Lyckade misslyckanden

Bussterminalen min buss åker till i Managua är flyttad men efter ett tag hittade Daphne med Raven mig där i tisdagsnatten. Som en bonus har hotellet varmt vatten! Dagen efter handlar jag sånt som bara finns i Managua eller rättare sagt inte finns i Matagalpa och brum mot bergen för att jaga nummerskyltar. Det är lite stressigt för det är påsk på gång och då måste man GÖRA något, påsk är trots allt den största semestertiden och alla, ja alla, åker till playan. De som har råd åker till andra länders playor eller i alla fall de finaste semesterorterna (läs: San Juan del Sur), de som har mindre råd åker till andra nicaplayor medan de som måste finner på råd och åker med bussarna som i påsktider konverteras till kombinerad transport och sovplats på playan för de få dagars ledigt de har.


Bussen går men han köper något att äta

Vår plan är att jag och Raven ska ta oss till Honduras och hämta MJ som är på kurs där för att sen resa runt i det landet under påsk. Bese kultur, städer, äta och dyka. Men poliskapten Eddie, vi känner varandra ganska bra nu, har inga glada nyheter att ge mig. Det är det där med att vår bil är importerad som strular. Innan han kan ge oss skyltar måste han veta att bilen inte är stulen i något annat land och det tar sin tid att gå igenom USAs och andra länders register. Men inte gör det något, vi kan ju köra hur mycket vi vill i Nicaragua istället, tipsar kaptenen. Så får det bli.


En pausbild avfotad från engångskameran. En väggmålning från en EZLN-kommun där vi pratade med Gustavo, i Chiapas, Mexiko: ESTA USTED EN TERRITORIO ZAPATISTA DONDE EL PUEBLO MANDA Y EL GOBIERNO OBEDECE, det vill säga: du befinner dig i Zapatatistaland där folket bestämmer och regeringen lyder.


Trädgårds-Jimi fyller jord i vår rabatt och våra krukor

Fast först stannar vi hemmavid några dagar. Det är skönt att göra ingenting. Vi pallar apelsiner ur vår trädgård, fyller krukor med jord och sår örter och annat nyttigt i dem. Det var svettigt. (Sju dagar senare är bönstjälkarna fyra centimeter höga, rödbetblasten två och i örtkrukorna är som en grön matta.)


Apelsiner sitter fast!

Efter denna stärkande uppladdning ska det så turistas. MJ gräver i sina högar av informationsblad, tidningar och annat bra-att-ha-för-turisten hon samlat på sig. Chinandega, längst norrut på stillahavskusten kommer vi fram till, dit åker vi! Troligen mindre folk än i söder och så är namnet fint, Chinandega – det lockar en liksom till sig. Längst norrut på halvön som avgränsar Fonseca-bukten där Nicaragua, Honduras och El Salvador möts och med vulkanen Cosigüina i mitten ligger ett hotell som utlovar vandringsturer, hästritt upp till vulkankratern och turer med båt i de intilliggande mangroveträsken. Det låter ju fantastiskt så vi ringer. Tyvärr säger kvinnan som svarar i hotellets telefon, hon vet inte om det finns rum lediga och inte heller vet hon vad rum kostar om de skulle vara lediga och nej, tyvärr vet hon inte hur eller när vi kan få reda på det, antagligen imorgon.


Grej i trädgården

Sovplats ordnar sig alltid och vi åker tidigt nästa morgon. Tvåochenhalvtimma senare är vi efter en färd genom ett folktomt inland (men med två poliskontrollstopp, de stoppar gärna bilar utan skyltar) är vi i Chinandega, det är duktigt varmt och vi undrar varför folk inte tar sig till den relativa svalkan i bergen, alternativt stannar där … Vi kör direkt till turistbyrån för att försöka ta reda på vad vi kan göra, var vi kan sova och andra bra grejer att veta. Den är stängd. Det är ju påsk, säger vakten förvånat när vi frågar om det verkligen är stängt den här veckan, det är ju semestertider, självklart är det stängt! Ja, just det.


Flor de Caña


Sockertransport

Nåja, vem behöver en turistbyrå? Chinandega är vulkanland, vid något tillfälle ser vi sex stycken samtidigt, en följd av det är att landet är bördigt. Mycket mineraler och vatten i berggrunden samt mycket sol: bättre blir det inte för den som är bonde. Här ligger följaktligen Flor de Cañas rombränneri (lite som att Absolut görs i Åhus) och den ska vi besöka för det har vi både hört och läst att man kan. Vi åker dit. Jag tänker mig en eftermiddag med intressant brännerikunskap och smaklig provning. Men, nä, vi kan inte komma in för vi måste boka i förväg på huvudkontoret i Managua. Så klantades ännu än sevärdhet bort.


En fantastisk kniv

Men det glömmer vi där vi sitter vid en chiringuito (spanska för provisorisk bar och ibland restaurang på playor, ofta av typ halmhydda med isbox och generator till musiken) och beställer in fisk och öl. Fisken kommer att ta minst en timma säger de för de köper av fiskarna allteftersom de får beställningar och vem kan klaga på det och vem har bråttom? Vi får dessutom in en sallad under tiden. För första gången sen jag lärt mig äta med bestick får jag möjlighet att äta med en kniv som inte kan skära igenom kokt rödbeta.


Pargo rojo

Sen kommer pargon in (jag tror det är detsamma som havsabbore, i det här fallet röd) och den är god. Efter lunchen åker vi runt och letar hotell, hostel, hospedaje, ja någonstans att sova oavsett beteckning. Vi hittar flera ställen som är väl skabbiga och där de undrar hur många timmar vi vill ha rummet – det är semestertider som sagt. När vi letat klart i Corinto kör vi mot Chinandega för att leta där. Då börjar Raven låta konstigt undertill. Det låter precis som när en styrlänksbussning eller ungefär det gick sönder på min Fiat 127 för tjugo år sedan och jag säger det och MJ säger visst och ska sanningen fram tror jag inte heller på mig och även om jag skulle ha rätt så vadå då? Så åker vi till en verkstad och de tittar och rycker och grejar och säger att det är ungefär det jag sa och jag är jätteduktig visst men skit i det för vi kan köra med det och laga sen säger de. Vi tror dem och kör till ett hotell. De har till och med pool, och ett rum ledigt. Frukost ingår. Wow så äventyrliga vi är.


Mangrove

Vid poolen sitter vi någon timme på eftermiddagen och begrundar att nicas badar med kläderna på i poolen, på playan och överallt annars vi sett dem bada. En hypotes är att det är religiositetens fel, det är okyskt att visa kropp och alltså har man kläder på sig men eftersom man när allt kommer kring ändå vill visa sin kropp har man vit tshirt och tighta shorts så att man både tillfredställer Jesus efterföljare och Narcissus. En annan tes är att det är billigare då den som badar med gångkläder inte behöver slösa av de små resurserna på badkläder. Ja, men i det långa perspektivet kostar det mer för kläderna slits ju … Pah!, det är bara de rika som har råd med långa perspektiv, dänger sociologen till och det har hon ju rätt i. Men hur förklarar hon att killarna där vill att tjejen framför dem ska ta av sin t-shirt och bada utan? Vi enas om att vi båda har ganska rätt och så skiter vi i att sitta där i värmen (fyrtio kanske) eftersom vi inser att vi när som helst för att visa normalt socialt hyfs bör ansluta oss till grannborden och beställa in en flaska rom. Det är det för varmt för så vi säger adjö och åker till playan istället.


Playan

Där leker barn och vuxna och det är trevligt. Solen går ned och med det kommer hungern så sakta. Kyparen på restaurangen kommer med en margarita och ett sugrör. Sugrör, som om! När alla interna blodkärl hämtat sig efter klunken is och jag kan andas igen ser jag kyparens blick mot sugröret och det är ju ganska ok att dricka ur sugrör trots allt. Langustern är också god.


San Cristóbal


Palmtak

Vi planerar att åka tidigt och frågar därför om vi kan få frukost 0630? Det kan vi och med det beskedet somnar vi lugnt. Klockan 0640 säger tjejen i köket att hon precis ska börja, och vi muttrar för oss själva där vi går för att packa Raven under tiden att det kunde hon ha sagt tidigare. När vi kommer tillbaks står två omeletter på bordet. Jaha, omelett, inte frukt? Jo, ni kan få frukt? Juice också? Ja, det också. När hon kommer med den sockrade juicen tio minuter senare frågar vi efter kaffe. Jaha, men ni tog ju juice iställlet? Istället? Ja, istället? Jaha, ja vi vill ha kaffe säger vi fast vi vet att vi inte borde. Mycket riktigt, hon kommer långt om länge med översötat snabbkaffe och det är ju fan. När vi ska betala säger mannen som var så trevlig igår att vi måste betala trettio cordóbas extra för frukt och juice. När vi säger att vi gärna velat välja mellan omelett och frukt sårar vi honom för livet så vi betalar och går. Det är svårt att minnas läxor: Fråga ALLTID vad för frukost det är som ingår när den ingår och fråga ALLTID en gång till. Enkelt men svårt tänker vi när vi kör förbi vulkanen San Cristóbal på väg mot Cosigüina.


Hyckleri

Pausbild: en annan engångskamerabild från Chipas. Basketplanen ligger i en av byarna utanför San Cristóbal de las Casas, Chiapas, Mexiko. Byn är supertraditionell, de flesta, flickebarn som vuxna, bär folkdräkt – inte som geschäft som dalmasarna eller masajerna – och de vill ogärna att man fotograferar i byn. I kyrkorna finns fullt av hedniska symboler, solar tillexempel, och annat som Papa Ratzinger och tidigare påvar nog inte riktigt gillar. Det är intressant för det är bara femton kilometer till San Cristóbal där Spanien med stort S gjort alla avtryck det velat. Ett fantastiskt exempel på kolonial arkitektur och bakomliggande förtryck. Men här, bara ett stycke upp i bergen, stod de emot bättre (eller om de inte hade så mycket som Spanien ville ha?). Tänker vi och så kom vi då förbi basketplanen. Kolla korgen, sponsrad av Sprite, där den så vackert tar sin plats på planen med kyrkan i bakgrunden. Tar man dem inte med gungan så tar man dem med karusellen som det heter. Sött. Fotoförbud … jo, tjena.


Farliga djur

Det är sextioen kilometer från Chinandega till Cosigüina. Vi räknar med en timma, kanske en dryg timma om vägen ska visa sig vara kass. Den första milen är helt ok och sen blir det spridda hålor, sen stora hålor och sen grusväg, sen grusväg med sprängsten och till slut ridstig men då har vi kommit så långt att vi vägrar vända. Vi passerar ett stängt naturreservatinformationscenter och en och annan människa. Raven verkar inte påverkas nämnvärt av det hela utan ljuden är ungefär desamma hela tiden även om cd:n har det för guppigt för att funka och ACn droppar lite vatten ned på vägen. Där vägen är borta måste vi köra igenom hagar fulla med farliga djur och varje grindöppning är ett orosmoment. Det tar tre timmar men till slut är vi framme i Rosario där vi tror att de vet om hur man ska ta sig upp till vulkanens krater.


I bildens övre högra hörn, vulkanen

Det vet de inte. Vi är inte förvånade. För visst vet de, de tar den egna hästen. (Vi är där los ganaderos, cowboys, aldrig hört att de inte längre finns och snarare än ett naturreservat borde det vara ett kulturreservat men det är kanske att kräva regeringen på väl mycket, tragiskt nog. För nog är det en av planetens paradoxer att de som fortfarande har kultur kvar att skydda har sällan kraft eller insikt nog att skydda den. Sånt gör de med baksmälla likt vi svenskar som oroligt undrar varför de där samerna inte är nöjda med att inte finnas eller regeringen Buske som så texasanknuten den är inte lyfter handen för att rädda cowboysarna från kofabriksdöden.) Eller så går de. Om de nu skulle hitta ett enda vettigt skäl att ta sig dit. Ett skäl skulle kunna vara att tjäna en hacka på att hjälpa oss upp men nej, inte det heller. Vi är väl inte intressanta nog. Så vi tvingar Raven några kilometer till men när vägen blir för stiglik och sanden för djup ger vi upp. Att gå fem kilometer i fyrtiofem graders motlut i fyrtio graders värme med en liter vatten lockar men inte tillräckligt. Vi är inte tillräckligt dumma helt enkelt. Så vi vänder och tänker att vi i alla fall ska se tre länder samtidigt och styr djärvt in i en hage med farliga djur och se, där i änden ser vi havet och de andra länderna. Sen är det lika lång väg tillbaks.


Fina bryggor

Vi har ringt ett hotell som verkar lockande. Snuskigt lyxigt ser det ut och tja, det skulle vi väl kunna vara värda med tanke på allt damm vi har i munnarna. Det kostar 180 US$ natten. Visst KAN vi betala hundraåttio dollar för en natt om vi får lyx som motsvarar summan men så naiva är vi inte att vi tror på sånt osett och så mycket lyx behöver vi inte i nuläget. Vi beslutar oss att åka dit och titta av ren nyfikenhet, det ligger ju ändå mer eller mindre utefter vägen. Och de har marina! En halvtimmas rallykörning från stora vägen, genom fattiga byar och genom horder av kor senare kommer vi fram till hotellkomplex. Mycket vackert för den som gillar sånt, med fantastisk pool som liksom avslutas osynligt med havet som kuliss, vackra blomster och imponerande bryggor (är de från bryggbyggarna på Tjörn?). Båtarna vid bryggorna är med inte lika imponerande men tydligen tillräckligt för att skepparna ska bära vegamössa och vara så där Onedinsalta så USAre de är. När vi åker ut genom grindarna och passerar det tjugotal tiggare som står där och hoppas på skulor är världen tydligare än nästan någonsin.


Elstolpe León

Med det anser vi att vi är klara med Chinandega för den här gången. Nästa gång hoppas vi kunna göra något. Nu har vi planlagt, kollat och researchat och så. Om inte annat har vi pratat mycket och haft kul där i bilen. Vi far till León, förutom Granada Nicaraguas stora koloniala arv och landets tidigare, nu universitetsstad och vacker plats för många språkskolor dit bland annat CSN-finansierade studenter tar sig för att plugga spanska. I ett av de gamla kolonialhusen som omfamnar sin svalkande gård och med sitt vackra taktegel hittar vi ett rum (väl värt sina 40 US$ som är lite mer än vi gärna betalar men eftersom MJ fått en födelsedagspresent unnar hon oss det – tack!), ställer in vår väska och går ut på stan.


Hostal León, León

Det är som sagt påsk, en av alla påskmässor pågår för fullt och vi möter processioner med olika helgon på stan. Jag fattar ingenting men MJ som växt upp i katolicismens Spanien förklarar vad som pågår och är inte det minsta förundrad över varken den tremetersjesus som bärs på en av folk till bredden fylld gata eller av alla jungfrur som saluteras i de olika grannskapen. Så gör de visst alltid på påsk och på frågan vad vi gör i Sverige vet jag inte mycket mer än Kinapuffar, kopparkittlar och målade ägg. Finns påskotta? Vi är hungriga och trötta och ramlar in på Pizzeria Roma där de gör sitt bästa för att döda oss med väldiga portioner skaldjurspasta. Vi avböjer den vänliga kyparens erbjudande om doggybag och somnar till hotelltvn där CSI NY hittar sanningen om och om igen till spännande musik.


Katedrallejon León

Frukosten är god och på stora torget finns ett kafé där de säljer gott espressokaffe. León vinner över Chinandega så här långt. Vi tillbringar några timmar på Leóns gator och på marknaden där en kvinna stolt säger att det är rena Costa Rica och menar att tänk det är turister mest överallt – här, i Nicaragua! Men om det är så bra för affärerna vet jag inte för inte köper vi något där vi går med kamera i högsta hugg. I rättvisans namn ska sägas att MJ provar en bikini och med bravur klarar sig från att köpa den fast de menar att det är köptvång på provade bikinis. Svaret att hon provade den utanför kläderna för att undvika sjukdom tar hårt men fungerar som väntat. Jag köper snören och pratar med en kvinna som vässar knivar och en annan som säljer konstiga krabbor som hon menar inte är konstiga alls. Tsss.


En gata och en kyrka i León

Under hela resan har vi haft en stor kylväska i bilen. Den ska vi fylla med fisk vid kusten. Dit är bara ett tjugotal kilometer och vi kör dit för att äta lunch, bada och köpa fisk. Vi stannas i två poliskontroller på vägen dit. Dum idé att sno en bil utan skyltar, vi vill aldrig ha några, det här är mycket bättre än larm. Till kustbyn är det kö då alla stannas för att betala inträde. Fasen. Stå en timma i kö för att komma in i byn och sen leta parkering? Nä, vi har varit både på Smögen och i Benidorm. Vi vänder, käkar lunch på Subway i León i sällskap med några hysteriskt pantade USAiskor och styr sen hemåt utan att ha lyckats med ett enda något av det vi ville göra, som sig bör på semester. Eftersom vi hade tur med vädret var det synd att jag glömde shortsen hemma.


Grönsaksmarknad León


Köttmarknad León


Konstiga krabbor

Avslutningsvis är det på sin plats att påpeka att vi gillar att turista i Nicaragua och att det inte alls är säkert att vår helt oplanerade resa blivit annorlunda (förutom vad gäller klimat och dylikt) om vi varit i ett annat land, till exempel Sverige. Vinga fyr som bland mycket annat är en symbol för Göteborg syns förutom i havsbandet på stora välkomstskyltar på infarterna och i diverse guideböcker och kartor. Tänk dig att du vill besöka fyren, självklart vill du det, när du besöker Göteborg en påskvecka med vackert väder. Du har ingen egen båt till transporten, hur tar du dig dit och vad äter du där, för självklart finns där väl en restaurang på ett så känt turistmål? Eller åk till Klädesholmen en oktobersöndag och se vad som är öppet, spontanres till Sälenfjällen och leta hotell en påskvecka. Lycka till!


Krukförsäljning, de stora kostar femton kronor

Två saker på hemvägen går bra. Vi köper bilen full med krukor och i Sébaco stannar vi för att köpa frukt och grönt. En påse gurkor, två kilo tomat, tjugo mangos, vitlök, lök, en melon, en ananas och en påse lime: tjugofem kronor. Hepp.