MJ, jag skulle vilja prata med vice borgmästaren.
Och det fick hon, för han satt där på cybercaféet tillika sambandscentralen i Wiwilí och väntade på samtalet till staden som överenskommet, klockan sju februaris sista dag. Det är inte alltid enkelt när det inte finns så många telefoner, men det går. En kommun där kommunen inte har telefon måste jag se. Klockan fem nästa dag körde vi. Först över bergen till Jinotega. Svordomarna över väghålen och den glömda kaffetermosen tystnade när solen gick upp och det blev färgfilm. Vi körde i molnen och såg längs med solstrålarna ned i dalarna och det var så där, ja vackert.
Från Jinotega 140 kilometer och dryga tre timmar till Wiwilí. Mycket grusdamm, kor, hästar, hönor, grisar. Hundarna är dummast, de flyttar sig alltid för sent och alltid fel. Hästar reagerar bara om man kör på dem och vem gör det?. Kor väger så mycket att med dem måste man kompromissa lite även om tjurarna är på gränsen att vara dummare än hundarna. Hönsen är inte så smarta, men de ändrar i alla fall inte riktning. Och just det, barnen, barnen har lärt sig att tutor signalerar fara, alltså tutas det. Vi som inte har tutan i blodet så att säga, är lite farliga för barnen eftersom vi inte signalerar att vi kommer utan bara kör. En bil är en bil bara om den säger tut. Lite som att en stins utan vissla inte är en stins.
Skylt
I alla fall. Vi kommer fram och det är Wiwilí. Vid río Coco som är Jinotegas (departementets) västra gräns och norrut i departementet. Norrut i det här fallet är i mellersta Jinotega, men eftersom det längre norrut bara är berg och nästan inga människor mer än enstaka miskitos räknas det liksom inte efter Wiwilí. Lite som Östersund, samer och resten av Norrland.
Río Coco, notera särskilt bjälken i taket
Bjälken i taket jag tjatar om är en sorts indikator på hur högt floden steg efter orkanen Mitch 98, det vill säga floden steg ungefär sex meter över bjälken. Husen på andra sidan hamnade under floden, träden likaså. I tre veckor var floden så bred och hög och sen sjönk den tillbaks. Och detta är alltså väldigt högt upp i början av floden, hur det såg ut några hundra kilometer längre ned är inte kul men möjligt att tänka sig. Nu är vattenhöjdsgränsen ett bra samtalsämne kring en toña eller två, det räcker att prata om längre.
När Mitchämnet är uttömt för kvällen går det fint att tala om floden sådär generellt. Den är lång, Nicaraguas längsta. Och den är trafikerad. Den som vill kan hyra en båt med besättning och ta sig nedåt floden till kusten. Det tar en tio till tjugo dar beroende på vattenflödet. Se till att ta med en sittdyna, myggnät och solkräm.
Pipanga – río Coco
Innan lunch tog vi en sväng med hiluxen. Till bergen över stan. Vice borgmästaren och jag åkte på flaket upp i brist på plats i kupén. Bra, för flaket är bäst, med utsikt och fartvind. Flakben får man eftersom. I berättelserna om Wiwilí som sprutade ur munnen på honom - kommunalråd, borgmästare, whatever, lika är de – nämnde han att berget vi skulle till var Nicaraguas högsta. Vilket är det frågade jag, för det var inte så lätt att se. Och han pekade på det ett som uppenbart inte var högst. Jag pekade på ett som var jättehögt och frågade om det var rätt berg och det sa han diplomatiskt att det kunde vara även om han pekade på ett som var ännu högre. Ja ja, det är inte så lätt när bilen flyttar sig hela tiden. Sen hittade vi det som var högst men det var skittrist, fult och bara en lång ås liksom. Vi pratade lite fram och tillbaks och kom fram till att det måste vara det som syns på bilden längre ned. Visst ser det högst ut?
Nicaraguas högsta topp
Väl hemma vid kartboken visade det sig att kartografen anser att det högsta berget ligger sisådär 100 km längre bort än där vi var. Uppenbarligen helt fel. Sådana är de, kartexperterna.
Zopilotes
Sen åt vi lunch. I trädgården till restaurangen, som för övrigt drevs av det första gaypar jag träffat såväl som sett i landet, tog de här snyggingarna siesta – eller om de väntade tålmodigt på sin lunch, inte alls sådär gamigt som folk säger. Så höll vi käft om att köket var lite läbbans också!
Och till slut, en ändring på begäran. MJ visste visst att vi hade ett citronträd i trädgården. Hon hade bara inte sagt det till mig, för hon anser att citronträd och apelsinträd vet man från födseln hur de ser ut. Jag borde ha lärt mig i Alicante. Så är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar