Salvador arbetar som CPF, Cuerpo Protección Física, eller som vi säger på svenska: vakt. (På spanska spanska säger man guarda eller vigilante) men efter kriget mot Somozas guardas är det ett omöjligt ord annat än som invektiv.) Han jobbar tolv timmar om dygnet minus en dag i veckan. Varannan vecka natt och varannan dag. För det tjänar han mindre än 200 dollar i månaden. Jag säger det igen, mindre än 200 dollar i månaden. Han har fru och de har barn. De är fattiga, frun fick äntligen jobb, som hushållerska hos Yanni, i höstas. Men nu har han flyttat till Managua och hon är åter utan arbete och de familjen är igen med mindre pengar.
Någon gång varje månad, senast förra veckan, frågar Salvador mig om han kan få låna lite pengar till medicin till dottern eller kanske är det en räkning som är lite svår att betala innan nästa löning. Tio dollar här och fem där. Han betalar alltid tillbaks.
Igår visade Salvador mig sin mobiltelefon. För det måste han förstås ha en, utan telefon i bältet är man som bekant ingen. För så är det ju, statussymboler är som allra viktigast för de fattiga. Telefoner är ju dessutom lättköpta, en dollar bara, som de säger i reklamen. Senare kostnader talar reklam som sagt ganska tyst om. Så, det är väl bara att vänta. Under tiden ringer jag Salvador någon ibland så att han åtminstone känner att han får valuta för sina sura slantar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar