Sommar?

en gata i Matagalpa

Surret om sommar var betydligt överdrivet. Den har inte börjat än. Det regnar och är kallt, ja kallt. Man måste ha tröja på sig om morgnarna, vilket betyder att morgnarna är kalla för den som sover under ett lakan.

Den här veckan, eller kanske det är bättre att säga perioden, är lite av en limbopreiod. Vi hänger och väntar på något som vi ska sen, lite som att hänga på fem meter, titta ut i det blå och vänta på att de tre minutrarna ska passera.. Det måste ju finnas något där, eller hur, som de lovat på Discovery. Men inte fan kommer något. Jo, en gång förresten såg jag en stor fin fisk under båten efter jag kommit upp. Jävla Discovery. Metaforen kanske inte är den bästa, men jag gillar att hänga i det blå och vänta. Alltså är metaforen alldeles utmärkt.

Vi väntar på container med grejer, väntar på att Manu Chao ska bestämma dag så att vi vet när vi kan dyka. Vi väntar också på att resa lite. MJ ska nästa vecka till Honduras och jobba i fem dagar. Prata med turistfolk, kolla på vulkaner och säkert hitta på något skoj också. Jag ska samma fem dagar till den oländiga region av Nicaragua som kallas atlantkusten. Djungel och mer båttransport än bil och mestadels betott av ursprungsbefolkning. Martin, en advisor på SNV, ska dit och besöka kommunfolk och andra som jag nog tycker är intressant. Men mest av allt är det ballt att fyrhjulsdriva och stånka lite djungel. Men det är nästa vecka. Än så länge flyter vi i det stora blå i tre minuter till.


taskig skärpa

Också ur ett något annorlunda perspektiv är det en period där jag, mer än MJ som jobbar, hänger i det blå, tittar ut och undrar lite över vad som finns och vad som ska komma. Här sket sig metaforen, för vad och var är båten? Som Björn brukar säga, granska inte metaforer för noga då spricker de. Hängperioder tror jag på. Ju längre man klarar vänta på att livet ska hinna ikapp en desto mindre är risken att man ska hinna kasta sig i något dumt, något som man inte vill. Alternativt blir nöden efter en lång väntan så stor att man till slut kastar sig rakt in i det första bästa och bara för det hamnar i något superbra som man annars skulle ha förkastat (den observante noterar att jag här mesar och använder tredje person, det blir inte mindre jag för det – fast kanske).


ett skovelhjul på La Finca Kilimanjaro

Under tiden händer mycket roligt. Det är inte bara titta på klockan och räkna till 180. I helgen skulle vi åka till en Finca, La finca Kilimanjaro, och utöva ekoturism. MJ hade träffat ägaren och vi hade en karta och rubbet. Så iväg åkte vi. Lite sena men inte alltför farligt. Först över bergen till Jinotega, sen vidare till San Rafael del Norte, en och en halv timme. Hungerförnimmelser. Som den GIS-expert skriver i mitt CV att jag är dömer jag ut den kartan. Värdelös, U. Vi körde fel väg ut ur San Rafael. Det tog fem kilometer, en trekvart, att komma på. Hungriga. Tillbaks och andra vägen ur byn. Sen upp upp upp, fyrhjulsdrift och diffspärr. Sakta framåt. Fincan stängd. Vi tittade runt. Mycket hunger.



kaffebönskal, Finca Kilimanjaro

Utanför San Rafael del Norte finns en supernice restaurang, Los Encuentros. Där kan man få kyckling och öl. Inget mer. Men så GOTT! Ehh, just det, rom också.


Los Encuentros

Och vi har en ny definition på höjden av att känna sig dum: Det är att stå i ett kök i ett hus i en kaffeplantage i Nicaragua och titta på kaffeplockarna fem meter bort och dricka Nescafé. Från Costa Rica.

För övrigt kommer Manu Chao till Nicaragua i mars. HA!