Milian (Hector Milian Pérez) vann OS-guld i brottning klass stor i Barcelona 1992 har blivit större sen dess. Iklädd cubas landslagsoverall öppnar han bagageluckan och hivar med vänsternäven upp en säck med en gris i. Säcken är inte tät och det rinner grisurin från den. Lukten i bagaget är inget vidare och Milian svär till och dumpar grisen på gräsmattan och frågar om jag har parfym så han kan byta doft i bilen. Jag börjar skratta hjälplöst och säger, inte tillräckligt – i pausen innan Milian också börjar skratta är jag lite rädd att han ska kasta mig på grisen, men sen börjar han också garva och hipp hupp där står jag med jorldens säkerligen största man och dricker pilsner.
Vår man i la Habana
Vi är hemma hos Tato i La Habana och det ska grillas gris. Millian har bil och det är inte mer än rätt att han kör – inte minst för att han lär äta halva grisen. Tato är som ni kommer ihåg från tidigare avsnitt på den här bloggen gammal landslagsboxare, därefter blev han tränare och det var på så sätt han mötte Mieke i Ecuador (de bor nu i Matagalpa där Mieke är kollega med MJ). För sina förtjänster fick han ett hus. Där bor nu delar av hans familj och han själv när han inte är i Matagalpa. Det är också där vi bor i La Habana. Milian har också ett hus i samma barrio, och som sagt, flashig nybil.
Vi glömde minneskort till kameran och fick därför dumpa lite bilder på några som åkte till Europa. Där ska de bränna våra bilder på en CD och sen skicka dem hit – när de kommer ska jag visa på bilder på Milian, på grisen och framför allt en video på hur fint och humant grisen slaktas. Till dess får ni fantisera.
Vi umgicks en hel del med Milian under vår tid på Cuba. Han körde Mieke, Tato och barnen till Cespedes, Tatos hemby 600 km från La Habana. När han körde hem med Peugoten hade han fyra små getabockar i bagaget. Två till en ceremoni Tato ska hålla i sitt hus (mer om den sen), och två till Milian. Vis av skadan från gristrippen fick getterna åka i plastpåse, en var, knuten tätt kring halsen. De ska kunna prata med varandra, men inte gå ur, sa Milian och körde mot huvudstaden.
*
Den minsta bilen är en Kia Atmos. Den kostar 45 dollar om dagen, plus elva procent straffavgift för att vi använder dollar (som om det går att välja …), plus tio dollar om dagen i försäkring, plus 200 dollar i deposition. Vill vi ha en extra förare kostar det fem dollar om dagen. Nästa bilstorlek kostar femton dollar mer per dag så vi nöjer oss med en Atmos. Den är ny, säger den inte helt otjänstvillige tjänstemannen, har bara gått 3000 km. Klockan är 0930, vi började fylla i pappren 0910. Om du lämnar bilen efter 0910 om åtta dagar blir du debiterad 50 dollar per timma, säger han så. 0910, säger ja, den är ju 0930 nu!? Jo, men den var 0910 när vi började, den här tiden ingår i hyrtiden. Jag skriver på, för vad annars, liksom? Närmast i förbigående säger han när jag reser mig för att gå till bilen, vid 5000 km ska bilen servas. Ehh, jaha, svarar jag. Vad då, då? Om det inträffar när du hyr bilen är du ansvarig för att service görs, om inte debiteras du en straffavgift om 200 dollar plus servicekostnaden. HEPP!
*
Från vänster som sig bör, Che. Därefter Juan Fran, Gini och MJ
Vi passerar Santa Clara och stannar vid Ches mausoleum. Ett betongblaff med en tremeters Chestaty på toppen. Överallt hörs Fidels tal fal från invigningen. Vi besöker museet och ser Ches gevär, skjortor och andra attiraljer. Därefter går vi in i mausoleet där Che ligger i en gravanordning ungefär som där Fantomen ligger i Dödskallegrottan. Och mytbildningen är av samma ordning. Guran är utbytt mot en seriös vakt och de andra trettiosju gravarna är tomma, deras innehavare är kvar i Bolivia – de var kanske inte lika snygga på bild som Ernesto.
Det hela, från minsta artefakt till vindprassel på utsidan ett skulddrivet spektakel där hjältemyten odlas som vore det Jesus och inte Che och de tidiga kristna och inte Fidel. Men det är väl å andra sidan så det är. Ska historia skrivas så måste det till kraftåtgärder. Che dog på sitt självmordståg, Fidel fick en ofarlig hjälte och jorlden fick t-shirts.
*
Vid Playa Giron (Grisbukten som den kallas på andra språk) är havet i det närmaste perfekt jadefärgat, korallen vacker och fiskarna många. Vi undrar hur i helvete USAarna tänkte när de trodde de skulle kunna ta sig iland här. Men det helt överväldigande vid Playa Giron är inte segern som cubanerna säger, eller fiaskot som jänkarna säger utan alla kandkrabbor. Någon säger fyrtio miljoner och inte vet jag men jag tror de är fler fler. De parar sig, lägger ägg och föds, allt under april månad och under ivrigt korsande av vägen – som är rosa av krabbor. Milian får krabbpunktering i två däck.
Landkrabbor vid Playa Giron
*
Felipe, Tatos farbror, bor i Cespedes och fyller sjuttio när vi är där. Han firar i tre dagar. Fem minuter efter vi anlänt till byn går vi hem till honom. Han är santero, imposant, mycket barfota och skallig och har druckit några flaskor rom. När jag försöker hälsa som vanligt folk och ge honom en flaska rom tar han tag i huvvet på mig, stirrar mig i ögonen en lång stund sen går vi in i hans tempel. Jag blir tillsagd att hälla lite rom där, på någon docka där, lite barr här, och inte så lite i oss. Sen är helgon, dockor och vi själva nöjda nog för att ta en öl utanför. Ganska häftig upplevelse. Sen frågar Felipe Tato om det ena och det andra. Tato har inte skött sig som han ska, bland annat har han slarvat bort några magiska stenar och därför måste de två getterna offras. Fast det är nog inte så farligt som det kanske låter för getterna ska ätas med rom och öl till.
*
När vi lämnade tillbaks vår Atmos hade den gått 5225 km, men vi hade ringt innan och utverkat tillstånd - en historia i sig. I fredags körde Milian oss till flyget. Det luktade inte get.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar