyltar, biståndsarbetarskyltar som inte blir stoppade så ofta men som å andra sidan lyser gringo. Men det är nog säkrast så.
Tills igår, då propparna gick. Det var väl en gräns, ett behov av upprättelse eller något. Inget att vara stolt över, men det känns ganska skönt efteråt. Vi svängde vänster i en trafikljusreglerad korsning i Managua. Just som vi avslutade svängen i högerfältet blev vi stannade av polisen, två motorcykelpoliser. Precis där den röda pilen finns på bilden nedan.
Korsningsmystik
Enligt lag bla bla bla och artikel bla bla bla och paragraf bla bla bla där så får man inte göra så, sa polisen. Hur då, señor, frågade jag. Ja, du måste avsluta svängen i vänsterfältet, köra ett trettiotal meter och sedan byta till högerfältet, förklarade han. Va? Sa MJ och jag samtidigt och inte alls vänligt. Och sen gick vi båda ut och showen började. MJ skällde på sitt håll och jag på mitt. Min polis ritade upp det hela med bläckpenna på sin hojs sadel (!) och jag svarade att det där vägrar jag acceptera, det är bara för dumt. Det är högertrafik här och då kör man i höger fält. Nja, sa han, det är för din egen säkerhet, om det kommer någon i hög fart bakifrån så kan han passera i högefältet medans du kör långsamt i vänsterfältet. Ja, jo, visst. Precis.
I alla fall fortsatte vi och började garva åt det hela. Strax därpå släppte jag av MJ till ett möte och fortsatte mot Masaya. I en korsning, trafikljusreglerad, svängde jag vänster, avslutade i höger fält och blev stoppad av en polis, nu på en trefilig väg. Det var bara för absurt. Så jag gick ur och vad honom förklara vad han ville. Jodå, samma sak. Så jag frågade varför det finns tre körfärlt. För att det är en autopista, sa han. Ja, señor, men hjälp mig, vilket fält ska jag välja nu när jag kör iväg, det vänstra? Du får välja vilket du vill, det spelar ingen roll, men efter en korsning måste du ta det vänstra. Men, det är ju korkat! Nu började han surna till och bestämde sig för att skriva ut böter, men det sket jag i och fortsatte smart nog. Vi har ju högertrafik här, då ska man väl försöka köra till höger? Tss, vadå högertrafik, du får köra var du vill säger jag. Och då orkade jag inte längre utan häve ur mig nåt dumt - och han skrev ut ytterligare böter, nu för insubordination. Det var jag värd, och det var det också värt - även om det inte är något att vara stolt över, som sagt.
Idag har vi beställt gula skyltar, biståndsarbetarskyltar som inte blir stoppade så ofta men som å andra sidan lyser gringo. Men det är nog säkrast så.
torsdag, april 19, 2007
Sommar
Aubergine
Det är sommar här, och därmed hyfsat varmt. I våra berg är det inte så varmt som där nere men det toppar ändå på sisådär 35 grader. Och det växer. Tomter, aubergine, squash, persilja, vitlök, blommor och inte minst dessa jävla chicharras som gnisslar överallt. Det är som vanligt hårt i tropikerna men det går.
En vit blomma
onsdag, april 18, 2007
Grovsnus och cigarrer
Det är inte bara det att både cigarr och snus smakar gott av ren, god tobak utan tramstillsats. Båda luktar dessutom gott, ger användaren en snygg och sexig look och är, som bonus, tufft. Snus är bättre förstås, för det ger ingen rök - men jag snusar jag ju inte, som om det finns snus här.
Det är fascinerande vad man kan lära sig av en kort vistelse i andra länder.
Det är fascinerande vad man kan lära sig av en kort vistelse i andra länder.
måndag, april 16, 2007
Absurditeter
Ur den blå Peugeot 405 väller han liksom en manet som trycks genom en tratt. Urvälld och stående är han jättelik, sträcker fram näven och säger ”buenas”. Under tiden jag ser min hand försvinna i hans lastbilsrattstora brottarnäve säger han, ”Milian” för det är vad han heter. Jag säger vad jag heter och följer honom till bakluckan på Peoguoten där någon skriker i dödsångest.
Milian (Hector Milian Pérez) vann OS-guld i brottning klass stor i Barcelona 1992 har blivit större sen dess. Iklädd cubas landslagsoverall öppnar han bagageluckan och hivar med vänsternäven upp en säck med en gris i. Säcken är inte tät och det rinner grisurin från den. Lukten i bagaget är inget vidare och Milian svär till och dumpar grisen på gräsmattan och frågar om jag har parfym så han kan byta doft i bilen. Jag börjar skratta hjälplöst och säger, inte tillräckligt – i pausen innan Milian också börjar skratta är jag lite rädd att han ska kasta mig på grisen, men sen börjar han också garva och hipp hupp där står jag med jorldens säkerligen största man och dricker pilsner.
Vår man i la Habana
Vi är hemma hos Tato i La Habana och det ska grillas gris. Millian har bil och det är inte mer än rätt att han kör – inte minst för att han lär äta halva grisen. Tato är som ni kommer ihåg från tidigare avsnitt på den här bloggen gammal landslagsboxare, därefter blev han tränare och det var på så sätt han mötte Mieke i Ecuador (de bor nu i Matagalpa där Mieke är kollega med MJ). För sina förtjänster fick han ett hus. Där bor nu delar av hans familj och han själv när han inte är i Matagalpa. Det är också där vi bor i La Habana. Milian har också ett hus i samma barrio, och som sagt, flashig nybil.
Vi glömde minneskort till kameran och fick därför dumpa lite bilder på några som åkte till Europa. Där ska de bränna våra bilder på en CD och sen skicka dem hit – när de kommer ska jag visa på bilder på Milian, på grisen och framför allt en video på hur fint och humant grisen slaktas. Till dess får ni fantisera.
Vi umgicks en hel del med Milian under vår tid på Cuba. Han körde Mieke, Tato och barnen till Cespedes, Tatos hemby 600 km från La Habana. När han körde hem med Peugoten hade han fyra små getabockar i bagaget. Två till en ceremoni Tato ska hålla i sitt hus (mer om den sen), och två till Milian. Vis av skadan från gristrippen fick getterna åka i plastpåse, en var, knuten tätt kring halsen. De ska kunna prata med varandra, men inte gå ur, sa Milian och körde mot huvudstaden.
*
Den minsta bilen är en Kia Atmos. Den kostar 45 dollar om dagen, plus elva procent straffavgift för att vi använder dollar (som om det går att välja …), plus tio dollar om dagen i försäkring, plus 200 dollar i deposition. Vill vi ha en extra förare kostar det fem dollar om dagen. Nästa bilstorlek kostar femton dollar mer per dag så vi nöjer oss med en Atmos. Den är ny, säger den inte helt otjänstvillige tjänstemannen, har bara gått 3000 km. Klockan är 0930, vi började fylla i pappren 0910. Om du lämnar bilen efter 0910 om åtta dagar blir du debiterad 50 dollar per timma, säger han så. 0910, säger ja, den är ju 0930 nu!? Jo, men den var 0910 när vi började, den här tiden ingår i hyrtiden. Jag skriver på, för vad annars, liksom? Närmast i förbigående säger han när jag reser mig för att gå till bilen, vid 5000 km ska bilen servas. Ehh, jaha, svarar jag. Vad då, då? Om det inträffar när du hyr bilen är du ansvarig för att service görs, om inte debiteras du en straffavgift om 200 dollar plus servicekostnaden. HEPP!
*
Från vänster som sig bör, Che. Därefter Juan Fran, Gini och MJ
Vi passerar Santa Clara och stannar vid Ches mausoleum. Ett betongblaff med en tremeters Chestaty på toppen. Överallt hörs Fidels tal fal från invigningen. Vi besöker museet och ser Ches gevär, skjortor och andra attiraljer. Därefter går vi in i mausoleet där Che ligger i en gravanordning ungefär som där Fantomen ligger i Dödskallegrottan. Och mytbildningen är av samma ordning. Guran är utbytt mot en seriös vakt och de andra trettiosju gravarna är tomma, deras innehavare är kvar i Bolivia – de var kanske inte lika snygga på bild som Ernesto.
Det hela, från minsta artefakt till vindprassel på utsidan ett skulddrivet spektakel där hjältemyten odlas som vore det Jesus och inte Che och de tidiga kristna och inte Fidel. Men det är väl å andra sidan så det är. Ska historia skrivas så måste det till kraftåtgärder. Che dog på sitt självmordståg, Fidel fick en ofarlig hjälte och jorlden fick t-shirts.
*
Vid Playa Giron (Grisbukten som den kallas på andra språk) är havet i det närmaste perfekt jadefärgat, korallen vacker och fiskarna många. Vi undrar hur i helvete USAarna tänkte när de trodde de skulle kunna ta sig iland här. Men det helt överväldigande vid Playa Giron är inte segern som cubanerna säger, eller fiaskot som jänkarna säger utan alla kandkrabbor. Någon säger fyrtio miljoner och inte vet jag men jag tror de är fler fler. De parar sig, lägger ägg och föds, allt under april månad och under ivrigt korsande av vägen – som är rosa av krabbor. Milian får krabbpunktering i två däck.
Landkrabbor vid Playa Giron
*
Felipe, Tatos farbror, bor i Cespedes och fyller sjuttio när vi är där. Han firar i tre dagar. Fem minuter efter vi anlänt till byn går vi hem till honom. Han är santero, imposant, mycket barfota och skallig och har druckit några flaskor rom. När jag försöker hälsa som vanligt folk och ge honom en flaska rom tar han tag i huvvet på mig, stirrar mig i ögonen en lång stund sen går vi in i hans tempel. Jag blir tillsagd att hälla lite rom där, på någon docka där, lite barr här, och inte så lite i oss. Sen är helgon, dockor och vi själva nöjda nog för att ta en öl utanför. Ganska häftig upplevelse. Sen frågar Felipe Tato om det ena och det andra. Tato har inte skött sig som han ska, bland annat har han slarvat bort några magiska stenar och därför måste de två getterna offras. Fast det är nog inte så farligt som det kanske låter för getterna ska ätas med rom och öl till.
*
När vi lämnade tillbaks vår Atmos hade den gått 5225 km, men vi hade ringt innan och utverkat tillstånd - en historia i sig. I fredags körde Milian oss till flyget. Det luktade inte get.
Milian (Hector Milian Pérez) vann OS-guld i brottning klass stor i Barcelona 1992 har blivit större sen dess. Iklädd cubas landslagsoverall öppnar han bagageluckan och hivar med vänsternäven upp en säck med en gris i. Säcken är inte tät och det rinner grisurin från den. Lukten i bagaget är inget vidare och Milian svär till och dumpar grisen på gräsmattan och frågar om jag har parfym så han kan byta doft i bilen. Jag börjar skratta hjälplöst och säger, inte tillräckligt – i pausen innan Milian också börjar skratta är jag lite rädd att han ska kasta mig på grisen, men sen börjar han också garva och hipp hupp där står jag med jorldens säkerligen största man och dricker pilsner.
Vår man i la Habana
Vi är hemma hos Tato i La Habana och det ska grillas gris. Millian har bil och det är inte mer än rätt att han kör – inte minst för att han lär äta halva grisen. Tato är som ni kommer ihåg från tidigare avsnitt på den här bloggen gammal landslagsboxare, därefter blev han tränare och det var på så sätt han mötte Mieke i Ecuador (de bor nu i Matagalpa där Mieke är kollega med MJ). För sina förtjänster fick han ett hus. Där bor nu delar av hans familj och han själv när han inte är i Matagalpa. Det är också där vi bor i La Habana. Milian har också ett hus i samma barrio, och som sagt, flashig nybil.
Vi glömde minneskort till kameran och fick därför dumpa lite bilder på några som åkte till Europa. Där ska de bränna våra bilder på en CD och sen skicka dem hit – när de kommer ska jag visa på bilder på Milian, på grisen och framför allt en video på hur fint och humant grisen slaktas. Till dess får ni fantisera.
Vi umgicks en hel del med Milian under vår tid på Cuba. Han körde Mieke, Tato och barnen till Cespedes, Tatos hemby 600 km från La Habana. När han körde hem med Peugoten hade han fyra små getabockar i bagaget. Två till en ceremoni Tato ska hålla i sitt hus (mer om den sen), och två till Milian. Vis av skadan från gristrippen fick getterna åka i plastpåse, en var, knuten tätt kring halsen. De ska kunna prata med varandra, men inte gå ur, sa Milian och körde mot huvudstaden.
*
Den minsta bilen är en Kia Atmos. Den kostar 45 dollar om dagen, plus elva procent straffavgift för att vi använder dollar (som om det går att välja …), plus tio dollar om dagen i försäkring, plus 200 dollar i deposition. Vill vi ha en extra förare kostar det fem dollar om dagen. Nästa bilstorlek kostar femton dollar mer per dag så vi nöjer oss med en Atmos. Den är ny, säger den inte helt otjänstvillige tjänstemannen, har bara gått 3000 km. Klockan är 0930, vi började fylla i pappren 0910. Om du lämnar bilen efter 0910 om åtta dagar blir du debiterad 50 dollar per timma, säger han så. 0910, säger ja, den är ju 0930 nu!? Jo, men den var 0910 när vi började, den här tiden ingår i hyrtiden. Jag skriver på, för vad annars, liksom? Närmast i förbigående säger han när jag reser mig för att gå till bilen, vid 5000 km ska bilen servas. Ehh, jaha, svarar jag. Vad då, då? Om det inträffar när du hyr bilen är du ansvarig för att service görs, om inte debiteras du en straffavgift om 200 dollar plus servicekostnaden. HEPP!
*
Från vänster som sig bör, Che. Därefter Juan Fran, Gini och MJ
Vi passerar Santa Clara och stannar vid Ches mausoleum. Ett betongblaff med en tremeters Chestaty på toppen. Överallt hörs Fidels tal fal från invigningen. Vi besöker museet och ser Ches gevär, skjortor och andra attiraljer. Därefter går vi in i mausoleet där Che ligger i en gravanordning ungefär som där Fantomen ligger i Dödskallegrottan. Och mytbildningen är av samma ordning. Guran är utbytt mot en seriös vakt och de andra trettiosju gravarna är tomma, deras innehavare är kvar i Bolivia – de var kanske inte lika snygga på bild som Ernesto.
Det hela, från minsta artefakt till vindprassel på utsidan ett skulddrivet spektakel där hjältemyten odlas som vore det Jesus och inte Che och de tidiga kristna och inte Fidel. Men det är väl å andra sidan så det är. Ska historia skrivas så måste det till kraftåtgärder. Che dog på sitt självmordståg, Fidel fick en ofarlig hjälte och jorlden fick t-shirts.
*
Vid Playa Giron (Grisbukten som den kallas på andra språk) är havet i det närmaste perfekt jadefärgat, korallen vacker och fiskarna många. Vi undrar hur i helvete USAarna tänkte när de trodde de skulle kunna ta sig iland här. Men det helt överväldigande vid Playa Giron är inte segern som cubanerna säger, eller fiaskot som jänkarna säger utan alla kandkrabbor. Någon säger fyrtio miljoner och inte vet jag men jag tror de är fler fler. De parar sig, lägger ägg och föds, allt under april månad och under ivrigt korsande av vägen – som är rosa av krabbor. Milian får krabbpunktering i två däck.
Landkrabbor vid Playa Giron
*
Felipe, Tatos farbror, bor i Cespedes och fyller sjuttio när vi är där. Han firar i tre dagar. Fem minuter efter vi anlänt till byn går vi hem till honom. Han är santero, imposant, mycket barfota och skallig och har druckit några flaskor rom. När jag försöker hälsa som vanligt folk och ge honom en flaska rom tar han tag i huvvet på mig, stirrar mig i ögonen en lång stund sen går vi in i hans tempel. Jag blir tillsagd att hälla lite rom där, på någon docka där, lite barr här, och inte så lite i oss. Sen är helgon, dockor och vi själva nöjda nog för att ta en öl utanför. Ganska häftig upplevelse. Sen frågar Felipe Tato om det ena och det andra. Tato har inte skött sig som han ska, bland annat har han slarvat bort några magiska stenar och därför måste de två getterna offras. Fast det är nog inte så farligt som det kanske låter för getterna ska ätas med rom och öl till.
*
När vi lämnade tillbaks vår Atmos hade den gått 5225 km, men vi hade ringt innan och utverkat tillstånd - en historia i sig. I fredags körde Milian oss till flyget. Det luktade inte get.
söndag, april 15, 2007
Vår första riktiga semesterresa
Vi har varit på Cuba i två veckor. Det är den första semesterresa vi gjort tillsammans. Ja faktiskt! Om man inte räknar resor i Spanien och Sverige, resor till andra ställen men som är kortare än en vecka eller resor som är arbetsresor (i någon slags kombination) - och dem räknar man ju inte. En superresa helt på riktigt var det i vilket fall som helst. Nu är det söndag och då är det nästan bloggledigt. Jag ska lägga mig i hängmattan och puffa en god habana resten av dagen. Sen kanske jag skriver något.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
