Framme i tillbaks

En sele vet jag inte om det är, i så fall en väldigt bekväm sele, men att ta på sig selen är nog den klyscha som passar bäst. Det är varmt, tuppar skriker om nätterna, det luktar eld lite då och där, tutan är det som fungerar bäst, det säljs vadsomhelst varsomhelst och dammet yr. Sessionen i uni-världen är slut för den här gången och det är åter ngo-världen. Jag kan inte säga att jag saknar uni, alls än, och jag visste inte att jag saknat den här världen så mycket men oj, det är skönt att vara tillbaks.

Jag har läst alldeles för många levnadströtta, bortskämda, parasiterande sextitalister på sistone – ja, vad är han michel houellebecq annars? – för att kunna skriva ordentligt. Men jag ska försöka. Jag fick en bok om mjölkens symbolik av en vän, den blev man glad av, och snäll. Han är bra han, Stefan Sundström. Läs den.

Nå, Managua alltså. Världens varmaste huvudstad. Det märks. 31 grader och de pratar om köldvåg och huttrar. Nå, eftersom det var köldvåg har jag passat på att turista. Till fots förstås, man ser mer då. Fem timmar knallades runt i dammet iklädd jeans och timberlands, det är trots allt kallt. Mycket vatten blir det.

Trötta er med jämförelser med Angola tänkte jag inte heller göra i den här bloggen. Men bara lite så här i början kan säkert inte skada. Myndighetspersoner här är snälla! Man kan titta på dem och till och med tala med dem utan att riskera tråkigheter och timmar i tråkiga förhör. Man kan till och med vinka åt poliser och de vinkar snällt tillbaks. Det var konstigt att gå igenom tullen och vara den enda som var rädd och inte fatta varför alla andra inte var det. Och så skulle det krånglas med väskorna såhär en vecka efter ankomst och eftersom jag just inget gör och MJ jobbar så skulle jag hämta dem och se, det var inget problem alls. Najs! För övrigt är det USAiskt inflytande i gatubilden, reklamskyltar överallt och mycket gula streck och grejer och så såna där school buses i alla färger och fasoner. Inte Portugal alltså. Mindre caféer med espresso mer blask, fast med fantastiska bönor – det jämnar på något sätt ut sig.



Solen steker ungefär likadant och det finns diverse obegripligheter, som till exempel varför det behövs ett apotek och en pulperia (hål-i-väggen-som-har-allt-affär) i varje gathörn. Det finns saker att handla i affärerna – jeans, såna där Levi’s 40 dolares – och det finns bankomater. Det finns fler fåglar här. Mer mat allså. Och säkert mer, vi får se sen.


inlänkad bild

Managua finns för övrigt inte. Liksom. Det är ingen stad. En jordbävning, eller orkanen Mitch eller om det var båda svepte bort centret 1972 och sen dess finns det en massa gator med envåningshus och där bor en miljon människor. Grönt, mycket grönt. Den nya katedralen kan vara det mest bisarra jag sett.



Matagalpa är litet, fult och ganska charmigt. Huset är helt otippat inte färdigmålat, städat eller fejat än så vi bor på hotell tills nästa vecka sisådär. Eller tills vidare. Det gör mindre för våra grejer är någonstans i en container.



I helgen var vi på La Finca Esperanza Verde. Mycket vacker och trevligt och på det hela taget ett fantastiskt projekt – i all sin ekologiskhet. Massa massa kaffe, fjärilar, medicinalväxter och orkidéer. Lite långt dit bara. 18 kilometer upp från vägen på stig och MJ invigde sitt nya liv som terrängbilschaufför på ett strålande vis. Och så åt vi kyckling till lunch. Vi frågade om den kom från fincan, nope, från snabbköpet nere i byn (en timme bort). Mycket ekologiskt.