Los Zapatas: Pojken på gräsmattan

En liten kille runt fem år gammal kom gående över gräsmattan. Han tittade på mig där jag stod lutad mot räcket och jag fick en sorts tvärtom-deja-vú när jag insåg att jag har tänkt vad han tänkte just då: ”kolla, han där uppe tittar på mig, vad ska jag göra?” Just så, och innan han hinner besluta sig för att vara eller göra något åt situationen öppnar sig en ny och han går in i den, utan paus. Hjärnan är ett mer flyktigt instrument för femåringar, om han nu inte hunnit fylla sex. Eller så är hjärnan så mycket sämre på vuxna att det får bara plats en sak i taget och övergångarna mellan dem så bekvämiserade att tankarna inte längre hoppar på det där barnsliga, fria viset. Eller är det kulturtvätten, Rousseau?

Gallo

Vad jag tänkte där vid räcket innan pojken kom gående vet jag inte, visst jag inte. Myggen och bitflugorna sysselsatte mig tillräckligt för att jag inte skulle ha några tankar andra än de från förr. Det är omöjligt för mig att veta när jag tänkte de tankarna första gången och det spelar heller ingen roll. Jag kommer aldrig ihåg vad jag tänker, däremot tänker jag ofta att det här har jag tänkt förut. Kanske när jag var barn, kanske tidigare samma dag. I cirklar går tankarna. Nedåt, framåt, bakåt fast de bara finns i nuet och om inte nuet finns är också det meningslöst. Alternativt meningsfullt. Vem bryr sig?

Carretera hacia Prinzapolka

Prinzapolka är en municipio, en region skulle vi kunna säga, med 39 kommuner. Sammanlagt bor där, i de 39 kommunerna, knappt 22000 människor. Mycket glesbefolkat, mycket tropisk tall som ägs av los miskitos, ursprungsbefolkningen. Det är fattigt här, trots överflödet på högkvalitativ skog. Mest fattigt är det kanske mentalt. Initiativlösheten, det finns tillexempel ingen marknad i Alamikamba, byn där jag var tre dagar i förra veckan. Tidningar finns att köpa i Rosita fyra timmar bort – för den med ett fyrhjulsdrivet fordon i gott skick. Floden är en transportväg, kanske tar de den? Jag frågar några fiskare hur långt det är till kusten och de svarar lite olika. Från två till sju timmar – de har inte så mycket bränsle eller råd att köpa så de vet inte. Min gissning är två, tre timmar i tjugo knop. Det finns ingen ambulans, det finns inga avlopp, det finns ingen sopstation, det finns – ingenting, förutom träd träd träd som los miskitos säljer till löjliga underpriser. Det är soprent (äntligen en plats för det ordet). Pojken på gräsmattan och jag tänker nog inte många tankar lika trots allt.

Hus i Alamikamba, Prinzapolka

Lite restvirke i Prinzapolka

Trädgård i Alamikamba, Prinzapolka

Vi får inkvartering hos ACM, en kristen nica-NGO som bygger upp läkarstationer i obygden. Bra va? Huset är nybyggt och representerar rekord i smuts på kort tid. I köket springer mössen över bänken där maten hanteras. När den inte hanteras står den i varma kylbagar som luktar död. Det finns en toalett för urinering i huset, men ingen spolanordning. Inte ens en spann med vatten. Nummer två görs i latrinen, som är grävd alldeles intill brunnen. Det finns moskitnät för fönstren men eftersom det inte finns några dörrar och väggarna inte avslutas upptill är de mest för syns skull. Värmen är kompakt, det är långt varmare än då värmen trycker. Och vindstilla, värmen är tung, överallt och hela tiden dominerande. Gården är full av skräp och i garaget som bara har en öppning och därför närmast är en tortyrkammare hålls lektioner i personlig hygien. Man häpnar. Jesus verkar inte vidare hjälpsam här heller. Inte konstigt att vi äter tonfisk och medhavda majstortillas till vår vattendunk i tre dagar.

En ödla, taskig skärpa

En pump hos grannen

Å andra sidan är ställen som Prinzapolka en anledning att vara här. Det finns så mycket att göra att det är svårt att veta var man ska börja. Eller ska man börja? Vad vi än gör spär väl på initiviativlösheten och bykoman ännu mer, eller hur? Annars är mitt tips att regeringen ska fixa vägen, vi snackar 90 kilometer och tio timmar för oss, i vår nästan nya, välutrustade 4x4, och styr upp marknadsfunktionen i byarna så har man en god början. Men, det lär inte hända med så få röster i regionen. Hopp? Nä, inte mycket. Men naturen är fantastisk!

Fåglar i träd, där någonstans

Tortugita

Jag kan fortsätta. En organisation som säger sig vara en NGO men inte är det hugger ned träd i skogen. På sin websida skryter de med hur bra de är och hur de hjälper miskitos. Jag åker in på området med en miskito och tar några foton. Två timmar senare ringer det i hans telefon och en man frågar vad i helvete han gjorde med den där ”chelen” på området. De bilderna och den NGOs namn skriver jag inte här. Jag kan också inte fortsätta.

Hyperrymdsfart på öppen väg

Efter mycket skumpande och lite ätande är vi till slut i Río Blanco som är en gata och inget mer, men de säljer stekt kyckling och vi är tillbaks i världen och vi hittar ett hotell (mja) på en av kullarna runt staden

Kvällspilsner ovan Río Blanco City

På morgonen dagen efter stannar vi till och käkar frukost. Quorilla (tror vi att de säger), crema, färskost och kaffe.

Quorilla, crema och färskost

MJ har varit i Honduras, jobbat mycket och sett mycket. Duschat varmt hela tiden. Jag vill inte snacka om det. Hon köpte ett keramikfat. I april ska hon till Chiapas, då åker jag med.