Kaffeland

Kaffe är gott, visst. Kaffe är också den stora motorn i regionen. Det finns kaffebuskar vart man sitter och vart man går. På fälten i dalarna ligger kaffe och torkar utbrett på presenningar och människor går och rör bland bönorna. På vägarna känner vi oss lite utanför som inte har kaffesäckar med oss.



Det har varit lite problematiskt för kaffeindustrin de senaste veckorna. Kylan! Uppe i bergen har det på vissa håll varit så kallt som 14-15 grader med följden att kaffeplockarna har vägrat plocka. Det kan man ju förstå, det finns måste finnas gränser för vad en kaffeplockare ska behöva stå ut med. Men det var förra veckan, nu har köldvågen försvunnit för den här gången och allt är i sin ordning och sommaren är på väg och värmen med den.

Sommar är som andra begrepp relativt. I Skandinavien är det sommar när solen befinner sig som närmas (låt oss inte krångla till det med att det är solen som är still och jorlden (en bättre stavning tycker jag, lite som världen men inte) som flyttar sig - jorlden är rund och det är tillräckligt svårt att fatta). Nicaragua ligger också på norra halvklotet så enligt samma definition borde det också här vara sommar på sommaren. Men så är det inte. Här är det sommar när det inte regnar. Nu alltså. Sen är det regntid.

Kaffe ja, vi var i Jinotega häromdagen, en stad på andra sidan berget. Där har ett kaffekooperativ, Sopesca, öppnat ett kafé som serverar kaffe från espressomaskin. Nästan inga nicas går dit, de vill ha sitt kaffe från perkulator. Men för oss som tycker att det är rätt gott med en solo eller en cortado är det najs att få sig en fix emellanåt. Notera kaffepaketen på hyllan på bilden, de är från kooperativet i Jinotega. Där finns Löfbergs lila, Arvid Nordqvist, Coop och några andra paket för den svenska marknaden.



På vägen hem stannade vi för att ta en omöjlig bild över landskapet. Den ser ut så här:



Vackert, men nog hade det varit vackrare utan deforestation.

Ofta, men inte så ofta som jag trodde, titta nicas på mig och undrar över vad jag har sagt. Andra gången brukar det funka. Bättre och bättre och på det hela taget oproblematiskt. Om några månader tror jag att jag inte ens kommer fundera över att det är spanska vi pratar. Något som roar mig är att samma sak händer María José - hennes uttryck, ordval och uttal funkar inte och måste ändras till. Fast det har lärt sig om någon dag eller så, de har det bra de där spansktalande. Nästa vecka kan det hända sig att vi flyttar in i huset och lyckas betala den bil vi hittat för att köpa. Eller så händer något annat - vi kan alltid äta lite mer Gallo Pinto (bönor, röda bönor, och ris - klicka för recept).