
Burp
Han lirade inga Taube och inga Cornelis och det var ju för väl. Victor Jara är ju ändå Victor Jara. Och kampsånger om hur bönder tröttnade och gick ned för bergen för att slå skiten ur diktatorn tilltalar mig alltid. Även om det kan bli lite väl mycket gå ned för bergen och upp i bergen och elände ibland och mest av allt verkar det ju inte hjälpa. År av krigande och samma skit om än i annan dosa – vem blev glad av det?
Krig är skit. Men oavsett det har jag svårt att fatta hur det egentligen gick till att kriga här. En sak är att damma fram i tanks över stora feta fält där i Polen eller Kunene. Eller föralldel att skida fram i Österbotten. Kallt, jo jo, men det finns ju kläder. Att springa upp och ned i centralamerikanska berg i fyrtiograders värme och mer fukt än luft med packning och bössa. Hu, det är sånt man får bra hållning av tror jag minsann.

Nattsudd
Det där med svårigheter i visan där på onsdagskvällen fick mig att tänka på Totta Näslund, fast det var Dan Hylander som skrev texten jag tänkte på. Men i alla fall, där stod vi i baren på C von När det begav sig i början av nittiotalet. Totta (eller Torsten som de sa) stod där nästan alltid han med, i sitt hörn och med sitt glas. Ibland själv ibland i sällskap men på något sätt alltid ensam på det där koola sättet. Och när någon av oss wannabees var lite väl högljudda eller störiga fick han en liten lyftning i ena ögonvrån och vinken gick fram. Totta inbjöd inte till o-koolhet direkt. Det var den baren det.

Labios de la puta, kallas den blomman
Sen tog trubadurens röst slut och dansen började. En kuban, en brasilianska, en hondureño, en spanjorska och en drös nicas. Och så jag då. Tjena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar