Deprimerande fattig

Människor här är fattiga, de bor med jordgolv i husen, de har enkla kläder och att gå på McDonald's är för många bara en dröm, även om vi dömer den som tveksam. Det är lätt att tänka att de har det "som i Sverige för hundrafemtio år sedan". Lika lätt som fel.

För det första och andra är det inte Sverige för hundrafemtio år sedan utan Nicaragua nu. Vi behöver inte jämföra, det är inte det jag är ute och far efter. Det var nog fan jävligt i Sverige och det är jävligt här och nu. Men, det fanns ingen TV för hundrafemtio år sedan, inte radio heller och tidningarna var inte som de är idag - mest av allt var de färre. Allt det finns idag, vilket medför att fattiga idag vet bättre om hur inihelvete fattiga de är.

Jag föreställer mig att det är enklare att leva med att tre, fyra familjer i byn, några fler i bruksstaden och kanske hundratusen i stora städer är mycket mycket rikare än jag än att se på en såpa där det med önskvärd tydlighet framgår att hela världsdelar är rikare än jag (inte minst hela den egna världsdelen, Nicaragua är Amerikas fattigaste land näst Haiti). Det slapp hjonen i Katthult.

Med fattigdom kommer självklart mindre resurser, men det tror jag inte är det värsta. Jag menar, vem som helst kan väl leva knappt. Det finns fullt av rika asketer. Hånfullt sitter de där och vägrar ta för sig av vad de ändå inte delar ut. Det värsta tror jag är insikten om hur fattigdomen förföljer en, hur det inte går att komma bort från den i livet. Den tunga depressionen lägger sig över en. Vi bor i en av de fattigare delarna av Nicaragua och i takt med att vi får vänner i lokalsamhället växer insikten om hur många det är som är djupt deprimerade omkring oss. Jamen tacka fan för det! Vad skulle de annars vara, glättigt fattiga? Lustfyllt hungriga? Hippt undernärda? Utan chans, men på rätt sätt? Outbildad men snygg? Fattigdomen är ett stort hål och prozac är dyrt.

Till och med att ta livet av sig på ett skönt sätt är dyrt. Så metoderna blir de gamla beprövade, hängning till exempel, som en femtonårig brorson till en bekant lyckades med i helgen. Viss utveckling sker dock. I ladugårdar används starka kemikalier för att hålla rent. De är starka och äter man dem dör man, men inte snabbt utan plågsamt, långsamt och högljutt. Det lyckades en kvinna med häromsistens. Först barnen, sen hon själv.

Alltmedan vi i rik-rikena håller oss med den romantiserade bilden av den lyckliga fattiga. Fan, snart kommer väl någon och säger att horor också är lyckliga.