Calle für alle

Barn, alla, bilar, lossning och lastning, kor, fotboll, cyklar, försäljning, hästparkering, tvätt, galleri, kärlek, verkstad - gatan är för alla och för allt. Det finns ingen annan plats som är lika bra för alla att vara på. Därför måste man samsas och inte tro att gatan är för trafikanter (bil och till nöds buss som god pendlande svensk kan uppfatta situationen), som om de på något sätt skulle vara viktigare. För det första så finns det ingen annan plats att vara på, trottoarer finns sällan, parker och lekplatser likaså, och var säljer man bättre än där alla är, var ska man annars träffas och prata? För det andra är det fler som inte har bil än som har.

Matagalpa är lite brant, det vet den som varit där. Så när det spelas boll på gatan är jobbet för den som springer och hämtar bollen på riktigt - går det för långsamt blir det stryk, här som på alla andra platser. I den brantaste backen vi åker i om morgnarna och om eftermiddagarna är det nästan alltid match. Det vill till att passa på att åka förbi i en paus. Valet är annars att utsätta sig för buande, eller att bollkillen får slita ut sig för vår skull.

För övrigt blommar det mesta och det är utbyte bland djuren. Bland annat har det kommit en ny kolibri. Om de andra är små är den här jätteliten. Som ett Toy utan papper ungefär, fast formad som en fågel då. Den är svårfotad.

I skogen är det fullt med nya grillos, eller skalbaggssyrsor eller vad de heter - de som väsnas. De låter som mopeder, exakt som en sachs compact med jackad kolv och dragen plugg uppför ett litet motlut. På springrundan är det så starkt att jag skulle hålla för öronen vissa sträckor om det inte vore totalt omöjligt av manlighetsskäl. Att jag springer runt med pulsklocka och tights där alla andra har machete och eller sitter till häst tål jag däremot.