Nu har vi varit en månad i Nicaragua och det är på tiden att vi skriver något. Men just inget händer. Erik är på dagis och pratar mer och mer spanska för varje dag. Till att börja med var han lite arg för att ingen förstod vad han sa när han förstod dem, men nu verkar han ha knäckt koden och förstår att det finns fler språk. Managua är också som vanligt, fast värre. Skillnaderna är större, fler och fler nicas flyr landet och i längden drabbar det förstås produktiviteten. I norr är det torka och folk svälter.
Tvärs över gatan finns en club, de har pool och gym och fint nätverk, vi var där och undersökte om vi kunde skriva in oss för två månader. Det kunde vi. Det kostar 12500 att bli medlem, plus 1500 om året och så 150 i månaden. Allt i dollar. I norr är det torka och folk svälter.
4 kommentarer:
Deppigt. Men inte värre än att de nog ska klara sig fint utan svenskt bistånd i alla fall..
Visst var Corn Island härligt i all sin dekadens? Vilket alias valde ni förresten när ni var där?
Ja, landet är ju färdigutvecklat. Fint av Sida. Vi behöver inte resa inkognito, men vi hörde en del snack om Kent och Monica över några margaritas. Och så träffade vi ett annat svenskt par häromdagen, i Managua. En av dem heter Ola. Hur sannolikt är det?
Låter ju inte så sannolikt alls. Men sannolikheten att han är skåning och jobbar med media i någon form är rätt stor enligt våra privata iakttagelser. Stämmer det?
inte ens nära. mycket märkligt. kanske han heter kent, egentligen.
Skicka en kommentar