Det är som vanligt

Nu har det nästan gått ett och ett halvt år sedan vi flyttade hit, hepp! För ett år sedan läkarundesökte vi personalen på El Castillo. De hade alla parasiter och sjukdomar de inte visste om, alternativt visste om men visste att de inte hade råd att behandla. Där uppstår kvalet för arbetsgivaren, adminstrerar man undersökningen har man också förpliktat sig moraliskt att stå för behandlingen, eller? Ja, sa vi på El Castillo. Ja, sa vi också i minröjarprogrammet i Angola. Här blev konsekvensen att personalen undersöktes och behandlas. I Angola undersöktes de inte. För där var de åttahundra och vad skulle vi ha gjort om låt oss säga hundra av dem testat positivt för HIV? VI hade inte budget nog för att behandla dem. Alltså, ingen undersökning, men satsning på utbildning om sexuellt överförbara sjukdomar och gratis kondomer.

Criseyda gick till läkaren samtidigt, också det som löneförmån. Hon hade en del lättbehandlade sjukdomar och var dessutom deprimerad . Nu käkar hon en prozacvariant som kostar fyra kronor om dagen. Det har hon inte råd med, så hur vi ska lösa medicindistrubitionen när vi åker hem är ett uppseglande problem.

Det är som sagt varmt här nu, och Criseyda har värmeutslag på ärmarna, som kliar. Det har hon haft hela livet säger hon, salva är inte prioritet. Åter till läkaren och en injektion, några tabletter och en salva senare mår hon bättre till priset av tusen kronor. Ett billigt pris för att bli av med ett livslångt kliande kan tyckas, men det är också mer än en månadslön som hon inte har råd med. Hennes systrar och mamma har också sina krämpor som skulle behöva åtgärdas, men vi har satt gränsen där. Vi har alls inga skäl att sätta gränsen där, mer än ren snålhet - vi vill helt enkelt inte dela med oss mer, antar jag att den moraliska domen lyder. Som vanligt alltså, bara lite mer tydligt.