Dolly reser

Det här är Dolly. Hon är från Stockholm. Sedan en månad eller så tillbaks bor hon och hennes föräldrar Johanna och Ola i Managua. Snart ska de flytta till Granada.

Johanna jobbar och gör bra saker. Ola är pappaledig, men eftersom Dolly på det hela taget klarar sig ganska bra sitter han mest och surfar eller degar runt poolen. Tror jag, för en dag kom det ett mejl där han skrev att han läst i den här bloggen i en timme och sen skrev han till mig – alltså har han inte så mycket vettigt för sig.

Det är hur bra som helst för de är muy buena gente och alla kompisar vi kan hitta i Managua (eller ännu hellre Granada) är super. Att de tre är så kul är en uppskattad bonus (det här är inte bara bloggfjäsk). Läs vad de själva säger här.

Det luktar bröd

Det är sommar nu, torrt och varmt och med syrsor och deras släktingar som ständig bakgrundsoljud. Träden blommar i dammet och det är slitigt för många som fått det svårare att få tag på vatten.


Orangea träd under molnen

Men det mest påfallande är brödlukten. Criseyda bakar, och hon bakar ännu mer. Vi har bakat hela tiden vi bott här och Cris har tagit bröd med sig hem från varje bak. I början var hon och de andra lite skeptiska mot bröd med integralmjöl och utan socker men det har blivit godare och godare verkar det som. Inte minst eftersom bröden blivit bättre i takt med att vi blivit bättre på att baka.


Criseyda och några bröd

Och så kom mamma och Marita och visade Cris hur man kan bara kanelbullar. Samtidigt lärde jag mig några tricks. Nu bakar Cris tre sorters bröd som hennes dotter och syster säljer till folk som passerar på bussarna. MJ har hittat en kurs för kvinnor som vill starta småbagerier och kan troligen fixa så att Cris kommer med i ett typ starta-eget-program-för-kvinnor-på-landsbygden. Under tiden är vår ugn ständigt varm och när hon har tid sitter Cris och jag och pratar kalkyler (vilka bröd betalar sig bäst egentligen?), det där med inkomst och utgift, investering och att tänka stort från början. Det är tamigfan hur skoj som helst. Heja henne!

herr vitamin

För 25 Cordóbas säljer hon detta läckra tilltugg till bussresenärerna

Strax efter att jag satt mig satte han sig bredvid och frågade om han fick ta av mitt vatten. Det fick han. Sen frågade han de vanliga frågorna, resten av bussen lystrade. Var är du ifrån, hur många barn har du, vad gör du i Nicaragua, vad tycker du om landet, vad ska du göra sen, kan du ta ett foto av mig? Jaså, Schweiz, jaha, så du pratar engelska då. Joo, det gör jag, gör du? Nej, jag bor i Nicaragua. Aha, vad gör du då? Det senaste har jag plockat kaffe, men det är slut för säsongen. Var? I Pantasma, vet du var det är? Jadå, jag bor i Matagalpa. Jaha, vad kul, jag bor i San Nicolas del Norte, jag är på väg dit, det är dags att skörda bönorna, när ska du tillbaks till Schweiz?

Sådär böljar samtalet, hit och dit när en kvinna ställer sig upp i mittgången. Hon håller upp en karta med några mediciner och några burkar med, visar det sig, vitaminer. Med hög röst förkunnar hon hur viktigt det är att äta vitaminer. Utan vitaminer stannar Centralamerika får vi veta. På utsidan bussen fladdrar fruktodlingar och stånd med frukt och grönt i högar förbi. Det ignorerar kvinnan elegant. För det är inte såna vitaminer hon menar, nejdå, de man måste äta finns där i burkarna hon säljer. Så går hon då runt med dem och visar oss, det kostar inget så vi får titta så mycket hon vill. Först tänkte jag fotografera henne men det var bara för dumt och jag vill inte uppmuntra det.

Så där sitter jag och sippar på mitt vatten och ser hur passagerarna oroar sig för att de inte äter vitamintillskott - kanske är det därför de är så fattiga? Till slut har hon sålt klart, hon sålde chockerande mycket, och lugnet återkommer. Det är bara pratet och musiken och det räcker. Tänkte jag och just då reste sig en man och började också han förkunna sitt ännu dummare budskap.


Herr smält vitamin

Att äta vitaminer är bra säger han, men det räcker inte. Man måste också äta den internationellt kända och med tysk teknik framtagna karamellen han säljer. Med den kan man på rätt sätt smälta vitaminerna. Som tur för alla är, säljer han den, Jag häpnar och han säljer. Det är inte utan skäl som apotekmonopolet kom till, antar jag.

Regeringen Daniel

Att vända rätt på Nicaragua är ingen lätt uppgift. Särskilt som ingen vet vad som är rätt och fel. Men Daniel försöker för fullt. Inget av de åtgärder jag hört om verkar helt fel även om jag inte rätt person att döma om de är rätt - i alla fall inte innan. Och sen är det ju det här med kontexten. Man regerar inte i vakuum även om många regenter tycks tro det - hör du Göran?

En av de första åtgärderna Daniel bestämde var att sänka arvoden och löner för folkvalda och högre tjänstemän med hälften. Med det hoppades han troligen signalera att här var det ingen som skulle sko sig på de fattiga utan det ska strävas och gnetas i gammal god folkhemsbyggaranda.

Kyrkan, som hittills följt sin tvåtusenåriga tradition av rofferi och anti-Robin Hood och följaktligen inte sagt ett jota när Arnold och Enriques regeringar roffat sig trötta vaknade nu till liv och kväste ur sig kritik. Visst är det otroligt dåligt av Daniel att bara sänka lönerna med hälften? Mmmm, för den där löjliga och fula lila halsduken är förstås gratis och bekostad av dig personligen, biskop? En sak framstår alltmer som säker: biskopsmössor är dumstrutar.

Det roligaste just nu

är spanska ambassaden. För att vara i Nicaragua längre än tre månader behöver svenskar visa. Spanjorer också. Förra året någon gång blev MJ av med sitt pass och sitt Nica-idkort. Hon gick därför till ambassaden och fick ett nytt pass, som ni kanske kommer ihåg glömde hjältarna på ambassaden att trycka dit en stämpel som visar att hon kommit in till landet genom en tull och det var därför bara med ganska mycket tjat och lite tårar som vi alls kom ut ur landet och in i Costa Rica i augusti. Men det gick.

Häromveckan gick våra visa ut. Vi lämnade pass och kopior av id-kort (jag alltså) och några nya foton till någon som skulle fixa visa. Mitt kom tillbaks ganska snart och jag har nu en ny fin stämpel i passet. MJs kom också tillbaka, utan stämpel men med kommentaren att det inte går att få visa med ogiltigt pass. Uh? Jo, det visade sig snart att MJs nya pass hade en giltighetstid på sex månader. Ambassaden gav henne ett tillfällighetspass (fast det ser likadant ut som de andra) trots att de först tvingade henne att fylla i ett papper med kopior i överskott som meddelar att MJ bor i Nicaragua.

Ambassaden är värd ett besök för den kulturintresserade. Franz Kafka har fått sin inspiration där, jag är helt säker. En loop i tidsväven troligen. Bakom den falskt inte helt frånstötande entrén väntar pansarglas med alldeles för högt placerade små små gluggar bakom vilka ingen finns. När den besökande allmänheten förudmjukat sig genom att stå på tå och försiktigt ropat efter personal kommer en byråkrat ut, med väl avmätta steg och rörelser sätter hon sig så vid en annan lucka och gör allt för att inte notera allämnheten. När densamma till slut får uppmärksamheten är svaret givet: du ska dit, säger byråkraten och pekar mot en tom lucka. Där upprepas proceduren och efter en kvart eller så inne i det grå och mycket kalla rummet är besökaren tillräckligt spakgjord och det kommer ut en annan byråkrat och kastar på en tre fyra blanketter att fylla.

Har det hela skötts riktigt bra är klockan då precis så mycket att det nästan går att fylla i blanketterna innan lunch, men bara nästan. Med en halv sida kvar, datum och underskrift, stängs luckan för två timmars lunch. Och så pågår det.

MJ ska få ett nytt pass om några veckor. Sen fixar sig nog visat. Tills dess är hon clandestina, wow.

Mer papist än Papa

Man måste inte vara mer papist än Papa själv, sa Nicaraguas hövding-biskop enligt La Prensa häromdagen. Med tanke på att det är Ratzinger som är Papa för tillfället är det inte svårt att hålla med, men jag undrar också hur det skulle gå till att vara mer papist än han där i Rom.

Det är vi inte alls!, skrek resten av prästerskapet i kör. Som när president Kekkonen sa till den samlade finska presskåren att de var som lämlar, det är vi inte alls, skrek löpen dagen efter och roligare blir det ju knappast.

Men det här är inte lika roligt för det handlar om Nicaraguas abortlagar som ändrades i höstas (se nedan). I december rapporterades första dödsfallet, det andra, tredje och fjärde har jag inte hört om än – och vem hade väntat sig det? Även här är det bara ettan som räknas.

Åtminstone i förstaläget, för en tillbakaändring diskuteras och det är det som föranledde ärkebiskopens uttalande. Kyrkomännen vill nämligen inte ändra tillbaks. Man blir så trött. Men det är skämmigt på fler ställen: Portugal diskuterar att tillåta mer aborter än de terapeutiska, wow, redan ... Och på DN debatt häromveckan yrade tomtegubbarna (och häpnadsväckande nog också några kvinnor) om att förbjuda ”abortturismen”. Den som är mest papist förlorar, bara så de vet.

Det där med berg

Förutom att floder ofta startar där, att de kan vara bra att åka skidor i någon vecka om året, vad har man berg till? Visst, de är fina att titta på och luften är högre där. Men vem vill titta på utsikt hela tiden och vem bryr sig om luften egentligen?

Ja, det är rätt uppfattat, vi börjar tröttna på att bo i bergen. Fina utsikter är som bakgrundsbilder på skrivbordet. Man ser dem bara en gång, sen göms de bakom papper och sånt.

Hellre då en stad pepprad med allt vad städer har, inklusive svart snor.

Den som kan, tipsa gärna om vad som är bra med berg.

La panamericana

la Panamericana

Något borde sägas om la Panamericana, vägen som går från söder till norr genom Amerika. Om den startar just på Kap Horn och slutar exakt på nordudden vet jag inte, men förutom ett kort glapp mellan Panama och Colombia går den hyfsat hela vägen. Genom Centralamerika går den definitivt. En väg, en dröm, en nerv, ett helvete, en mardröm, en tröttsam asfaltsamling, allt efter perspektiv.


kor på flak, och längre bort på vägen Ticabus som kör den som betalar från Panama till Mexico flera turer om dagen


“Bienvenida a Tijuana
Bienvenida mi suerte
Bienvenida la muerte
Por la Panamericana

Welcome to Tijuana
Tekila, sexo y marihuana
Welcome to Tijuana
Con el coyote no hay aduana”

Manu Chao


norrut

Välkommen till Tijuana, sjunger Manu Chao. Betalar man bara coyoten och har ordentligt med tur så slipper man igenom trots tull, polis och ja, sånt. Annars dör man eller så måste man vända och bli bitter. På andra sidan väntar det underbara USA med sina löften och sin realitet men trots det kan det bli pesos över att skicka söderut.

Men om vi skiter i drömmen om USA ett slag så är just la Panamerica själv en stor drömcentral. För vem kan stå på en väg som tar en genom Las Americas, genom bergskedjor, öknar, djungel, nyliberalism, revolution, pensionärsgetton, kåkstäder, marknader, städer, kor, snö, hetta, lastbilar, burritos och frescos utan att vilja rulla vidare?


eftermiddag

Eller så är det bara en väg hem från jobbet, som alla andra. Som sagt, något borde sägas om la Panamericana.

Några kom-ihåg från fem intensiva veckor i ett fantastiskt land.

Min gästbloggande mamma på Selva Negras terrass. Pappa har fotat alla foton utan just detta


Att göra en hel reseskildring, blir nog lite för långt, därför återberättar jag under typiska reserubriker.

Naturen

Patrik har låtit oss förstå att landet är varierat och vackert och här skulle jag vilja fylla i. Att Nicaragua var så vackert med så omväxlande natur hade vi nog inte kunnat drömma om. Första morgonens intryck sitter fast, frukost på altanen, träd med grapefrukt och lemon, kolibrin som tittade fram med jämna mellanrum, de höga bergen skogbeklädda och med varierande grönt, ibland täckt av regnmoln och den varma luften, underbart. Flytt till framsidan, tissel, tassel och ser man på små barn med sina mammor kommer utmed vägen framför huset, bärande på kaffekorgar fulla med röda bär. Av nyfikenhet rusade turisterna fram, tittade sade hola log. Vi klappade barnen och fotograferade dem, visade korten och barnen såg glada ut. Vi fick veta lite om hur mycket de tjänade på kaffeplocket och det blev inga stora summor på en dag. Alltså omgivningarna runt fincan var otroligt vackra, kaffebuskar, bougavilla, julrosor, flera sorters flitiga lisa och Patriks dill och basilikaodlingar var första dagen start till vad som komma skulle.


Kaffekorgar

Det var högt alldeles för högt för mig med höjdskräck, men Patrik och María José bedyrade hela tiden detta är inte högt, det växer ju träd på sidorna och det var helt rätt, men trots det fantastiska landskapet vi fick se genom hela Honduras och i Nicaragua så är 1400 m ö h högt. Att vägarna dessutom kantades av kossor, åsnor, barn både till fots och på hästrygg eller livsfarliga omkörningar ökar ju inte avslappningen precis. Andra vackra minnen är vattnet! Haven, Karibien, Stilla havet, liksom Nicaraguasjön och Managuasjön tog bort det där hemska med högt.


Mattransport

Att bara sakta kliva i vattnet på ön Roatán var himmelskt. 28 grader, sand, sola i skuggan av palmer, två meter till baren och att få avnjuta en RIKTIG PIÑA COLADA; kunde det bli bättre. Ja, när vi fick möjlighet att komma med en båt ut till ett av världens största korallrev och snorkla, ja då blev allt ännu mer fulländat av vad naturen i detta land hade att bjuda. Hade väl aldrig drömt om att själv få se vad som döljer sig på ett rev.

San Juan del sur gav nya intryck, vacker solnedgång, fantastisk men att sola och bada utan skugga var inte så lätt. Vi löste detta genom att boka in oss på en av restaurangernas verandor mot havet och genom att inta dryck och mat härifrån fick man det riktigt härligt.


San Juan del Sur

Att sen flyga ut till Corn Island och se landet från ovan blev ytterligare en förstärkning av vad naturen kan erbjuda, härifrån ser man odlingsfälten tydligt och får en uppfattning om vilka skördar som fås och också en tanke om att man kanske inte har resurser att bruka jorden ännu mer.

Väl framme och installerade blev baden härute, att närmare paradiset kan man inte komma, att få njuta på denna ö under 6 dagar, ja mkt väl godkänt.

Människorna

Vi hade tur att komma nicas lite närmare, tack vare Patrik och María Josés stora vänkrets. Hemhjälpen Criseyda, som mötte oss med lite avvägda intryck första dagen, tinade och skrattade med oss i slutet av vistelsen. Så fint hon ordnade omkring oss och hur glad hon var när vi bakade kanelbullar och sockerkaka tillsammans. Och hennes söta döttrar, oh så söt hon var. Med fattigdomen följer drömmar, hennes dröm var att träffa en GRINGO, men min dröm är, att flickan skall få en så bra utbildning att hon skall kunna försörja sig själv. Vi fick följa en son till en fincaägaren en dag, samma dag som Daniel Ortega installerades, så det fanns inte så mycket folk kvar här, men pappan och prästen, farmor och mamman fick vi hälsa på innan vi presenterades för den kvinna som lärde oss att laga till rätten som heter Nacatamales: Banandolmar med majsgröt och kyckling. Kvinnan var jättegullig och såg verkligen till att vi lyckades


Alla de fina djuren ...

Sonen som visade runt oss på ägorna gick noggrant igenom vad som odlades och efter en rundgång genom finkan fick vi smaka av dolmarna som smakade jättebra och kvinnan såg nöjd ut. Av skolan och barnen fick vi inget se eftersom det var lov.


Nacatamales

Alla nicas som vi mötte på marknader och på hotell och restauranger var för det mesta glada och ville gärna hjälpa oss tillrätta


Mat, Granada

Ute på Corn Island fick vi goda relationer med Yolanta, hovmästaren, och hennes stab i köket. Vetgiriga unga tjejer som gärna berättade om sig själva och tänka sig att sista dagen där visade Marita och jag hur man steker svenska pannkakor, utan socker och bakpulver, Marta höjde på ögonbrynen, med socker och sylt skulle personalen sedan smaka av rätten, VI FICK INTE HÖRA NÅGOT OM vad dom tyckte antagligen vann dom amerikanska pannkakorna. Vi tipsade också om Crêpes och olika användningsområden, kanske blir det något med tiden.


Las isletas, Lago de Nicaragua

När man skall återge något om folket i landet slås man ju av den enorma fattigdomen vad gäller pengar i kontrast till glädjen och förnöjsamheten som man tror finns.

Maten

Vi försökte äta fisk och skaldjur då vi bodde vid kusten. I Granada blev det kött. Maten var vällagad och tallriksservering hade slagit igenom överallt. Man förstår att hygienen svackar en del, men det kan man inte tänka på.


Langusta con ajillo

Favorit blev Languster i vitlök, friterade räkor, helstekt snapper, filé av kött. Bra var att förutom ris serverades också papas.

En av de bästa krogarna var hemma hos Patrik, den goda lemonaden (jag tror det är Mojitos som avses. Patriks anmärkning) innan maten, fisksoppan eller pastan eller oxfilén jättegott, för att inte glömma morgonens goda fruktdryck ,som María José designade.



Fisk

Det jag gärna skulle ta med hem var de otroligt billiga priset på mat och dryck, både att handla och att äta på krogen.

Hotellen

Hotellen var trevliga oh rena och med mycket bra service. Toppar gör Marthas bed and breakfast och lite kritik får Carlos på San Juan del Sur, som var trevlig, men man bör väl inte laga frukost i kalsonger och städa hotellrummen någon gång ökar ju trivseln.


Shopping

Att handla i Matagalpa, eller i Masaya, allt är trevligt. Det blev hängmattor och keramik i Masaya, Handgjorda boots i Matagalpa och smycken som är handgjorda av material från naturen hittade vi överallt. Kokos används mycket liksom olika träslag, pärlemor och stenar. Svart korall och sköldpadda får man inte prata om.

Kläder som jeans, toppar, underkläder kostar ingenting, man önskade att resväskorna hade varit större och utan vikt.

Att tyg i bomull nästan inte gick att hitta kanske inte var så konstigt med tanke på tvättmöjligheterna. Tyget var nästan gratis 150 kr per m hemma 30 kr per m i Matagalpa!!!

Kvinnorna

Det var ovanligt att se att kockarna i köken var kvinnor, liksom servitör och bartender. Men det var deras revir sa dom när vi ställde frågor om detta. Kvinnor tar hand om ansvar för barn och hem helt och hållet och man kan läsa mellan raderna att kvinnor gör stora insatser för att rädda ekonomin.

Ja resumén kan bli många sidor, men jag slutar med en mening från en ung flicka vid namn Grethel som levet en prövad barndom men genom moderns försorg nu utbildar sig och som har stora drömmar om framtiden: Att drömma det är gratis och det kan ingen ta betalt för. Ur en tidskrift om Nicaragua.



bad och tvätt, Ometepe


P.S.
Glömde vulkanerna. Ometepevulkanerna som vi åkte omkring där vi såg apor och hällristningar samt badade i Nicaraguasjön. Utsiktsplatsen Catarina där det blåste så att dukarna på borden inte låg still, där man från restaurangerna fick en vidunderlig utsikt. Masayavulkanen, som fortfarande ryker gav ett starkt inryck, rökångor med svavel en alldeles speciell grönska samt att vi måste backa in bilen på parkeringen för att fort kunna komma därifrån.


Ometepe från färjeläget San Jorge

Den stora vulkanen Mombacho var Maritas och Pedros grej. Jag vågade helt enkelt inte och Cerold hade lite magproblem, så för oss fick det bli en rundgång på San Fransicomuseet i Granada med muralmålningar och utgrävningar av stora stenfigurer, intressant att svenske arkeologen Bovallius hade deltagit i utgrävningarna. Selva Negra kaffefincan över alla höjder i Matagalpa, en tysk ägare hade genom generationer åstadkommit en otroligt vacker miljö för att visa sin kaffeplantage, t o m en fin kyrka med palmtak och inläggningar av glas från Venedig. Maten sen, efter att ha knäckt en stor rom för att komma ned på marken, åt vi sauerkraut med korvar och råstekt potatis. Jättegott! och tänk att hemfärden gick av sig själv och jag hann njuta av vår sista utfärd helt utan skräck.

La vuelta

Fiskare, stora majsön. Farsan fotar

Efter fem veckors resande i Nicaraguas land åkte los padres och los tíos idag tillbaks till Sverige. Intrycken är nog ganska många, de har sett och gjort mycket. Vi tackar för besöket!


Snorkling vid stora majsön. Marita fotar