Var är El Subcomendante?

Han har en bit ben i örat, en enhjuling på ryggan och en tshirt som vädjar till oss att rädda jorlden. På fötterna har han Nikedojjor och hans rätta shorts är från Quiksilver. Ipoden hänger i en lädertåt. Håret är omsorgsfullt stylat till vad som i den här bloggen brukar kallas ungt charmstök. Hon sticker ut något mindre vid första påseendet men så fort hon rör på kroppen flyttar sig hennes svarta kroppsfodral och hennes ryggstora tatuering syns precis som planerat. Den som inte fattar av attityden kan oavsett om man förstår engelska eller inte höra hur särskild hon är när hon pratar precis lagom för högt så att alla ska höra. Klockan är 0400. MJ kan inte hålla sig fast det är så tidigt utan släpper fram sociologen i sig och börjar föreläsa, på svenska, om att något av det absolut viktigaste för turister är att inte vara turister men hur yngre på den stora resan ändå tar tillfället i akt att protestera mot samhällets normer så fort och så mycket de kommer åt eftersom de ju är på bortaplan och därmed har större friheter. De har så att säga ett tillfälle att ställa sig utanför samhället och vara annorlunda på ett privilegierat sätt. Och visst gör de det. Den roliga sidan av det är att de framstår som turister, visserligen en annan sort än deras föräldrar men turister likafullt. Jag vet inte om jag ska skratta eller vara avundsjuk så jag gör det enda rätta och väljer avundsjukan och visar att jag ser rakt igenom dem. Som om de bryr sig om vad jag gör. Sen åker MJ till sitt flyg och jag brummas iväg i scaniabussen som den sorts turist jag är.


perspektiv

Men, det USAiska paret är hur roliga som helst. Vid gränsen mellan Honduras och El Salvador hamnar vi bredvid varandra (det är inte konstigt för det är bara vi tre som står i vi-som-inte-är-central-amerikaner-kön. Det sög fett för dem att jag slapp stå i den kön vid nicagränsen) och de berättar att de rest runt i Nicaragua för att det inte finns några turister där och ser så stolta och glada ut över det att det bara är att glädjas med dem. Men jag måste ändå fråga dem om de använt enhjulingen mycket. Det hade de inte men det gjorde inget för ”it’s just awesome, dude”. Cykeldårar finns överallt verkar det.

Och bussen den går och går. Ibland stannar den så att tullarna kan leka fylla-pass-fel-leken. Jag hade förmånen att köpa nytt pass i oktober, varför har jag en stämpel på sista sidan? Att herr buskes paranoia gjort att svenska pass kostar runt femhundra svenska känns lite bättre när en norska jag träffar på bussen dagen efter berättar att hennes kostade elvahundra norska. Med så dyra pass kan ingen jävel som inte ska kalla sig norsk och det känns säkert bra när danskarna ritar fel gubbar i tidningen.


Centroamerica (inlänkad karta)

På sena eftermiddagen stannar bussen i San Salvador och jag orkar inte leta efter bättre hotell utan bor i hotellet ovanpå terminalen. Min plan är att så snabbt som möjligt nå koma och hålla mig där tills morgonen men det är för tidigt för koman så jag knallar runt några timmar i San Salvador. Det finns torg och gatunamn och bara det är trevligt. Jag köper åtta frallor och två äpplen för en dollar. Sen går jag hem, klockan åtta, och blandar sovande med att stirra på fläkten i taket. Det är irriterande att jag inte vet mer om staden än att den är farlig, farlig. Men som alla städer är den inte farlig överallt och helt tiden men eftersom jag inte vet var och hur och när är det inte mycket att välja på. Redigt, men jag ger mig fan på att det USAiska paret enhjulade längre än till åtta.

Tullaren i Guatemala tittar i mitt pass och tittar på mig och i passet igen och så ler han och säger ”du är svensk, som Henrik Larsson!” Jag erkänner, ja, jag är svensk, som Henke. Vi pratar lite om Henke och om vi tror att han ska fortsätta i Barça eller inte och om hur det ska gå i VM. Tullaren tror på Sverige om bara Henke klarar sig utan skador. Zlatan vet han inte vem det är, inte kalsongkillen heller.

Mer buss känns inte angeläget just genast så jag stannar två nätter i Tapachula. På morgonen efter första natten går jag ut för att kolla läget. Klockan är 0830 och det är varmt. Jättevarmt. Men nu är jag på resa och jag är svensk och jag ska fan se mig omkring så jag skiter i det och eftersom inte jag heller vill se ut som en turist har jag på mig expatkostym; jeans, skjorta och kängor. Och hatt. Och jag går. På jakt efter ett torg att sätta mig på för att läsa och dricka bort de hetaste timmarna. Inget torg och jag går. Karta har jag ingen och hittar ingen heller. Så jag går. Jag lovar, utan kängor hade fötterna gått sönder och utan jeans och skjorta hade jag brunnit upp. Över taken ser jag en flagga. Den är stor som Ullevis långsida ungefär och jag blir glad för där är nog torget. Flaggan är så stor så stor att den ser närmare ut än den är och jag går och jag går. Lite som Arvid och Robert där i öknen fast bara lite och till slut är jag så nära jag kan komma. Jag borde ha fattat. Flaggan står på kaserngården och de kan ha den för sig själva. Själv har jag nog med min klaustrofobi i ännu en stad utan torg. Det är HEMSKT utan torg, utan luft, utan öppen yta. Tänk på det nästa gång ni gnölar över Götaplatsen. Kanske borde man sammanföra stadsplanerarna från Tapachula och Göteborg?


Känga

Och jag går där och kommer att fundera över vad fan jag sysslar med. Jag är i Mexico, klockan är flera timmar över tolv och jag lallar runt som riktigt riktigt dum en. Tänkt och gjort, jag sätter mig på en stol utanför något som kan vara en bar och beställer en margarita. Salud nickar jag omkring mig. Gott. Och så sitter vi där och käkar tortillas och dricker en och annan pilsner. Vi snackar fotboll (de snackar fotboll, jag repeterar klyschor jag hört här och där. Låt hela bollen göra jobbet och sånt). Mycket Henke blir det. Lysande eftermiddag!


Henke (inlänkad bild)

Bussen har stannat någonstans i en liten stad. Paus. Alla kvinnor går mot toaletten och alla män går åt det andra hållet – där maten finns. Jag följer med och vi hamnar runt ett grillgaller på en trottoar. Alla säger fyra så det säger jag också. Med en köttyxa hackar kvinnan vid grillen grillat kött och lägger tortillas på värmning. Fyra tortillas (de är stora som syltburkslock) på tallriken, lite kött på dem, lök och massa koriander, pressa lime och på med några skedar chile. Vik och trôck in i käften. Så gott! Jag som trodde thaimat var godast.

I Tuxtla Gutíerrez har MJ redan hotellrum. Hon jobbar så jag tar mig till rummet och där finns LAKRITS! Daphne har skickat med dem till mig som en present. AHhhh, gott! De är inte så dumma holländarna. Tre-i-topp-listan över vad jag saknar:

1, 2 ,3: lakrits

Av lite olika skäl har vi ingen av våra kameror med oss. Så vi såg oss omkring istället. Sumiderokanyonen imponerar. Som en norsk fjord, men med ljus. Solljuset vräker ned rakt uppifrån, vilket med tanke på att väggarna är tusen meter höga och kanyonen sisådär hundra meter bred är ganska fräckt. Keps på. Vi sitter där på båten och pratar hemliga språket och har det trevligt när mexikanen bredvid oss säger att det är kul att höra svenska. Hon har pluggat till veterinär i Uppsala visar det sig. Så mycket för det hemliga språket.


Cañon Sumidero (inlänkad bild)

Det bor amerikanska krokodiler i kanyoner. Mycket större än de pjuttkrokodiler om knappa metern dykarn och jag i tur ordning dödade en Opel Corsa, tvingades lagade en utombordare och räddade livet på en rullstolsbunden italienare för att ”få” se på dominikanska republiken. Nejdå, den vi ser i Sumiderokanyonen är närmare fyra meter lång men är förutom det lika intressant som vilken solbadare som helst där den ligger helt still. Helt. Uppsalaveterinären blir upprörd över att kroken inte rör sig, eller rättare över att kroken uppenbarligen inte är en riktig krok utan en attrapp och så skäller hon på båtchaffen guiden som tar det hela ganska kallt och pekar på kroken medan han säger ”kolla, nu rullar plasten i vattnet”. DÄR var det tur att det hemliga språket redan var spräckt. Bra reklam där för övrigt, Uppsala.


Mayaruiner i Palenque avfotad engångskamerabild

MJs konferens tar slut och vi bilar runt i Chiapas och det är något vi rekommenderar. Gör det. Vi gör allt det man ska. Charmas av San Cristóbal de las Casas, drabbas av etno-chock och rycker och drar i fina filtar och blusar och broderier och läder, klättrar i Mayaruiner och ser på vattenfall och sen går det över och vi undrar över var Zapatisterna och el Subcomendante är. Visst, el Subcomendante och zapatisterna hänger bredvid Che i alla tshirtaffärer men det måste väl finnas fler spår av dem än tshirts?


Filt

Vi hittar en zapatistkommun, ”13-januari-samhället” och stannar där. Det är verkligen synd att vi inte har foto (än, vi hoppas på engångarn) för väggmålningarna på skolan är värda att se. Mannen vi pratar med, Gustavo, säger att han inte vet så mycket och att vi borde prata med de som ansvarar, de som utsetts till ledare. Gustavo vet i alla fall att det är bättre sen EZLN tog över, att de kan bestämma själva (eller i fall kan de som bestämmer det tänker jag), att de inte betalar skatt till staten nu och att de som motåtgärd inte får något av staten är precis som innan. Jojo, så är det nog förvisso. Inkomstskillnaderna mellan ursprungsbefolkning och andra mexikaner är ungefär som mellan mig och Henke men det där visste vi redan (jag vet, det är en svindålig och dum jämförelse men jag kan inte låta bli). Jag vill veta vad de tror om framtiden, kommer det att bli fler fria kommuner? Hur tänker de på regionalnivå? För visst, staten ger inget till dem, men vägen vi kom på var nog ändå statlig eller i alla fall delstatlig. Kan man separera kommuner och stat helt? Ett samtal med någon som vet något vore fint. Jaha, och var är de? De är i Almirador, säger Gustavo.


Tshirt med EZLN

Dit åker vi och det är sömnigt småstadsmexico. Vi frågar Speedy Gonzales som är polis i stan om han vet var EZLN finns. Inte här i stan, utan i en by ditåt, en halvtimma bort kanske, säger han och pekar vagt åt några håll. Och där sätter svenskheten in och jag tycker att vi inte har tid för vi ska lämna tillbaks bilen och det är minst fyra timmar till Tuxtla och ja, vi åker tillbaks och är i Tuxtla två timmar för tidigt och har inte pratat med Marcos. Men vi stannade i en annan zapatatiskommun: ”Che Guevara-samhället”, som den så fint heter. Vi stannade som sagt och alla i byn tittade på oss där vi stod utanför affären så vi gick in. Vi pratade med mannen som stod i affären och ja det var hans affär, vad ville vi ha? Ehhhhäpplen sa vi då, fyra.


Fest

MJ tog en taxi mot flyget klockan 0700 och jag gick för att äta frukost. Stan är full av folk, klockan sju en söndagsmorgon! Efter visst käbbel om att min sedel har en liten skada och inte gäller går jag vidare mot busstationen och köper biljett till tapachulabussen klocka 1330. Klockan 12 checkar jag in ryggan och går för att äta lunch. När jag kommer tillbaks klockan 13 har bussen redan gått visar det sig, med min rygga. Vafan!? Klockan är två nu señor, vi gick över till sommartid inatt, visste ni inte det? Fyra dagar senare passerar jag en död ko som nu är gamfest utefter vägen till Matagalpa och det hela hamnar i sitt rätta perspektiv (jodå, MJ hann med flyget, jag vet inte hur men jag misstänker att hon är bättre kompis med tidsgudarna än jag).


Etnorygga (den andra fanns på nästa station)

(Väl tillbaks i Nicaragua och efter lite tidningsläsande visar det sig att el Subcomendante Marcos var och talade på kusten när vi var i bergen och letade efter honom. Hur hyggligt är det?)


Tidningsartikel (El País)