Några kom-ihåg från fem intensiva veckor i ett fantastiskt land.

Min gästbloggande mamma på Selva Negras terrass. Pappa har fotat alla foton utan just detta


Att göra en hel reseskildring, blir nog lite för långt, därför återberättar jag under typiska reserubriker.

Naturen

Patrik har låtit oss förstå att landet är varierat och vackert och här skulle jag vilja fylla i. Att Nicaragua var så vackert med så omväxlande natur hade vi nog inte kunnat drömma om. Första morgonens intryck sitter fast, frukost på altanen, träd med grapefrukt och lemon, kolibrin som tittade fram med jämna mellanrum, de höga bergen skogbeklädda och med varierande grönt, ibland täckt av regnmoln och den varma luften, underbart. Flytt till framsidan, tissel, tassel och ser man på små barn med sina mammor kommer utmed vägen framför huset, bärande på kaffekorgar fulla med röda bär. Av nyfikenhet rusade turisterna fram, tittade sade hola log. Vi klappade barnen och fotograferade dem, visade korten och barnen såg glada ut. Vi fick veta lite om hur mycket de tjänade på kaffeplocket och det blev inga stora summor på en dag. Alltså omgivningarna runt fincan var otroligt vackra, kaffebuskar, bougavilla, julrosor, flera sorters flitiga lisa och Patriks dill och basilikaodlingar var första dagen start till vad som komma skulle.


Kaffekorgar

Det var högt alldeles för högt för mig med höjdskräck, men Patrik och María José bedyrade hela tiden detta är inte högt, det växer ju träd på sidorna och det var helt rätt, men trots det fantastiska landskapet vi fick se genom hela Honduras och i Nicaragua så är 1400 m ö h högt. Att vägarna dessutom kantades av kossor, åsnor, barn både till fots och på hästrygg eller livsfarliga omkörningar ökar ju inte avslappningen precis. Andra vackra minnen är vattnet! Haven, Karibien, Stilla havet, liksom Nicaraguasjön och Managuasjön tog bort det där hemska med högt.


Mattransport

Att bara sakta kliva i vattnet på ön Roatán var himmelskt. 28 grader, sand, sola i skuggan av palmer, två meter till baren och att få avnjuta en RIKTIG PIÑA COLADA; kunde det bli bättre. Ja, när vi fick möjlighet att komma med en båt ut till ett av världens största korallrev och snorkla, ja då blev allt ännu mer fulländat av vad naturen i detta land hade att bjuda. Hade väl aldrig drömt om att själv få se vad som döljer sig på ett rev.

San Juan del sur gav nya intryck, vacker solnedgång, fantastisk men att sola och bada utan skugga var inte så lätt. Vi löste detta genom att boka in oss på en av restaurangernas verandor mot havet och genom att inta dryck och mat härifrån fick man det riktigt härligt.


San Juan del Sur

Att sen flyga ut till Corn Island och se landet från ovan blev ytterligare en förstärkning av vad naturen kan erbjuda, härifrån ser man odlingsfälten tydligt och får en uppfattning om vilka skördar som fås och också en tanke om att man kanske inte har resurser att bruka jorden ännu mer.

Väl framme och installerade blev baden härute, att närmare paradiset kan man inte komma, att få njuta på denna ö under 6 dagar, ja mkt väl godkänt.

Människorna

Vi hade tur att komma nicas lite närmare, tack vare Patrik och María Josés stora vänkrets. Hemhjälpen Criseyda, som mötte oss med lite avvägda intryck första dagen, tinade och skrattade med oss i slutet av vistelsen. Så fint hon ordnade omkring oss och hur glad hon var när vi bakade kanelbullar och sockerkaka tillsammans. Och hennes söta döttrar, oh så söt hon var. Med fattigdomen följer drömmar, hennes dröm var att träffa en GRINGO, men min dröm är, att flickan skall få en så bra utbildning att hon skall kunna försörja sig själv. Vi fick följa en son till en fincaägaren en dag, samma dag som Daniel Ortega installerades, så det fanns inte så mycket folk kvar här, men pappan och prästen, farmor och mamman fick vi hälsa på innan vi presenterades för den kvinna som lärde oss att laga till rätten som heter Nacatamales: Banandolmar med majsgröt och kyckling. Kvinnan var jättegullig och såg verkligen till att vi lyckades


Alla de fina djuren ...

Sonen som visade runt oss på ägorna gick noggrant igenom vad som odlades och efter en rundgång genom finkan fick vi smaka av dolmarna som smakade jättebra och kvinnan såg nöjd ut. Av skolan och barnen fick vi inget se eftersom det var lov.


Nacatamales

Alla nicas som vi mötte på marknader och på hotell och restauranger var för det mesta glada och ville gärna hjälpa oss tillrätta


Mat, Granada

Ute på Corn Island fick vi goda relationer med Yolanta, hovmästaren, och hennes stab i köket. Vetgiriga unga tjejer som gärna berättade om sig själva och tänka sig att sista dagen där visade Marita och jag hur man steker svenska pannkakor, utan socker och bakpulver, Marta höjde på ögonbrynen, med socker och sylt skulle personalen sedan smaka av rätten, VI FICK INTE HÖRA NÅGOT OM vad dom tyckte antagligen vann dom amerikanska pannkakorna. Vi tipsade också om Crêpes och olika användningsområden, kanske blir det något med tiden.


Las isletas, Lago de Nicaragua

När man skall återge något om folket i landet slås man ju av den enorma fattigdomen vad gäller pengar i kontrast till glädjen och förnöjsamheten som man tror finns.

Maten

Vi försökte äta fisk och skaldjur då vi bodde vid kusten. I Granada blev det kött. Maten var vällagad och tallriksservering hade slagit igenom överallt. Man förstår att hygienen svackar en del, men det kan man inte tänka på.


Langusta con ajillo

Favorit blev Languster i vitlök, friterade räkor, helstekt snapper, filé av kött. Bra var att förutom ris serverades också papas.

En av de bästa krogarna var hemma hos Patrik, den goda lemonaden (jag tror det är Mojitos som avses. Patriks anmärkning) innan maten, fisksoppan eller pastan eller oxfilén jättegott, för att inte glömma morgonens goda fruktdryck ,som María José designade.



Fisk

Det jag gärna skulle ta med hem var de otroligt billiga priset på mat och dryck, både att handla och att äta på krogen.

Hotellen

Hotellen var trevliga oh rena och med mycket bra service. Toppar gör Marthas bed and breakfast och lite kritik får Carlos på San Juan del Sur, som var trevlig, men man bör väl inte laga frukost i kalsonger och städa hotellrummen någon gång ökar ju trivseln.


Shopping

Att handla i Matagalpa, eller i Masaya, allt är trevligt. Det blev hängmattor och keramik i Masaya, Handgjorda boots i Matagalpa och smycken som är handgjorda av material från naturen hittade vi överallt. Kokos används mycket liksom olika träslag, pärlemor och stenar. Svart korall och sköldpadda får man inte prata om.

Kläder som jeans, toppar, underkläder kostar ingenting, man önskade att resväskorna hade varit större och utan vikt.

Att tyg i bomull nästan inte gick att hitta kanske inte var så konstigt med tanke på tvättmöjligheterna. Tyget var nästan gratis 150 kr per m hemma 30 kr per m i Matagalpa!!!

Kvinnorna

Det var ovanligt att se att kockarna i köken var kvinnor, liksom servitör och bartender. Men det var deras revir sa dom när vi ställde frågor om detta. Kvinnor tar hand om ansvar för barn och hem helt och hållet och man kan läsa mellan raderna att kvinnor gör stora insatser för att rädda ekonomin.

Ja resumén kan bli många sidor, men jag slutar med en mening från en ung flicka vid namn Grethel som levet en prövad barndom men genom moderns försorg nu utbildar sig och som har stora drömmar om framtiden: Att drömma det är gratis och det kan ingen ta betalt för. Ur en tidskrift om Nicaragua.



bad och tvätt, Ometepe


P.S.
Glömde vulkanerna. Ometepevulkanerna som vi åkte omkring där vi såg apor och hällristningar samt badade i Nicaraguasjön. Utsiktsplatsen Catarina där det blåste så att dukarna på borden inte låg still, där man från restaurangerna fick en vidunderlig utsikt. Masayavulkanen, som fortfarande ryker gav ett starkt inryck, rökångor med svavel en alldeles speciell grönska samt att vi måste backa in bilen på parkeringen för att fort kunna komma därifrån.


Ometepe från färjeläget San Jorge

Den stora vulkanen Mombacho var Maritas och Pedros grej. Jag vågade helt enkelt inte och Cerold hade lite magproblem, så för oss fick det bli en rundgång på San Fransicomuseet i Granada med muralmålningar och utgrävningar av stora stenfigurer, intressant att svenske arkeologen Bovallius hade deltagit i utgrävningarna. Selva Negra kaffefincan över alla höjder i Matagalpa, en tysk ägare hade genom generationer åstadkommit en otroligt vacker miljö för att visa sin kaffeplantage, t o m en fin kyrka med palmtak och inläggningar av glas från Venedig. Maten sen, efter att ha knäckt en stor rom för att komma ned på marken, åt vi sauerkraut med korvar och råstekt potatis. Jättegott! och tänk att hemfärden gick av sig själv och jag hann njuta av vår sista utfärd helt utan skräck.