La panamericana

la Panamericana

Något borde sägas om la Panamericana, vägen som går från söder till norr genom Amerika. Om den startar just på Kap Horn och slutar exakt på nordudden vet jag inte, men förutom ett kort glapp mellan Panama och Colombia går den hyfsat hela vägen. Genom Centralamerika går den definitivt. En väg, en dröm, en nerv, ett helvete, en mardröm, en tröttsam asfaltsamling, allt efter perspektiv.


kor på flak, och längre bort på vägen Ticabus som kör den som betalar från Panama till Mexico flera turer om dagen


“Bienvenida a Tijuana
Bienvenida mi suerte
Bienvenida la muerte
Por la Panamericana

Welcome to Tijuana
Tekila, sexo y marihuana
Welcome to Tijuana
Con el coyote no hay aduana”

Manu Chao


norrut

Välkommen till Tijuana, sjunger Manu Chao. Betalar man bara coyoten och har ordentligt med tur så slipper man igenom trots tull, polis och ja, sånt. Annars dör man eller så måste man vända och bli bitter. På andra sidan väntar det underbara USA med sina löften och sin realitet men trots det kan det bli pesos över att skicka söderut.

Men om vi skiter i drömmen om USA ett slag så är just la Panamerica själv en stor drömcentral. För vem kan stå på en väg som tar en genom Las Americas, genom bergskedjor, öknar, djungel, nyliberalism, revolution, pensionärsgetton, kåkstäder, marknader, städer, kor, snö, hetta, lastbilar, burritos och frescos utan att vilja rulla vidare?


eftermiddag

Eller så är det bara en väg hem från jobbet, som alla andra. Som sagt, något borde sägas om la Panamericana.